Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hjärnans fokus på framtidens arbetsplats

Många arbetsgivare ser över kontorsytor och arbetsformer i kölvattnet av pandemin. Men tänk på att prioritera hjärnhälsan på framtidens arbetsplats, skriver stressexperten Thorunn Widö.
Publicerad
stressad pappa jobbar hemma med barn. Stressexperten Thorunn Widö
Många arbetsgivare förutsätter att anställda har möjlighet att fokusera på hemmakontoret. men så är inte alltid fallet, skriver Thorunn Widö. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att vi har arbetsro, kan fokusera och prestera på arbetet är en viktig del för att vi ska må bra och känna att vi gör nytta. Hur vi uppnår detta är olika för alla. Men är det som är bäst för den enskilde medarbetaren verkligen detsamma som det som är bäst för organisationen? Och om inte – vad är viktigast?

Arbetsgivare på framtidens arbetsplats behöver sätta tydliga ramar för att förena medarbetares individuella välmående med företagets övergripande vision och mål.

Jag vill lyfta fokus som en faktor för välmående och framgång, både för individen och arbetsgivaren.

Många överväger nu tyvärr att ta bort de tysta zonerna

I pandemins kölvatten är det många organisationer som ser möjligheten att tänka om och se över sina kontorsytor. Det kan ge positiva effekter, men är det ens möjligt att göra en lyckad omstrukturering innan vi ens sett slutet på pandemin?

En lyckad övergång till aktivitetsbaserade arbetsplatser kräver ofta flera års planeringsarbete. Många överväger nu tyvärr att ta bort de tysta zonerna till förmån för sociala ytor.

Vi är olika lättdistraherade som individer. Det stör också olika mycket att ”två kollegor går förbi på sin vanliga tid till 9-kaffet” mot att ”två kollegor som inte brukar gå tillsammans går förbi dig”.

I det första läget behöver hjärnan inte förklara vad som händer. Det andra läget kantas av osäkerhet om varför de går där och varför just de går tillsammans. Hjärnan försöker fylla i och avgöra om det visuella bruset är ett hot eller inte (en rest från savannen som inte är nödvändig vid kontorsarbete). Det sker omedvetet utan att vi tänker på det, men hjärnan skannar konstant av omgivningen på detta sätt.

Cheferna verkar räkna med att arbete som kräver fokus i hög utsträckning kommer att ske hemma och att medarbetare kommer till kontoret då de behöver mötas och samarbeta. Som om det vore en självklarhet att alla medarbetare har tillgång till en arbetsmiljö som erbjuder möjlighet till fullt fokus hemma? Samtidigt är man livrädd att förlora medarbetare om man inte är ”modern” nog och lyssnar till individens valfrihet att själv få styra över vart arbetet ska utföras.

 Man är livrädd att förlora medarbetare om man inte är ”modern” nog

Å ena sidan är förmågan till koncentration och självdisciplin avgörande för att få arbetsuppgifterna gjorda med god kvalitet och i tid. Å andra sidan är det viktigt för organisationens innovation och långsiktiga mål att vi ses fysiskt. Undersökningar före och under pandemin har visat att distansarbete på heltid minskar samverkan mellan avdelningar. Vi behöver input och oliktänkande för att nya idéer ska uppstå.

Vad behöver arbetsgivare göra för att den enskilde medarbetarens behov och vardagslogistik inte ska styra organisationens framgång och välmående?

För att bygga effektiva team som är innovativa, produktiva och välfungerande behöver vi tillit mellan medarbetare. Detta byggs lättare när vi fysiskt är tillsammans än när vi arbetar på distans.

Psykologisk trygghet är en förutsättning för effektiva team och den underlättas av tydliga, meningsfulla ramar.

Vilken modell av hybridarbete som är bäst för organisationen är olika och beror på nivå av individuellt arbete och samarbete och innovation.

För att organisationen ska må bra behöver en viss del av arbetstiden förläggas för att möjliggöra fysiska möten, såväl spontana som ordnade.

Ledningen behöver våga sätta och kommunicera tydliga, meningsfulla ramar kring hybridarbete.

Skapa förutsättningar för koncentrationskrävande arbete

Medarbetare som kommer till kontoret kan inte samarbeta och interagera åtta timmar i sträck. Oavsett förutsättningar så har arbetsgivaren ett arbetsmiljöansvar att medarbetare har goda möjligheter att utföra sitt arbete. Alla behöver ha resurser för fokuserat arbete, både hemma och på arbetsplatsen.

Företagsledare behöver tänka till en extra gång innan tysta zoner tas bort från de fysiska kontoren och möjliggöra flexibla alternativ för avskärmning.

Chefer med personalansvar behöver säkerställa att medarbetare som har svårt att fokusera (hemma och på kontoret) har tillgång till verktyg och hjälpmedel som brusreducerande glasögon och hörlurar.

Skapa mentala förutsättningar för fokuserat arbete

Utgå från vilken typ av arbetsuppgifter som utförs. Uppmuntra till att varva fokus, samarbete och pauser. Bygg en organisationskultur där det är välkommet att ta mentala pauser och tillåtet att ibland stänga av pling och notifikationer för att fokusera. Ha en öppen och fortlöpande dialog kring tillgänglig tid och fokustid.

Företagsledare behöver prioritera hjärnhälsa och föregå med gott exempel kring notifikationer, kommunikationskanaler och arbetstider.

Vi behöver ses för att må bra och för att organisationens långsiktiga mål ska säkerställas. Varje medarbetare behöver kunna fokusera för att prestera, må bra och uppnå kortsiktiga mål.

Chefer och företagsledare måste våga fatta tuffa beslut som kanske inte alltid matchar med den enskilde medarbetarares önskemål. Vara tydliga och våga ta ansvar för helheten.

/Thorunn Widö, VD & stressexpert AmbiCare

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.