Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hjärnans fokus på framtidens arbetsplats

Många arbetsgivare ser över kontorsytor och arbetsformer i kölvattnet av pandemin. Men tänk på att prioritera hjärnhälsan på framtidens arbetsplats, skriver stressexperten Thorunn Widö.
Publicerad 15 februari 2022, kl 06:07
stressad pappa jobbar hemma med barn. Stressexperten Thorunn Widö
Många arbetsgivare förutsätter att anställda har möjlighet att fokusera på hemmakontoret. men så är inte alltid fallet, skriver Thorunn Widö. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att vi har arbetsro, kan fokusera och prestera på arbetet är en viktig del för att vi ska må bra och känna att vi gör nytta. Hur vi uppnår detta är olika för alla. Men är det som är bäst för den enskilde medarbetaren verkligen detsamma som det som är bäst för organisationen? Och om inte – vad är viktigast?

Arbetsgivare på framtidens arbetsplats behöver sätta tydliga ramar för att förena medarbetares individuella välmående med företagets övergripande vision och mål.

Jag vill lyfta fokus som en faktor för välmående och framgång, både för individen och arbetsgivaren.

Många överväger nu tyvärr att ta bort de tysta zonerna

I pandemins kölvatten är det många organisationer som ser möjligheten att tänka om och se över sina kontorsytor. Det kan ge positiva effekter, men är det ens möjligt att göra en lyckad omstrukturering innan vi ens sett slutet på pandemin?

En lyckad övergång till aktivitetsbaserade arbetsplatser kräver ofta flera års planeringsarbete. Många överväger nu tyvärr att ta bort de tysta zonerna till förmån för sociala ytor.

Vi är olika lättdistraherade som individer. Det stör också olika mycket att ”två kollegor går förbi på sin vanliga tid till 9-kaffet” mot att ”två kollegor som inte brukar gå tillsammans går förbi dig”.

I det första läget behöver hjärnan inte förklara vad som händer. Det andra läget kantas av osäkerhet om varför de går där och varför just de går tillsammans. Hjärnan försöker fylla i och avgöra om det visuella bruset är ett hot eller inte (en rest från savannen som inte är nödvändig vid kontorsarbete). Det sker omedvetet utan att vi tänker på det, men hjärnan skannar konstant av omgivningen på detta sätt.

Cheferna verkar räkna med att arbete som kräver fokus i hög utsträckning kommer att ske hemma och att medarbetare kommer till kontoret då de behöver mötas och samarbeta. Som om det vore en självklarhet att alla medarbetare har tillgång till en arbetsmiljö som erbjuder möjlighet till fullt fokus hemma? Samtidigt är man livrädd att förlora medarbetare om man inte är ”modern” nog och lyssnar till individens valfrihet att själv få styra över vart arbetet ska utföras.

 Man är livrädd att förlora medarbetare om man inte är ”modern” nog

Å ena sidan är förmågan till koncentration och självdisciplin avgörande för att få arbetsuppgifterna gjorda med god kvalitet och i tid. Å andra sidan är det viktigt för organisationens innovation och långsiktiga mål att vi ses fysiskt. Undersökningar före och under pandemin har visat att distansarbete på heltid minskar samverkan mellan avdelningar. Vi behöver input och oliktänkande för att nya idéer ska uppstå.

Vad behöver arbetsgivare göra för att den enskilde medarbetarens behov och vardagslogistik inte ska styra organisationens framgång och välmående?

För att bygga effektiva team som är innovativa, produktiva och välfungerande behöver vi tillit mellan medarbetare. Detta byggs lättare när vi fysiskt är tillsammans än när vi arbetar på distans.

Psykologisk trygghet är en förutsättning för effektiva team och den underlättas av tydliga, meningsfulla ramar.

Vilken modell av hybridarbete som är bäst för organisationen är olika och beror på nivå av individuellt arbete och samarbete och innovation.

För att organisationen ska må bra behöver en viss del av arbetstiden förläggas för att möjliggöra fysiska möten, såväl spontana som ordnade.

Ledningen behöver våga sätta och kommunicera tydliga, meningsfulla ramar kring hybridarbete.

Skapa förutsättningar för koncentrationskrävande arbete

Medarbetare som kommer till kontoret kan inte samarbeta och interagera åtta timmar i sträck. Oavsett förutsättningar så har arbetsgivaren ett arbetsmiljöansvar att medarbetare har goda möjligheter att utföra sitt arbete. Alla behöver ha resurser för fokuserat arbete, både hemma och på arbetsplatsen.

Företagsledare behöver tänka till en extra gång innan tysta zoner tas bort från de fysiska kontoren och möjliggöra flexibla alternativ för avskärmning.

Chefer med personalansvar behöver säkerställa att medarbetare som har svårt att fokusera (hemma och på kontoret) har tillgång till verktyg och hjälpmedel som brusreducerande glasögon och hörlurar.

Skapa mentala förutsättningar för fokuserat arbete

Utgå från vilken typ av arbetsuppgifter som utförs. Uppmuntra till att varva fokus, samarbete och pauser. Bygg en organisationskultur där det är välkommet att ta mentala pauser och tillåtet att ibland stänga av pling och notifikationer för att fokusera. Ha en öppen och fortlöpande dialog kring tillgänglig tid och fokustid.

Företagsledare behöver prioritera hjärnhälsa och föregå med gott exempel kring notifikationer, kommunikationskanaler och arbetstider.

Vi behöver ses för att må bra och för att organisationens långsiktiga mål ska säkerställas. Varje medarbetare behöver kunna fokusera för att prestera, må bra och uppnå kortsiktiga mål.

Chefer och företagsledare måste våga fatta tuffa beslut som kanske inte alltid matchar med den enskilde medarbetarares önskemål. Vara tydliga och våga ta ansvar för helheten.

/Thorunn Widö, VD & stressexpert AmbiCare

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad 7 juni 2023, kl 06:00
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.