Allt fler av de varor vi köper är tillverkade långt från Sverige under miserabla förhållanden. Hur vi kan agera för att förbättra villkoren?  Facket har en beprövad metod som går ut på sympatiåtgärder och solidariskt stöd till de anställda. Under det senaste decenniet har dock två andra aktörers strategier fått allt större genomslag. Dels handlar det om konsumentrörelsen, som utövar påtryckningar på företag för att förmå dem att ta ansvar för arbetsvillkoren i omvärlden. Dels om ideellt inriktade företag med ambitionen att stödja en human och hållbar utveckling. Ofta kallas företeelsen för rättvis handel.

Alla de här strategierna har resulterat i förbättringar för arbetstagarna, men de är av olika karaktär och olika långtgående.

Efter att ha specialstuderat tre svenska företag som var för sig representerar var sin strategi är min slutsats tydlig: bäst effekt har det gett när de fackliga organisationerna varit med och drivit fram förändringarna. Där har inte bara arbetsvillkor förbättrats, de anställda har också fått ett rejält inflytande över sin arbetsplats. Men konsumenternas och företagens insatser har också varit framgångsrika, även om de inte alltid lett till högre löner och facklig organisering.

De företag som jag har valt att titta närmare på är klädföretagen Lindex och Dem Collective  samt däcktillverkningen inom Trelleborg.

Lindex lägger ut sin produktion på 200 leverantörsföretag världen över. För tio år sedan antog företaget sin första uppförandekod efter starka påtryckningar från konsumenthåll. För att följa upp koden inspekterar Lindex sina leverantörer regelbundet. En del av inspektionerna görs av oberoende institut.

Jag har granskat två av leverantörsfabrikerna, som båda ligger i industristaden Noida strax utanför New Dehli. Det är lätt att konstatera att arbetsmiljön, säkerheten och brandskyddet har blivit mycket bättre sedan koden infördes. Barnarbete förekommer inte heller längre och arbetarna är försäkrade samtidigt som de får extra betalt vid övertidsarbete.

Men Lindex strategi har haft sina begränsningar. De anställda får till exempel bara betalt enligt den statligt fastställda minimilönen, vilket tvingar många till övertid. Ett annat problem är att ingen anställd är fackligt ansluten. Företaget uppmanar dem som vill påverka att skriva lappar, som sedan ska läggas i en "förslagslåda".  Det står förvisso i koden att alla anställda har rätt att vara med i facket, men det har inte lett till att organiseringen ökat.

Resultatet från Lindex stämmer väl överens med vad andra, internationella studier har kommit fram till. Aktiva konsumenter har tvingat bland annat klädföretag att anta uppförandekoder. De har lett till stora förbättringar, men strategin har inte bidragit till facklig organisering.

Dem Collective har en fabrik i Kadawatha i Sri Lanka. Grundarna av företaget bestämde sig redan från början för att klädtillverkningen skulle ske giftfritt och att arbetstagarna skulle erbjudas goda arbetsvillkor. Förhållandena vid fabriken är imponerande. Arbetarna där tjänar tre gånger så mycket som andra textilarbetare i landet och kan gott och väl leva på sin lön. Tygerna är till 100 procent ekologiskt framställda. Dem Collective är också noga med att följa hela kedjan i tillverkningen. När det sker färgtryck övervakar man att det inte används giftiga färger.

Men även Dem Collectives framgång kan problematiseras. I Sri Lanka har företaget erbjudit goda villkor för ett tiotal arbetare, men det finns över 200 000 textilarbetare i landet. Det innebär att Dem Collectives betydelse framför allt är symbolisk, att visa att det är möjligt att tillverka med anständiga villkor. Inte heller på Dem Collective har de anställda gått med i facket i någon större utsträckning, trots att företaget försvarar de fackliga rättigheterna. Detta är inget unikt för Dem Collective, min erfarenhet av andra företag som bedriver rättvis handel är densamma: strategin har dramatiskt förbättrat arbetsvillkoren, men trots att man betonar fackliga rättigheter har framväxten av etiska företag inte lett till en ökad facklig organisering.

Trelleborg har två däckfabriker i Sri Lanka. Den ena ligger i frizonen Biyagama och den andra strax utanför denna. 2005 utspelade sig en inflammerad konflikt i frizonens fabrik. I två veckor strejkade arbetarna där för att få behålla sin bonuslön och för att få den lokala fackklubben erkänd. Konflikten uppmärksammades av den globala fackföreningsrörelsen som stödde de lankesiska fackklubbarna. Resultatet blev en framgång för arbetarna, lönerna behölls, facklubbarna erkändes och de gamla fabriksledningarna byttes ut.

Efter detta inleddes en ny era vid båda fabrikerna. Trelleborg ansträngde sig för att skapa ett bra samarbetsklimat och på koncernnivå tog man fram en ny uppförandekod som betonade de fackliga rättigheterna. Ännu större var framstegen lokalt i Sri Lanka. Efter två år slöts kollektivavtal med båda klubbarna. Avtalet i Biyagama var det första någonsin i en ekonomisk frizon i Sri Lanka.

De Trelleborgs-anställda arbetare som jag har intervjuat tycker att arbetsvillkoren har blivit bättre, men framför allt att kollektivavtalen skapat en process för fackligt inflytande. Varannan månad sker överläggningar där de fackliga representanterna kan lyfta frågor.

En av de fackliga ledarna sade att "Nu lyssnar företaget på oss. Genom att vi har gått samman har vi fått makt...".

Framgångarna vid Trelleborg har haft stor betydelse för andra arbetstagare i Sri Lanka. I frizonen Biyagama har flera nya fackklubbar bildats och en ny facklig centralorganisation är på väg att bildas.

Det existerar inga "quick fix" för att åstadkomma rimliga villkor för arbetare i utvecklingsländer. Konsumenternas engagemang är bra och det är utmärkt att företagen själva tar sitt ansvar, men utan facklig organisering påverkas inte maktbalansen mellan företag och anställda.