Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge programmering mer utrymme i skolan

Se inte språket som ett hinder att rekrytera it-personal från utlandet. Och ge programmering större utrymme i skolan, så minskar vi kompetensbristen inom it, skriver Johan Jacobsson, vd på Sylog.
Publicerad
skolbänkar. Johan Jacobsson, vd Sylog.
Om unga tidigare under sin skolgång får möjligheten att lära sig om it, digitalt skapande och programmering skulle betydligt fler få upp ögonen för möjligheterna i vår bransch, skriver Johan Jacobsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

It-branschen är en av de branscher som klarat sig bra genom hela coronapandemin. Efterfrågan på våra tjänster är hög och vi fungerar i många avseenden som ett draglok i den nya ekonomin. Vårt bekymmer är att det råder konstant brist på medarbetare.

Studenter som går på tekniska högskolor med datavenskaplig inriktning rekryteras ofta av olika företag redan innan de tagit ut examen. Vi arbetar hårt på att få in människor från andra länder. Det finns många it-specialister som är intresserade av att komma till Sverige. Problemet för dem är dels krångliga regler för arbetstillstånd, dels språkliga hinder som tyvärr ofta sätts upp i onödan, vilket vi nyligen lyft i en undersökning av rekryteringsannonser.

En stor del av vårt strategiska arbete handlar i dag om hur vi ska säkra kompetensen i framtiden. För många företag är det i förlängningen en överlevnadsfråga.

Språkliga hinder sätts upp i onödan

Vi tror att det måste börja redan i skolan. Alla vinner på att eleverna får en utbildning som är anpassad och efterfrågas av arbetsmarknaden. Tyvärr har det i allmänhet stannat vid vackra ord om ”digitalisering” och ”IT-kompetens”. Den konkreta undervisningen har inte varit prioriterad, utan det har mest blivit som projekt eller som delar i andra ämnen, vilket bland annat en Ifous-rapport bekräftar.

Om unga tidigare under sin skolgång får möjligheten att lära sig om it, digitalt skapande och programmering skulle betydligt fler få upp ögonen för möjligheterna i vår bransch. Då skulle det finnas fler vägar till jobben, inte bara de traditionella via högskolan, utan även genom exempelvis praktik och juniora roller.

En stor utmaning är naturligtvis lärarnas kompetens. Utan lärare som har kunskap att lära ut programmering är det svårt att bedriva en bra undervisning. Där har vi från branschen sagt att vi gärna hjälper till. Vi bör även se skolor som lyckas väl med den digitala pedagogiken som förebilder.

Låt programmering ge meritpoäng vid ansökan till högre utbildning

Det finns även en mycket viktig jämställdhetsaspekt, tjejer är fortfarande kraftigt underrepresenterade i it-branschen och det är något vi gärna vill ändra på. Om programmering lärdes ut redan i grundskolan skulle fler tjejer pröva på och förhoppningsvis även inspireras att söka relevanta utbildningar på högre nivåer.

En konkret åtgärd som varken kräver extra resurser eller lärarkompetens skulle kunna vara att låta programmering ge meritpoäng vid ansökan till högre utbildning. I dag kan extra moderna språk ge särskilda meritpoäng. Programmering - som också är en form av språkanvändning - skulle på samma sätt kunna värderas högre och då uppfattas som viktigare för eleverna.

Programmering behöver få ett större utrymme i skolan. Det räcker inte att ta in det som ett delmoment i matematik eller NO. Hela it-branschen kämpar för att få fler potentiella medarbetare och vi behöver få stöd, inte motarbetas, i arbetet. Det skulle både branschen och svensk arbetsmarknad som helhet tjäna på.

/Johan Jacobsson, vd Sylog

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef