Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge programmering mer utrymme i skolan

Se inte språket som ett hinder att rekrytera it-personal från utlandet. Och ge programmering större utrymme i skolan, så minskar vi kompetensbristen inom it, skriver Johan Jacobsson, vd på Sylog.
Publicerad
skolbänkar. Johan Jacobsson, vd Sylog.
Om unga tidigare under sin skolgång får möjligheten att lära sig om it, digitalt skapande och programmering skulle betydligt fler få upp ögonen för möjligheterna i vår bransch, skriver Johan Jacobsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

It-branschen är en av de branscher som klarat sig bra genom hela coronapandemin. Efterfrågan på våra tjänster är hög och vi fungerar i många avseenden som ett draglok i den nya ekonomin. Vårt bekymmer är att det råder konstant brist på medarbetare.

Studenter som går på tekniska högskolor med datavenskaplig inriktning rekryteras ofta av olika företag redan innan de tagit ut examen. Vi arbetar hårt på att få in människor från andra länder. Det finns många it-specialister som är intresserade av att komma till Sverige. Problemet för dem är dels krångliga regler för arbetstillstånd, dels språkliga hinder som tyvärr ofta sätts upp i onödan, vilket vi nyligen lyft i en undersökning av rekryteringsannonser.

En stor del av vårt strategiska arbete handlar i dag om hur vi ska säkra kompetensen i framtiden. För många företag är det i förlängningen en överlevnadsfråga.

Språkliga hinder sätts upp i onödan

Vi tror att det måste börja redan i skolan. Alla vinner på att eleverna får en utbildning som är anpassad och efterfrågas av arbetsmarknaden. Tyvärr har det i allmänhet stannat vid vackra ord om ”digitalisering” och ”IT-kompetens”. Den konkreta undervisningen har inte varit prioriterad, utan det har mest blivit som projekt eller som delar i andra ämnen, vilket bland annat en Ifous-rapport bekräftar.

Om unga tidigare under sin skolgång får möjligheten att lära sig om it, digitalt skapande och programmering skulle betydligt fler få upp ögonen för möjligheterna i vår bransch. Då skulle det finnas fler vägar till jobben, inte bara de traditionella via högskolan, utan även genom exempelvis praktik och juniora roller.

En stor utmaning är naturligtvis lärarnas kompetens. Utan lärare som har kunskap att lära ut programmering är det svårt att bedriva en bra undervisning. Där har vi från branschen sagt att vi gärna hjälper till. Vi bör även se skolor som lyckas väl med den digitala pedagogiken som förebilder.

Låt programmering ge meritpoäng vid ansökan till högre utbildning

Det finns även en mycket viktig jämställdhetsaspekt, tjejer är fortfarande kraftigt underrepresenterade i it-branschen och det är något vi gärna vill ändra på. Om programmering lärdes ut redan i grundskolan skulle fler tjejer pröva på och förhoppningsvis även inspireras att söka relevanta utbildningar på högre nivåer.

En konkret åtgärd som varken kräver extra resurser eller lärarkompetens skulle kunna vara att låta programmering ge meritpoäng vid ansökan till högre utbildning. I dag kan extra moderna språk ge särskilda meritpoäng. Programmering - som också är en form av språkanvändning - skulle på samma sätt kunna värderas högre och då uppfattas som viktigare för eleverna.

Programmering behöver få ett större utrymme i skolan. Det räcker inte att ta in det som ett delmoment i matematik eller NO. Hela it-branschen kämpar för att få fler potentiella medarbetare och vi behöver få stöd, inte motarbetas, i arbetet. Det skulle både branschen och svensk arbetsmarknad som helhet tjäna på.

/Johan Jacobsson, vd Sylog

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam