Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge programmering mer utrymme i skolan

Se inte språket som ett hinder att rekrytera it-personal från utlandet. Och ge programmering större utrymme i skolan, så minskar vi kompetensbristen inom it, skriver Johan Jacobsson, vd på Sylog.
Publicerad
skolbänkar. Johan Jacobsson, vd Sylog.
Om unga tidigare under sin skolgång får möjligheten att lära sig om it, digitalt skapande och programmering skulle betydligt fler få upp ögonen för möjligheterna i vår bransch, skriver Johan Jacobsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

It-branschen är en av de branscher som klarat sig bra genom hela coronapandemin. Efterfrågan på våra tjänster är hög och vi fungerar i många avseenden som ett draglok i den nya ekonomin. Vårt bekymmer är att det råder konstant brist på medarbetare.

Studenter som går på tekniska högskolor med datavenskaplig inriktning rekryteras ofta av olika företag redan innan de tagit ut examen. Vi arbetar hårt på att få in människor från andra länder. Det finns många it-specialister som är intresserade av att komma till Sverige. Problemet för dem är dels krångliga regler för arbetstillstånd, dels språkliga hinder som tyvärr ofta sätts upp i onödan, vilket vi nyligen lyft i en undersökning av rekryteringsannonser.

En stor del av vårt strategiska arbete handlar i dag om hur vi ska säkra kompetensen i framtiden. För många företag är det i förlängningen en överlevnadsfråga.

Språkliga hinder sätts upp i onödan

Vi tror att det måste börja redan i skolan. Alla vinner på att eleverna får en utbildning som är anpassad och efterfrågas av arbetsmarknaden. Tyvärr har det i allmänhet stannat vid vackra ord om ”digitalisering” och ”IT-kompetens”. Den konkreta undervisningen har inte varit prioriterad, utan det har mest blivit som projekt eller som delar i andra ämnen, vilket bland annat en Ifous-rapport bekräftar.

Om unga tidigare under sin skolgång får möjligheten att lära sig om it, digitalt skapande och programmering skulle betydligt fler få upp ögonen för möjligheterna i vår bransch. Då skulle det finnas fler vägar till jobben, inte bara de traditionella via högskolan, utan även genom exempelvis praktik och juniora roller.

En stor utmaning är naturligtvis lärarnas kompetens. Utan lärare som har kunskap att lära ut programmering är det svårt att bedriva en bra undervisning. Där har vi från branschen sagt att vi gärna hjälper till. Vi bör även se skolor som lyckas väl med den digitala pedagogiken som förebilder.

Låt programmering ge meritpoäng vid ansökan till högre utbildning

Det finns även en mycket viktig jämställdhetsaspekt, tjejer är fortfarande kraftigt underrepresenterade i it-branschen och det är något vi gärna vill ändra på. Om programmering lärdes ut redan i grundskolan skulle fler tjejer pröva på och förhoppningsvis även inspireras att söka relevanta utbildningar på högre nivåer.

En konkret åtgärd som varken kräver extra resurser eller lärarkompetens skulle kunna vara att låta programmering ge meritpoäng vid ansökan till högre utbildning. I dag kan extra moderna språk ge särskilda meritpoäng. Programmering - som också är en form av språkanvändning - skulle på samma sätt kunna värderas högre och då uppfattas som viktigare för eleverna.

Programmering behöver få ett större utrymme i skolan. Det räcker inte att ta in det som ett delmoment i matematik eller NO. Hela it-branschen kämpar för att få fler potentiella medarbetare och vi behöver få stöd, inte motarbetas, i arbetet. Det skulle både branschen och svensk arbetsmarknad som helhet tjäna på.

/Johan Jacobsson, vd Sylog

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD