Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge programmering mer utrymme i skolan

Se inte språket som ett hinder att rekrytera it-personal från utlandet. Och ge programmering större utrymme i skolan, så minskar vi kompetensbristen inom it, skriver Johan Jacobsson, vd på Sylog.
Publicerad
skolbänkar. Johan Jacobsson, vd Sylog.
Om unga tidigare under sin skolgång får möjligheten att lära sig om it, digitalt skapande och programmering skulle betydligt fler få upp ögonen för möjligheterna i vår bransch, skriver Johan Jacobsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

It-branschen är en av de branscher som klarat sig bra genom hela coronapandemin. Efterfrågan på våra tjänster är hög och vi fungerar i många avseenden som ett draglok i den nya ekonomin. Vårt bekymmer är att det råder konstant brist på medarbetare.

Studenter som går på tekniska högskolor med datavenskaplig inriktning rekryteras ofta av olika företag redan innan de tagit ut examen. Vi arbetar hårt på att få in människor från andra länder. Det finns många it-specialister som är intresserade av att komma till Sverige. Problemet för dem är dels krångliga regler för arbetstillstånd, dels språkliga hinder som tyvärr ofta sätts upp i onödan, vilket vi nyligen lyft i en undersökning av rekryteringsannonser.

En stor del av vårt strategiska arbete handlar i dag om hur vi ska säkra kompetensen i framtiden. För många företag är det i förlängningen en överlevnadsfråga.

Språkliga hinder sätts upp i onödan

Vi tror att det måste börja redan i skolan. Alla vinner på att eleverna får en utbildning som är anpassad och efterfrågas av arbetsmarknaden. Tyvärr har det i allmänhet stannat vid vackra ord om ”digitalisering” och ”IT-kompetens”. Den konkreta undervisningen har inte varit prioriterad, utan det har mest blivit som projekt eller som delar i andra ämnen, vilket bland annat en Ifous-rapport bekräftar.

Om unga tidigare under sin skolgång får möjligheten att lära sig om it, digitalt skapande och programmering skulle betydligt fler få upp ögonen för möjligheterna i vår bransch. Då skulle det finnas fler vägar till jobben, inte bara de traditionella via högskolan, utan även genom exempelvis praktik och juniora roller.

En stor utmaning är naturligtvis lärarnas kompetens. Utan lärare som har kunskap att lära ut programmering är det svårt att bedriva en bra undervisning. Där har vi från branschen sagt att vi gärna hjälper till. Vi bör även se skolor som lyckas väl med den digitala pedagogiken som förebilder.

Låt programmering ge meritpoäng vid ansökan till högre utbildning

Det finns även en mycket viktig jämställdhetsaspekt, tjejer är fortfarande kraftigt underrepresenterade i it-branschen och det är något vi gärna vill ändra på. Om programmering lärdes ut redan i grundskolan skulle fler tjejer pröva på och förhoppningsvis även inspireras att söka relevanta utbildningar på högre nivåer.

En konkret åtgärd som varken kräver extra resurser eller lärarkompetens skulle kunna vara att låta programmering ge meritpoäng vid ansökan till högre utbildning. I dag kan extra moderna språk ge särskilda meritpoäng. Programmering - som också är en form av språkanvändning - skulle på samma sätt kunna värderas högre och då uppfattas som viktigare för eleverna.

Programmering behöver få ett större utrymme i skolan. Det räcker inte att ta in det som ett delmoment i matematik eller NO. Hela it-branschen kämpar för att få fler potentiella medarbetare och vi behöver få stöd, inte motarbetas, i arbetet. Det skulle både branschen och svensk arbetsmarknad som helhet tjäna på.

/Johan Jacobsson, vd Sylog

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA