Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge fullt skatteavdrag för hemmakontoret

Att köpa din egen utrustning till hemmakontoret gör att du hamnar i en svår sits. Detta eftersom bara delen över 5 000 är avdragsgill, skriver Peter Johansson, vd på kontorsmöbelföretag.
Publicerad
Colourbox
Att ha ett fungerande hemmakontor borde inte vara en ekonomisk fråga. Det anser Peter Johansson, vd DPJ Workspace, som vill se förändrade skatteregler för hemmajobbarna. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetar i dag hemifrån till följd av Coronapandemin. Folkhälsomyndighetens rekommendation är att företagen i möjligaste mån ska fortsätta låta de anställda arbeta på distans.

 

För att kunna arbeta hemifrån behöver det finnas någon slags arbetsplats. Arbetsgivaren har enligt lag en skyldighet att se till att arbetsmiljön är god. Detta gäller även för en kontorsplats i hemmet. Reglerna säger vidare att om arbetsgivaren inte införskaffar möbler och annan utrustning till den anställdas hemarbetsplats kan denne yrka avdrag för egna inköp i sin inkomstdeklaration.

Här uppstår ett problem som nu behöver hanteras snabbt. För att ett avdrag för hemmakontor ska godkännas krävs att utgiften är nödvändig för intäktens förvärvande. Avdrag medges sedan bara för den del som överstiger 5 000 kronor. Nödvändigheten kan nog oftast visas, men beloppsgränsen leder till flera olyckliga konsekvenser.

I de fall arbetsgivaren av något skäl, kanske okunskap, nonchalans eller bara ren snålhet, inte köper in utrustning till hemmakontoret så hamnar den anställda i en svår sits. Antingen tvingas denne lägga en ganska stor summa på att ordna arbetsplatsen i hemmet eller så blir det en miljö som är dåligt anpassad för arbete, med de hälsorisker som det medför.

Bestämmer sig den anställda då för att själv köpa in det som behövs till hemmakontoret kan bara den del som överstiger 5 000 kronor tas upp till avdrag i deklarationen. Samtidigt får statskassan in moms på hela inköpskostnaden.

Följden blir därmed en stor obalans i fråga om vem som får bära kostnaden för att minska smittspridningen i samhället. Den anställda tvingas ensam betala hela kostnaden för hemmakontoret, medan staten som rekommenderat att vi alla bör arbeta hemifrån, inte betalar någonting.

Att kunna ha ett fungerande hemmakontor borde inte vara en ekonomisk fråga. Ett ordentligt och ergonomiskt anpassat kontor minskar inte bara smittspridningen, utan även risken för sjukskrivningar. Det betyder i sin tur också lägre kostnader för statskassan.

Dessa skatteregler skapades naturligtvis långt innan pandemin. Men med tanke på de uppoffringar som både privatpersoner och företag tvingas göra i dessa tider vore det rimligt att regelverket tog hänsyn till rådande läge.

Inför kommande deklaration bör Skatteverket få i uppdrag att justera reglerna för hemmakontor så att hela summan blir avdragsgill. Då behöver inte anställda vara lika beroende av en förstående arbetsgivare och det blir en bättre balans i hur kostnaden för hemmakontoren fördelas mellan staten och den enskilde.

Det ligger i allas intresse att rekommendationerna om hemarbete följs. För att kunna ske på ett säkert sätt och vara en möjlighet för alla på lika villkor behöver avdragsreglerna för hemmakontor förändras. Det vore en välkommen present från Magdalena Andersson till Sveriges hemarbetare.

/Peter Johansson, vd DPJ Workspace

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande