Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge fullt skatteavdrag för hemmakontoret

Att köpa din egen utrustning till hemmakontoret gör att du hamnar i en svår sits. Detta eftersom bara delen över 5 000 är avdragsgill, skriver Peter Johansson, vd på kontorsmöbelföretag.
Publicerad
Colourbox
Att ha ett fungerande hemmakontor borde inte vara en ekonomisk fråga. Det anser Peter Johansson, vd DPJ Workspace, som vill se förändrade skatteregler för hemmajobbarna. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetar i dag hemifrån till följd av Coronapandemin. Folkhälsomyndighetens rekommendation är att företagen i möjligaste mån ska fortsätta låta de anställda arbeta på distans.

 

För att kunna arbeta hemifrån behöver det finnas någon slags arbetsplats. Arbetsgivaren har enligt lag en skyldighet att se till att arbetsmiljön är god. Detta gäller även för en kontorsplats i hemmet. Reglerna säger vidare att om arbetsgivaren inte införskaffar möbler och annan utrustning till den anställdas hemarbetsplats kan denne yrka avdrag för egna inköp i sin inkomstdeklaration.

Här uppstår ett problem som nu behöver hanteras snabbt. För att ett avdrag för hemmakontor ska godkännas krävs att utgiften är nödvändig för intäktens förvärvande. Avdrag medges sedan bara för den del som överstiger 5 000 kronor. Nödvändigheten kan nog oftast visas, men beloppsgränsen leder till flera olyckliga konsekvenser.

I de fall arbetsgivaren av något skäl, kanske okunskap, nonchalans eller bara ren snålhet, inte köper in utrustning till hemmakontoret så hamnar den anställda i en svår sits. Antingen tvingas denne lägga en ganska stor summa på att ordna arbetsplatsen i hemmet eller så blir det en miljö som är dåligt anpassad för arbete, med de hälsorisker som det medför.

Bestämmer sig den anställda då för att själv köpa in det som behövs till hemmakontoret kan bara den del som överstiger 5 000 kronor tas upp till avdrag i deklarationen. Samtidigt får statskassan in moms på hela inköpskostnaden.

Följden blir därmed en stor obalans i fråga om vem som får bära kostnaden för att minska smittspridningen i samhället. Den anställda tvingas ensam betala hela kostnaden för hemmakontoret, medan staten som rekommenderat att vi alla bör arbeta hemifrån, inte betalar någonting.

Att kunna ha ett fungerande hemmakontor borde inte vara en ekonomisk fråga. Ett ordentligt och ergonomiskt anpassat kontor minskar inte bara smittspridningen, utan även risken för sjukskrivningar. Det betyder i sin tur också lägre kostnader för statskassan.

Dessa skatteregler skapades naturligtvis långt innan pandemin. Men med tanke på de uppoffringar som både privatpersoner och företag tvingas göra i dessa tider vore det rimligt att regelverket tog hänsyn till rådande läge.

Inför kommande deklaration bör Skatteverket få i uppdrag att justera reglerna för hemmakontor så att hela summan blir avdragsgill. Då behöver inte anställda vara lika beroende av en förstående arbetsgivare och det blir en bättre balans i hur kostnaden för hemmakontoren fördelas mellan staten och den enskilde.

Det ligger i allas intresse att rekommendationerna om hemarbete följs. För att kunna ske på ett säkert sätt och vara en möjlighet för alla på lika villkor behöver avdragsreglerna för hemmakontor förändras. Det vore en välkommen present från Magdalena Andersson till Sveriges hemarbetare.

/Peter Johansson, vd DPJ Workspace

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager