Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge anställda inom civilsamhället trygghet

Föreningar och organisationer måste ges möjligheter att vara en jämbördig part till näringslivet och offentlig sektor. Och få samma förutsättningar finansiellt, skriver Petter Skogar, vd arbetsgivarorganisationen Fremia.
Publicerad
Colourbox
Civilsamhället behöver ges en större plats men för det krävs finansiellt kapital och trygghet, skriver Fremias vd Petter Skogar. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Civilsamhället är en plats där många förvärvsarbetar. Den senaste undersökningen från SCB visar att det totala antalet 2018 uppgick till 191 891 personer. Det motsvarar 3,9 procent av det totala antalet förvärvsarbetande i Sverige.

Att vara anställd i civilsamhället är något annat än den privata eller den offentliga sektorn. Det erbjuder ett sammanhang med engagemang, värderingar och en önskan om att förändra världen. Men hur ser villkor och utvecklingsmöjligheter inom denna sektor ut?

Vi har bidragit till att möjliggöra för författaren Sophie Nachemson Ekwall att skriva en bok om civilsamhällets förutsättningar, ”Dags att bry sig – så kan civilsamhället och den idéburna sektorn lyfta Sverige”  Den visar att tredje sektorn historiskt fått anpassa sig till det utrymme som funnits mellan det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Sverige skulle kunna gynnas av att förändra förhållningssättet på allra minst två områden:

Det första är sektorns roll som utförare av offentligfinansierad välfärd. Idéburna organisationer står endast för tre procent av sysselsättningen i välfärden. Konventionella företag står samtidigt för över 20 procent. Det andra rör engagemanget, det ideella arbetet och civilsamhällets demokratiska utrymme som aldrig kan ses som en självklarhet, speciellt när populism och nationalism brer ut sig över Europa.

Det ideella arbetet och civilsamhällets demokratiska utrymme kan aldrig ses som en självklarhet

Dessa utmaningar kan hanteras inom ramen för det samhällsklimat som bland annat formuleras i FN:s globala hållbarhetsmål.”. Vi vill lyfta fram tre möjligheter som politiker och sektorn bör arbeta med:

  1. Sverige står inför komplexa samhällsutmaningar som bäst löses i samskapande mellan den tredje sektorn, det privata näringslivet och den offentliga sektorn. De idéburna organisationernas tradition av att se till hela människans behov har förutsättningar att möta förväntningarna. Sveriges ambitioner för FN:s hållbarhetsmål måste inkludera alla sektorer tillsammans.
     
  2. Den tredje sektorn behöver ges större plats i välfärden. Sektorns pluralism ger utrymme för både egenmakt och valfrihet. I vår ligger utredningen Idéburen välfärd på riksdagens bord. Att anta den kan ses som ett första steg, men riksdagen kommer behöva gå betydligt längre för att de idéburna ska bli både fler och växa till åtminstone 10 procent av välfärden.
     
  3. Det krävs finansiellt kapital. Föreningslivet pressas när bidragen och projektpengarna minskar. Samskapande kräver nya finansieringsmodeller kopplade till sociala mål, innovation och effektutvärdering av sociala insatser. Sverige saknar sociala kreditgaranti- och investeringsfonder. Uppdragen för Allmänna arvsfonden och Almi kan breddas.

 

Vi vill också peka på att de länder i Europa som ligger i framkant när det rör idéburen verksamhet i välfärden har stödjande lagstiftning och gynnsamma upphandlingsregler. Här finns en marknad för påverkansinvesteringar, och både privat och offentligt kapital. Därför är det allvarligt att kunskapen om sektorns förmåga till samskapande och innovation är låg i Sverige. Riksdagens åtta partier beskriver civilsamhället på olika sätt. Otydligheten slår igenom på olika nivåer i hela det offentliga Sverige.

Det räcker helt enkelt inte längre för Sverige att bara ha en historia av folkrörelser och att vara bra på ideellt arbete. För att lyckas med framtidens samskapande behöver vi gå bortom den retoriken och med politisk handlingskraft utveckla värdet av den tredje sektorn.

Tack vare studien ”Anställd i det Svenska Civilsamhället” av dåvarande Arbetsgivarföreningen KFO och Arbetsgivarförbundet IDEA numera Fremia vet vi mycket om hur det är att vara anställd i det svenska civilsamhället. 

Områden av intresse är till exempel vad som kännetecknar organisationer med anställda i det svenska civilsamhället, vilka de anställda är och vad de har för befattningar och villkor samt hur de anställda ser på för- och nackdelar med att arbeta i ideell sektor i jämförelse med privat och offentlig sektor. Fördjupad kunskap om de anställdas villkor och drivkrafter är viktig av flera olika skäl.
 

Den kan bidra till vår förståelse av pågående förändringar inom civilsamhället, inklusive diskussion om professionalisering eller anställdas arbetsbördor. Vidare behövs ytterligare insikter för att kunna rekrytera, motivera och behålla duktiga personer. Slutligen kan kunskapen bidra till jämförelser mellan hur det är att arbeta i ideell sektor i kontrast till privat eller offentlig sektor.

Parterna på arbetsmarknaden tar ett stort ansvar att utveckla kollektivavtal utifrån sektorns särart.  Och det är ett arbete vi gärna driver tillsammans med Unionen. Vi måste tillsammans ta sektorns utmaningar på allvar och med förenade krafter påverka dess förutsättningar.

/Petter Skogar, vd arbetsgivarorganisationen Fremia

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB