Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge anställda inom civilsamhället trygghet

Föreningar och organisationer måste ges möjligheter att vara en jämbördig part till näringslivet och offentlig sektor. Och få samma förutsättningar finansiellt, skriver Petter Skogar, vd arbetsgivarorganisationen Fremia.
Publicerad
Colourbox
Civilsamhället behöver ges en större plats men för det krävs finansiellt kapital och trygghet, skriver Fremias vd Petter Skogar. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Civilsamhället är en plats där många förvärvsarbetar. Den senaste undersökningen från SCB visar att det totala antalet 2018 uppgick till 191 891 personer. Det motsvarar 3,9 procent av det totala antalet förvärvsarbetande i Sverige.

Att vara anställd i civilsamhället är något annat än den privata eller den offentliga sektorn. Det erbjuder ett sammanhang med engagemang, värderingar och en önskan om att förändra världen. Men hur ser villkor och utvecklingsmöjligheter inom denna sektor ut?

Vi har bidragit till att möjliggöra för författaren Sophie Nachemson Ekwall att skriva en bok om civilsamhällets förutsättningar, ”Dags att bry sig – så kan civilsamhället och den idéburna sektorn lyfta Sverige”  Den visar att tredje sektorn historiskt fått anpassa sig till det utrymme som funnits mellan det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Sverige skulle kunna gynnas av att förändra förhållningssättet på allra minst två områden:

Det första är sektorns roll som utförare av offentligfinansierad välfärd. Idéburna organisationer står endast för tre procent av sysselsättningen i välfärden. Konventionella företag står samtidigt för över 20 procent. Det andra rör engagemanget, det ideella arbetet och civilsamhällets demokratiska utrymme som aldrig kan ses som en självklarhet, speciellt när populism och nationalism brer ut sig över Europa.

Det ideella arbetet och civilsamhällets demokratiska utrymme kan aldrig ses som en självklarhet

Dessa utmaningar kan hanteras inom ramen för det samhällsklimat som bland annat formuleras i FN:s globala hållbarhetsmål.”. Vi vill lyfta fram tre möjligheter som politiker och sektorn bör arbeta med:

  1. Sverige står inför komplexa samhällsutmaningar som bäst löses i samskapande mellan den tredje sektorn, det privata näringslivet och den offentliga sektorn. De idéburna organisationernas tradition av att se till hela människans behov har förutsättningar att möta förväntningarna. Sveriges ambitioner för FN:s hållbarhetsmål måste inkludera alla sektorer tillsammans.
     
  2. Den tredje sektorn behöver ges större plats i välfärden. Sektorns pluralism ger utrymme för både egenmakt och valfrihet. I vår ligger utredningen Idéburen välfärd på riksdagens bord. Att anta den kan ses som ett första steg, men riksdagen kommer behöva gå betydligt längre för att de idéburna ska bli både fler och växa till åtminstone 10 procent av välfärden.
     
  3. Det krävs finansiellt kapital. Föreningslivet pressas när bidragen och projektpengarna minskar. Samskapande kräver nya finansieringsmodeller kopplade till sociala mål, innovation och effektutvärdering av sociala insatser. Sverige saknar sociala kreditgaranti- och investeringsfonder. Uppdragen för Allmänna arvsfonden och Almi kan breddas.

 

Vi vill också peka på att de länder i Europa som ligger i framkant när det rör idéburen verksamhet i välfärden har stödjande lagstiftning och gynnsamma upphandlingsregler. Här finns en marknad för påverkansinvesteringar, och både privat och offentligt kapital. Därför är det allvarligt att kunskapen om sektorns förmåga till samskapande och innovation är låg i Sverige. Riksdagens åtta partier beskriver civilsamhället på olika sätt. Otydligheten slår igenom på olika nivåer i hela det offentliga Sverige.

Det räcker helt enkelt inte längre för Sverige att bara ha en historia av folkrörelser och att vara bra på ideellt arbete. För att lyckas med framtidens samskapande behöver vi gå bortom den retoriken och med politisk handlingskraft utveckla värdet av den tredje sektorn.

Tack vare studien ”Anställd i det Svenska Civilsamhället” av dåvarande Arbetsgivarföreningen KFO och Arbetsgivarförbundet IDEA numera Fremia vet vi mycket om hur det är att vara anställd i det svenska civilsamhället. 

Områden av intresse är till exempel vad som kännetecknar organisationer med anställda i det svenska civilsamhället, vilka de anställda är och vad de har för befattningar och villkor samt hur de anställda ser på för- och nackdelar med att arbeta i ideell sektor i jämförelse med privat och offentlig sektor. Fördjupad kunskap om de anställdas villkor och drivkrafter är viktig av flera olika skäl.
 

Den kan bidra till vår förståelse av pågående förändringar inom civilsamhället, inklusive diskussion om professionalisering eller anställdas arbetsbördor. Vidare behövs ytterligare insikter för att kunna rekrytera, motivera och behålla duktiga personer. Slutligen kan kunskapen bidra till jämförelser mellan hur det är att arbeta i ideell sektor i kontrast till privat eller offentlig sektor.

Parterna på arbetsmarknaden tar ett stort ansvar att utveckla kollektivavtal utifrån sektorns särart.  Och det är ett arbete vi gärna driver tillsammans med Unionen. Vi måste tillsammans ta sektorns utmaningar på allvar och med förenade krafter påverka dess förutsättningar.

/Petter Skogar, vd arbetsgivarorganisationen Fremia

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science