Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Föreningslivet har demokrati i blodet

I all sin enkelhet är årsmöten för en klubb eller förening demokrati i sin finaste form. Gör din röst hörd, ta ett uppdrag och påverka det lilla du kan, skriver Maria Nilsson.
Publicerad
Knutna händer som sträcks upp i luften
Att vara delaktig på ett årsmöte för en förening är att utöva demokrati i det lilla, skriver Maria Nilsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som det kommer rapporter om att det blir färre och färre länder som är kan definieras som demokratier så har många fackligt förtroendevalda inom Unionen haft bråda dagar, då de har planerat för sina årsmöten i klubbarna. 

De har skickat kallelser i rätt tid, gjort dagordningar, skrivit verksamhetsberättelser, letat folk till olika uppdrag, skrivit motioner och gett motionssvar. Man har gått igenom ekonomin, uppdaterat stadgarna, bokat mat och lokal om man har haft ett fysiskt möte och kanske hittat något dragplåster för att få fler att komma.

Men det är inte bara inom Unionen och i klubbarna detta görs utan i alla medlemsstyrda organisationer. I allt från bostadsrättsföreningar, idrottsföreningar, frimärksföreningar och många, många andra.

Det är här man kommer att leva demokrati

Allt detta görs för att kunna hålla årsmöte, som är det högsta beslutande organet i klubben. Det är där medlemmarna har den största möjligheten att påverka och med kraft göra sin röst hörd. Tillsammans med andra på årsmötet så diskuterar man, för att sedan besluta om inriktning och vilka som ska företräda klubben under det kommande året.

Innan årsmötet kan man ha skrivit en motion, nominerat någon eller själv stått till förfogande för ett uppdrag.

Det är här man kommer att leva demokrati. Man kommer att höra och läsa vad styrelsen berättar om det gångna året. Man kommer att se hur de har skött ekonomin och förhoppningsvis ge ansvarsfrihet efter rekommendation från revisorerna. Man kommer att rösta kring motioner som sedan styrelsen ska arbeta med framöver. Man kommer också att välja personer som ska ta förtroendeuppdrag inom klubben och driva det som årsmötet beslutar.

Att ta på sig detta viktiga och fina uppdrag är en ära

Utan att man tänker på det så är det demokrati som man håller på med. För i all sin enkelhet så är det så  demokrati ser ut. 

Att ta på sig detta viktiga och fina uppdrag är en ära. Att få representera medlemmar och få deras förtroende är stort det ska man ha respekt för. Också att driva de beslut och frågor som kommit upp på årsmötet. För när alla som är på ett årsmöte har ställt sig bakom ett beslut så är det starkt och inget som man kan förringa eller slarva bort. 

Det är i det lilla som demokratin börjar spira för att sedan växa tillsammans med andra för att bli den starka rösten som kan genomdriva stora och viktiga beslut.

Låt demokratin och fackligt inflytande flöda i ditt blodomlopp!   

/Maria Nilsson, regionordförande, Unionen Stockholm. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam