Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Föreningslivet har demokrati i blodet

I all sin enkelhet är årsmöten för en klubb eller förening demokrati i sin finaste form. Gör din röst hörd, ta ett uppdrag och påverka det lilla du kan, skriver Maria Nilsson.
Publicerad
Knutna händer som sträcks upp i luften
Att vara delaktig på ett årsmöte för en förening är att utöva demokrati i det lilla, skriver Maria Nilsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som det kommer rapporter om att det blir färre och färre länder som är kan definieras som demokratier så har många fackligt förtroendevalda inom Unionen haft bråda dagar, då de har planerat för sina årsmöten i klubbarna. 

De har skickat kallelser i rätt tid, gjort dagordningar, skrivit verksamhetsberättelser, letat folk till olika uppdrag, skrivit motioner och gett motionssvar. Man har gått igenom ekonomin, uppdaterat stadgarna, bokat mat och lokal om man har haft ett fysiskt möte och kanske hittat något dragplåster för att få fler att komma.

Men det är inte bara inom Unionen och i klubbarna detta görs utan i alla medlemsstyrda organisationer. I allt från bostadsrättsföreningar, idrottsföreningar, frimärksföreningar och många, många andra.

Det är här man kommer att leva demokrati

Allt detta görs för att kunna hålla årsmöte, som är det högsta beslutande organet i klubben. Det är där medlemmarna har den största möjligheten att påverka och med kraft göra sin röst hörd. Tillsammans med andra på årsmötet så diskuterar man, för att sedan besluta om inriktning och vilka som ska företräda klubben under det kommande året.

Innan årsmötet kan man ha skrivit en motion, nominerat någon eller själv stått till förfogande för ett uppdrag.

Det är här man kommer att leva demokrati. Man kommer att höra och läsa vad styrelsen berättar om det gångna året. Man kommer att se hur de har skött ekonomin och förhoppningsvis ge ansvarsfrihet efter rekommendation från revisorerna. Man kommer att rösta kring motioner som sedan styrelsen ska arbeta med framöver. Man kommer också att välja personer som ska ta förtroendeuppdrag inom klubben och driva det som årsmötet beslutar.

Att ta på sig detta viktiga och fina uppdrag är en ära

Utan att man tänker på det så är det demokrati som man håller på med. För i all sin enkelhet så är det så  demokrati ser ut. 

Att ta på sig detta viktiga och fina uppdrag är en ära. Att få representera medlemmar och få deras förtroende är stort det ska man ha respekt för. Också att driva de beslut och frågor som kommit upp på årsmötet. För när alla som är på ett årsmöte har ställt sig bakom ett beslut så är det starkt och inget som man kan förringa eller slarva bort. 

Det är i det lilla som demokratin börjar spira för att sedan växa tillsammans med andra för att bli den starka rösten som kan genomdriva stora och viktiga beslut.

Låt demokratin och fackligt inflytande flöda i ditt blodomlopp!   

/Maria Nilsson, regionordförande, Unionen Stockholm. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare