Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Föreningslivet har demokrati i blodet

I all sin enkelhet är årsmöten för en klubb eller förening demokrati i sin finaste form. Gör din röst hörd, ta ett uppdrag och påverka det lilla du kan, skriver Maria Nilsson.
Publicerad
Knutna händer som sträcks upp i luften
Att vara delaktig på ett årsmöte för en förening är att utöva demokrati i det lilla, skriver Maria Nilsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som det kommer rapporter om att det blir färre och färre länder som är kan definieras som demokratier så har många fackligt förtroendevalda inom Unionen haft bråda dagar, då de har planerat för sina årsmöten i klubbarna. 

De har skickat kallelser i rätt tid, gjort dagordningar, skrivit verksamhetsberättelser, letat folk till olika uppdrag, skrivit motioner och gett motionssvar. Man har gått igenom ekonomin, uppdaterat stadgarna, bokat mat och lokal om man har haft ett fysiskt möte och kanske hittat något dragplåster för att få fler att komma.

Men det är inte bara inom Unionen och i klubbarna detta görs utan i alla medlemsstyrda organisationer. I allt från bostadsrättsföreningar, idrottsföreningar, frimärksföreningar och många, många andra.

Det är här man kommer att leva demokrati

Allt detta görs för att kunna hålla årsmöte, som är det högsta beslutande organet i klubben. Det är där medlemmarna har den största möjligheten att påverka och med kraft göra sin röst hörd. Tillsammans med andra på årsmötet så diskuterar man, för att sedan besluta om inriktning och vilka som ska företräda klubben under det kommande året.

Innan årsmötet kan man ha skrivit en motion, nominerat någon eller själv stått till förfogande för ett uppdrag.

Det är här man kommer att leva demokrati. Man kommer att höra och läsa vad styrelsen berättar om det gångna året. Man kommer att se hur de har skött ekonomin och förhoppningsvis ge ansvarsfrihet efter rekommendation från revisorerna. Man kommer att rösta kring motioner som sedan styrelsen ska arbeta med framöver. Man kommer också att välja personer som ska ta förtroendeuppdrag inom klubben och driva det som årsmötet beslutar.

Att ta på sig detta viktiga och fina uppdrag är en ära

Utan att man tänker på det så är det demokrati som man håller på med. För i all sin enkelhet så är det så  demokrati ser ut. 

Att ta på sig detta viktiga och fina uppdrag är en ära. Att få representera medlemmar och få deras förtroende är stort det ska man ha respekt för. Också att driva de beslut och frågor som kommit upp på årsmötet. För när alla som är på ett årsmöte har ställt sig bakom ett beslut så är det starkt och inget som man kan förringa eller slarva bort. 

Det är i det lilla som demokratin börjar spira för att sedan växa tillsammans med andra för att bli den starka rösten som kan genomdriva stora och viktiga beslut.

Låt demokratin och fackligt inflytande flöda i ditt blodomlopp!   

/Maria Nilsson, regionordförande, Unionen Stockholm. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson