Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket kan förebygga självmord i samhället

En människa tar livet av sig var sjätte timme. Det är dags att satsa på arbetsplatsinriktade åtgärder för att förhindra självmord, skriver Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Bracken.
Publicerad
Till vänster ett utblåst ljus, till höger Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Bracken
Det finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person är självmordsnära. Men både arbetsgivare, arbetstagare och fackliga organisationer kan jobba med att förebygga risker och bygga en miljö där det är okej att må dåligt, skriver Rickard Bracken. Foto: Shutterstock/Suicide Zero
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år dör fler än 1 500 människor i självmord. Det är fyra personer om dagen eller en människa var sjätte timme. I samhället förs en debatt kring vilka insatser som behöver genomföras, men vi pratar mindre om vad arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetstagare kan göra för att förebygga självmorden i samhället.

Konstigt nog vet vi inte hur många som tar livet av sig på grund av arbetet i Sverige. Forskare pekar på att det med stor sannolikhet är betydligt fler än antalet som dör i arbetsplatsolyckor. Det saknas statistik och en uppskattning av antal försvåras av att självmord kopplat till arbetsplatsen är ett komplext samspel mellan en individs sårbarhet, stressande arbetsvillkor och andra omständigheter utanför arbetsplatsen.

Det vi vet är att det finns betydande skillnader i risk för självmord mellan olika yrkesgrupper. En forskningsöversikt som genomfördes 2018 visar att risken är högst i mansdominerade yrkesgrupper där arbetstagarna har låg utbildning och låg kontroll över arbetets utförande, ofta i kombination med ett fysiskt och psykiskt krävande arbete.

En människa var sjätte timme

Tyvärr finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person kan vara självmordsnära. Att känna sig deprimerad, uttröttad och uppleva att man inte vet vad man ska ta sig till kan vara ett tecken. Men människors öppenhet att berätta för andra vad man upplever är olika, samtidigt som möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser. Dessutom är kunskapsnivån hur man kan prata om psykisk ohälsa och självmord påfallande ofta för låg bland chefer, fackligt förtroendevalda och arbetskamrater.

De flesta arbetsgivare har i dag upprättat väl fungerande system för att hantera en god arbetsmiljö utifrån vår fysiska arbetsmiljö. I arbetet med att förebygga psykisk ohälsa och risk för självmordshandlingar visar den kunskap vi har på vikten av att jobba med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön.

Möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser

Försäkringskassans statistik visar med smärtsam tydlighet att betydligt mer behöver göras för att förebygga sjukskrivningar på grund av bristande psykisk hälsa.  Det är hög tid för arbetsgivare och fackliga organisationer att också adressera frågan om självmord på grund av jobbet. Därför uppmanar vi alla arbetsgivare att:

  1. Arbeta med att förebygga risker i den sociala och organisatoriska arbetsmiljön. Finns risk för extrem stress, utbrändhet, traumatiserande upplevelser, fysiska skador eller mobbning behöver åtgärder omedelbart sättas in.
  2. Begränsa tillgången till dödliga medel som kan användas för självmord. Det kan till exempel handla om farliga eller giftiga föremål och höga höjder. Om de finns på arbetsplatsen bör de begränsas i så hög utsträckning som möjligt.
  3. Bygg en kultur där det är möjligt att be om hjälp. Att visa sårbarhet är tecken på autenticitet och ska premieras.
  4. Satsa på företagshälsovården och se till att den upphandlande företagshälsan har rätt kompetens för uppgiften.
  5. Utbilda medarbetare och chefer i att upptäcka tecken på psykisk ohälsa och självmordsrisk, och vad man kan göra för att hjälpa den som har sådana problem.

Sverige har sedan 2008 en nollvision kring självmorden i samhället. Självmordstalen har minskat de senaste 20 åren, men det går för långsamt. För att öka takten behöver Sveriges alla arbetsgivare och fackliga organisationer engagera sig i denna viktiga samhällsutmaning.  Tillsammans kan vi göra skillnad!

/ Rickard Bracken, Suicide Zeros generalsekreterare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam