Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket kan förebygga självmord i samhället

En människa tar livet av sig var sjätte timme. Det är dags att satsa på arbetsplatsinriktade åtgärder för att förhindra självmord, skriver Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Bracken.
Publicerad
Till vänster ett utblåst ljus, till höger Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Bracken
Det finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person är självmordsnära. Men både arbetsgivare, arbetstagare och fackliga organisationer kan jobba med att förebygga risker och bygga en miljö där det är okej att må dåligt, skriver Rickard Bracken. Foto: Shutterstock/Suicide Zero
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år dör fler än 1 500 människor i självmord. Det är fyra personer om dagen eller en människa var sjätte timme. I samhället förs en debatt kring vilka insatser som behöver genomföras, men vi pratar mindre om vad arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetstagare kan göra för att förebygga självmorden i samhället.

Konstigt nog vet vi inte hur många som tar livet av sig på grund av arbetet i Sverige. Forskare pekar på att det med stor sannolikhet är betydligt fler än antalet som dör i arbetsplatsolyckor. Det saknas statistik och en uppskattning av antal försvåras av att självmord kopplat till arbetsplatsen är ett komplext samspel mellan en individs sårbarhet, stressande arbetsvillkor och andra omständigheter utanför arbetsplatsen.

Det vi vet är att det finns betydande skillnader i risk för självmord mellan olika yrkesgrupper. En forskningsöversikt som genomfördes 2018 visar att risken är högst i mansdominerade yrkesgrupper där arbetstagarna har låg utbildning och låg kontroll över arbetets utförande, ofta i kombination med ett fysiskt och psykiskt krävande arbete.

En människa var sjätte timme

Tyvärr finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person kan vara självmordsnära. Att känna sig deprimerad, uttröttad och uppleva att man inte vet vad man ska ta sig till kan vara ett tecken. Men människors öppenhet att berätta för andra vad man upplever är olika, samtidigt som möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser. Dessutom är kunskapsnivån hur man kan prata om psykisk ohälsa och självmord påfallande ofta för låg bland chefer, fackligt förtroendevalda och arbetskamrater.

De flesta arbetsgivare har i dag upprättat väl fungerande system för att hantera en god arbetsmiljö utifrån vår fysiska arbetsmiljö. I arbetet med att förebygga psykisk ohälsa och risk för självmordshandlingar visar den kunskap vi har på vikten av att jobba med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön.

Möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser

Försäkringskassans statistik visar med smärtsam tydlighet att betydligt mer behöver göras för att förebygga sjukskrivningar på grund av bristande psykisk hälsa.  Det är hög tid för arbetsgivare och fackliga organisationer att också adressera frågan om självmord på grund av jobbet. Därför uppmanar vi alla arbetsgivare att:

  1. Arbeta med att förebygga risker i den sociala och organisatoriska arbetsmiljön. Finns risk för extrem stress, utbrändhet, traumatiserande upplevelser, fysiska skador eller mobbning behöver åtgärder omedelbart sättas in.
  2. Begränsa tillgången till dödliga medel som kan användas för självmord. Det kan till exempel handla om farliga eller giftiga föremål och höga höjder. Om de finns på arbetsplatsen bör de begränsas i så hög utsträckning som möjligt.
  3. Bygg en kultur där det är möjligt att be om hjälp. Att visa sårbarhet är tecken på autenticitet och ska premieras.
  4. Satsa på företagshälsovården och se till att den upphandlande företagshälsan har rätt kompetens för uppgiften.
  5. Utbilda medarbetare och chefer i att upptäcka tecken på psykisk ohälsa och självmordsrisk, och vad man kan göra för att hjälpa den som har sådana problem.

Sverige har sedan 2008 en nollvision kring självmorden i samhället. Självmordstalen har minskat de senaste 20 åren, men det går för långsamt. För att öka takten behöver Sveriges alla arbetsgivare och fackliga organisationer engagera sig i denna viktiga samhällsutmaning.  Tillsammans kan vi göra skillnad!

/ Rickard Bracken, Suicide Zeros generalsekreterare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare