Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket kan förebygga självmord i samhället

En människa tar livet av sig var sjätte timme. Det är dags att satsa på arbetsplatsinriktade åtgärder för att förhindra självmord, skriver Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Bracken.
Publicerad
Till vänster ett utblåst ljus, till höger Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Bracken
Det finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person är självmordsnära. Men både arbetsgivare, arbetstagare och fackliga organisationer kan jobba med att förebygga risker och bygga en miljö där det är okej att må dåligt, skriver Rickard Bracken. Foto: Shutterstock/Suicide Zero
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år dör fler än 1 500 människor i självmord. Det är fyra personer om dagen eller en människa var sjätte timme. I samhället förs en debatt kring vilka insatser som behöver genomföras, men vi pratar mindre om vad arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetstagare kan göra för att förebygga självmorden i samhället.

Konstigt nog vet vi inte hur många som tar livet av sig på grund av arbetet i Sverige. Forskare pekar på att det med stor sannolikhet är betydligt fler än antalet som dör i arbetsplatsolyckor. Det saknas statistik och en uppskattning av antal försvåras av att självmord kopplat till arbetsplatsen är ett komplext samspel mellan en individs sårbarhet, stressande arbetsvillkor och andra omständigheter utanför arbetsplatsen.

Det vi vet är att det finns betydande skillnader i risk för självmord mellan olika yrkesgrupper. En forskningsöversikt som genomfördes 2018 visar att risken är högst i mansdominerade yrkesgrupper där arbetstagarna har låg utbildning och låg kontroll över arbetets utförande, ofta i kombination med ett fysiskt och psykiskt krävande arbete.

En människa var sjätte timme

Tyvärr finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person kan vara självmordsnära. Att känna sig deprimerad, uttröttad och uppleva att man inte vet vad man ska ta sig till kan vara ett tecken. Men människors öppenhet att berätta för andra vad man upplever är olika, samtidigt som möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser. Dessutom är kunskapsnivån hur man kan prata om psykisk ohälsa och självmord påfallande ofta för låg bland chefer, fackligt förtroendevalda och arbetskamrater.

De flesta arbetsgivare har i dag upprättat väl fungerande system för att hantera en god arbetsmiljö utifrån vår fysiska arbetsmiljö. I arbetet med att förebygga psykisk ohälsa och risk för självmordshandlingar visar den kunskap vi har på vikten av att jobba med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön.

Möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser

Försäkringskassans statistik visar med smärtsam tydlighet att betydligt mer behöver göras för att förebygga sjukskrivningar på grund av bristande psykisk hälsa.  Det är hög tid för arbetsgivare och fackliga organisationer att också adressera frågan om självmord på grund av jobbet. Därför uppmanar vi alla arbetsgivare att:

  1. Arbeta med att förebygga risker i den sociala och organisatoriska arbetsmiljön. Finns risk för extrem stress, utbrändhet, traumatiserande upplevelser, fysiska skador eller mobbning behöver åtgärder omedelbart sättas in.
  2. Begränsa tillgången till dödliga medel som kan användas för självmord. Det kan till exempel handla om farliga eller giftiga föremål och höga höjder. Om de finns på arbetsplatsen bör de begränsas i så hög utsträckning som möjligt.
  3. Bygg en kultur där det är möjligt att be om hjälp. Att visa sårbarhet är tecken på autenticitet och ska premieras.
  4. Satsa på företagshälsovården och se till att den upphandlande företagshälsan har rätt kompetens för uppgiften.
  5. Utbilda medarbetare och chefer i att upptäcka tecken på psykisk ohälsa och självmordsrisk, och vad man kan göra för att hjälpa den som har sådana problem.

Sverige har sedan 2008 en nollvision kring självmorden i samhället. Självmordstalen har minskat de senaste 20 åren, men det går för långsamt. För att öka takten behöver Sveriges alla arbetsgivare och fackliga organisationer engagera sig i denna viktiga samhällsutmaning.  Tillsammans kan vi göra skillnad!

/ Rickard Bracken, Suicide Zeros generalsekreterare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.