Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket kan förebygga självmord i samhället

En människa tar livet av sig var sjätte timme. Det är dags att satsa på arbetsplatsinriktade åtgärder för att förhindra självmord, skriver Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Bracken.
Publicerad
Till vänster ett utblåst ljus, till höger Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Bracken
Det finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person är självmordsnära. Men både arbetsgivare, arbetstagare och fackliga organisationer kan jobba med att förebygga risker och bygga en miljö där det är okej att må dåligt, skriver Rickard Bracken. Foto: Shutterstock/Suicide Zero
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år dör fler än 1 500 människor i självmord. Det är fyra personer om dagen eller en människa var sjätte timme. I samhället förs en debatt kring vilka insatser som behöver genomföras, men vi pratar mindre om vad arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetstagare kan göra för att förebygga självmorden i samhället.

Konstigt nog vet vi inte hur många som tar livet av sig på grund av arbetet i Sverige. Forskare pekar på att det med stor sannolikhet är betydligt fler än antalet som dör i arbetsplatsolyckor. Det saknas statistik och en uppskattning av antal försvåras av att självmord kopplat till arbetsplatsen är ett komplext samspel mellan en individs sårbarhet, stressande arbetsvillkor och andra omständigheter utanför arbetsplatsen.

Det vi vet är att det finns betydande skillnader i risk för självmord mellan olika yrkesgrupper. En forskningsöversikt som genomfördes 2018 visar att risken är högst i mansdominerade yrkesgrupper där arbetstagarna har låg utbildning och låg kontroll över arbetets utförande, ofta i kombination med ett fysiskt och psykiskt krävande arbete.

En människa var sjätte timme

Tyvärr finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person kan vara självmordsnära. Att känna sig deprimerad, uttröttad och uppleva att man inte vet vad man ska ta sig till kan vara ett tecken. Men människors öppenhet att berätta för andra vad man upplever är olika, samtidigt som möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser. Dessutom är kunskapsnivån hur man kan prata om psykisk ohälsa och självmord påfallande ofta för låg bland chefer, fackligt förtroendevalda och arbetskamrater.

De flesta arbetsgivare har i dag upprättat väl fungerande system för att hantera en god arbetsmiljö utifrån vår fysiska arbetsmiljö. I arbetet med att förebygga psykisk ohälsa och risk för självmordshandlingar visar den kunskap vi har på vikten av att jobba med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön.

Möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser

Försäkringskassans statistik visar med smärtsam tydlighet att betydligt mer behöver göras för att förebygga sjukskrivningar på grund av bristande psykisk hälsa.  Det är hög tid för arbetsgivare och fackliga organisationer att också adressera frågan om självmord på grund av jobbet. Därför uppmanar vi alla arbetsgivare att:

  1. Arbeta med att förebygga risker i den sociala och organisatoriska arbetsmiljön. Finns risk för extrem stress, utbrändhet, traumatiserande upplevelser, fysiska skador eller mobbning behöver åtgärder omedelbart sättas in.
  2. Begränsa tillgången till dödliga medel som kan användas för självmord. Det kan till exempel handla om farliga eller giftiga föremål och höga höjder. Om de finns på arbetsplatsen bör de begränsas i så hög utsträckning som möjligt.
  3. Bygg en kultur där det är möjligt att be om hjälp. Att visa sårbarhet är tecken på autenticitet och ska premieras.
  4. Satsa på företagshälsovården och se till att den upphandlande företagshälsan har rätt kompetens för uppgiften.
  5. Utbilda medarbetare och chefer i att upptäcka tecken på psykisk ohälsa och självmordsrisk, och vad man kan göra för att hjälpa den som har sådana problem.

Sverige har sedan 2008 en nollvision kring självmorden i samhället. Självmordstalen har minskat de senaste 20 åren, men det går för långsamt. För att öka takten behöver Sveriges alla arbetsgivare och fackliga organisationer engagera sig i denna viktiga samhällsutmaning.  Tillsammans kan vi göra skillnad!

/ Rickard Bracken, Suicide Zeros generalsekreterare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls