Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Varje år dör fler än 1 500 människor i självmord. Det är fyra personer om dagen eller en människa var sjätte timme. I samhället förs en debatt kring vilka insatser som behöver genomföras, men vi pratar mindre om vad arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetstagare kan göra för att förebygga självmorden i samhället.
Konstigt nog vet vi inte hur många som tar livet av sig på grund av arbetet i Sverige. Forskare pekar på att det med stor sannolikhet är betydligt fler än antalet som dör i arbetsplatsolyckor. Det saknas statistik och en uppskattning av antal försvåras av att självmord kopplat till arbetsplatsen är ett komplext samspel mellan en individs sårbarhet, stressande arbetsvillkor och andra omständigheter utanför arbetsplatsen.
Det vi vet är att det finns betydande skillnader i risk för självmord mellan olika yrkesgrupper. En forskningsöversikt som genomfördes 2018 visar att risken är högst i mansdominerade yrkesgrupper där arbetstagarna har låg utbildning och låg kontroll över arbetets utförande, ofta i kombination med ett fysiskt och psykiskt krävande arbete.
En människa var sjätte timme
Tyvärr finns inte några enkla regler för att upptäcka när en person kan vara självmordsnära. Att känna sig deprimerad, uttröttad och uppleva att man inte vet vad man ska ta sig till kan vara ett tecken. Men människors öppenhet att berätta för andra vad man upplever är olika, samtidigt som möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser. Dessutom är kunskapsnivån hur man kan prata om psykisk ohälsa och självmord påfallande ofta för låg bland chefer, fackligt förtroendevalda och arbetskamrater.
De flesta arbetsgivare har i dag upprättat väl fungerande system för att hantera en god arbetsmiljö utifrån vår fysiska arbetsmiljö. I arbetet med att förebygga psykisk ohälsa och risk för självmordshandlingar visar den kunskap vi har på vikten av att jobba med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön.
Möjligheten att vara öppen skiljer sig på olika arbetsplatser
Försäkringskassans statistik visar med smärtsam tydlighet att betydligt mer behöver göras för att förebygga sjukskrivningar på grund av bristande psykisk hälsa. Det är hög tid för arbetsgivare och fackliga organisationer att också adressera frågan om självmord på grund av jobbet. Därför uppmanar vi alla arbetsgivare att:
Sverige har sedan 2008 en nollvision kring självmorden i samhället. Självmordstalen har minskat de senaste 20 åren, men det går för långsamt. För att öka takten behöver Sveriges alla arbetsgivare och fackliga organisationer engagera sig i denna viktiga samhällsutmaning. Tillsammans kan vi göra skillnad!
/ Rickard Bracken, Suicide Zeros generalsekreterare.
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
