Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Erfarenhet inte avgörande för jobbsökande

Stora företag byggs av människor med driv och intensitet, inte av dem som har gjort samma sak under en lång tid. Krav på åratal av erfarenhet bör strykas ur jobbannonser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
Människor som sitter och väntar på stolar
Företag borde fokusera mer på hur människor kan utvecklas än på att söka anställda med många års erfarenhet, skriver Job van der Voort Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Medan olika akademiska kvalifikationer fortfarande används flitigt som ett rekryteringskriterium i stora företag, är detta inte längre en indikator på professionell lämplighet i startup-världen. Detta är rätt och viktigt, för som vi vet kan en mjukvaruutvecklare, till exempel, som har lärt sig allt genom egna projekt vara minst lika, eller till och med mer, produktiv än någon som har lärt sig via en utbildning.

Men här vill jag uppmana oss att tänka ett steg längre: hur viktigt är det i praktiken med minst antal års erfarenhet, ett ofta förekommande krav i jobbannonser?

Jag tror inte att den mest kompetenta personen för en position nödvändigtvis är den med mest erfarenhet. Stora företag byggs av människor med driv och intensitet, inte av dem som har gjort samma sak under en lång tid.

Den mest kompetenta personen för ett jobb är inte alltid den med mest erfarenhet

Kravet på ett visst antal års erfarenhet skadar företag på flera sätt: mycket kompetenta människor som inte har det antal år som krävs i jobbannonsen ansöker inte ens. Människor med överförbara färdigheter inom relaterade områden är också tveksamma till att ta kontakt.

Min upplevelse har gång på gång visat mig att antalet år av erfarenhet i en och samma roll är överskattade. Jag blir ständigt inspirerad av människor som har skaffat sig en varierad erfarenhet inom en rad olika positioner, och dessa är ofta de individer som är bäst på att anpassa sig till en utmanande arbetsmiljö eller en snabb startup-kultur.

Samtidigt behöver vi ofta medarbetare som kan ta på sig specifika arbetsuppgifter från dag ett, men det finns en lösning på detta. Istället för att kräva ett visst antal år av erfarenhet för en specifik roll kan vi helt enkelt formulera tydliga förväntningar i jobbannonsen. Till exempel: Du kan visa att du kan analysera våra marknadsföringsutgifter och identifiera ineffektiviteter. Eller: "Du har dokumenterad förmåga att träna en språkmodell och utveckla en chatbot för interna ändamål.

Så år av erfarenhet blir istället: visa oss att du kan göra det

Nästa steg för rekryterare är att ställa rätt frågor i intervjun för att verifiera förväntningarna. Detta är svårare än att bara titta på en siffra på ett CV. Men samtidigt måste sökande också arbeta hårdare för att visa att de faktiskt kan utföra dessa uppgifter.

Så "år av erfarenhet" blir istället "visa oss att du kan göra det". Ju mer specifikt, desto bättre. Under ansökningsprocessen kan man också ge personen möjlighet att demonstrera sina färdigheter. Om en uppgift krävs för detta är det viktigt att respektera den sökandes tid och hålla den så kort som möjligt.

Jag har ofta sett extraordinära människor, utan någon erfarenhet alls i sin nya roll, stråla och avancera snabbare än kollegor med fler år i samma position. Ett nytt jobb med nya funktioner innebär att de tar sig an sina uppgifter helt utan fördomar, vilket kan tillföra nya perspektiv och lösningar. Omvänt kan människor med många års erfarenhet i en enda roll och på ett enda företag ofta vara en dålig match, på grund av att de har svårare att gå från en etablerad position till en med nya utmaningar och ansvar.

På mitt jobb har vi bestämt oss för att avlägsna kravet på erfarenhet i våra jobbannonser av dessa anledningar; för att bygga vårt team i den hastighet som vi avser så krävs det att vi är noggranna och medvetna om vad som verkligen betyder något för att en person ska lyckas i en roll – och vad som inte gör det.

Jag hoppas att fler företag omprövar sina krav i jobbannonser och därigenom kan hitta fler fantastiska talanger. Min egen karriär bygger på att människor gav mig chansen att göra något jag inte hade någon erfarenhet av, vilket slutade väl. 

/Job van der Voort, VD och medgrundare, Remote 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare