Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Erfarenhet inte avgörande för jobbsökande

Stora företag byggs av människor med driv och intensitet, inte av dem som har gjort samma sak under en lång tid. Krav på åratal av erfarenhet bör strykas ur jobbannonser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
Människor som sitter och väntar på stolar
Företag borde fokusera mer på hur människor kan utvecklas än på att söka anställda med många års erfarenhet, skriver Job van der Voort Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Medan olika akademiska kvalifikationer fortfarande används flitigt som ett rekryteringskriterium i stora företag, är detta inte längre en indikator på professionell lämplighet i startup-världen. Detta är rätt och viktigt, för som vi vet kan en mjukvaruutvecklare, till exempel, som har lärt sig allt genom egna projekt vara minst lika, eller till och med mer, produktiv än någon som har lärt sig via en utbildning.

Men här vill jag uppmana oss att tänka ett steg längre: hur viktigt är det i praktiken med minst antal års erfarenhet, ett ofta förekommande krav i jobbannonser?

Jag tror inte att den mest kompetenta personen för en position nödvändigtvis är den med mest erfarenhet. Stora företag byggs av människor med driv och intensitet, inte av dem som har gjort samma sak under en lång tid.

Den mest kompetenta personen för ett jobb är inte alltid den med mest erfarenhet

Kravet på ett visst antal års erfarenhet skadar företag på flera sätt: mycket kompetenta människor som inte har det antal år som krävs i jobbannonsen ansöker inte ens. Människor med överförbara färdigheter inom relaterade områden är också tveksamma till att ta kontakt.

Min upplevelse har gång på gång visat mig att antalet år av erfarenhet i en och samma roll är överskattade. Jag blir ständigt inspirerad av människor som har skaffat sig en varierad erfarenhet inom en rad olika positioner, och dessa är ofta de individer som är bäst på att anpassa sig till en utmanande arbetsmiljö eller en snabb startup-kultur.

Samtidigt behöver vi ofta medarbetare som kan ta på sig specifika arbetsuppgifter från dag ett, men det finns en lösning på detta. Istället för att kräva ett visst antal år av erfarenhet för en specifik roll kan vi helt enkelt formulera tydliga förväntningar i jobbannonsen. Till exempel: Du kan visa att du kan analysera våra marknadsföringsutgifter och identifiera ineffektiviteter. Eller: "Du har dokumenterad förmåga att träna en språkmodell och utveckla en chatbot för interna ändamål.

Så år av erfarenhet blir istället: visa oss att du kan göra det

Nästa steg för rekryterare är att ställa rätt frågor i intervjun för att verifiera förväntningarna. Detta är svårare än att bara titta på en siffra på ett CV. Men samtidigt måste sökande också arbeta hårdare för att visa att de faktiskt kan utföra dessa uppgifter.

Så "år av erfarenhet" blir istället "visa oss att du kan göra det". Ju mer specifikt, desto bättre. Under ansökningsprocessen kan man också ge personen möjlighet att demonstrera sina färdigheter. Om en uppgift krävs för detta är det viktigt att respektera den sökandes tid och hålla den så kort som möjligt.

Jag har ofta sett extraordinära människor, utan någon erfarenhet alls i sin nya roll, stråla och avancera snabbare än kollegor med fler år i samma position. Ett nytt jobb med nya funktioner innebär att de tar sig an sina uppgifter helt utan fördomar, vilket kan tillföra nya perspektiv och lösningar. Omvänt kan människor med många års erfarenhet i en enda roll och på ett enda företag ofta vara en dålig match, på grund av att de har svårare att gå från en etablerad position till en med nya utmaningar och ansvar.

På mitt jobb har vi bestämt oss för att avlägsna kravet på erfarenhet i våra jobbannonser av dessa anledningar; för att bygga vårt team i den hastighet som vi avser så krävs det att vi är noggranna och medvetna om vad som verkligen betyder något för att en person ska lyckas i en roll – och vad som inte gör det.

Jag hoppas att fler företag omprövar sina krav i jobbannonser och därigenom kan hitta fler fantastiska talanger. Min egen karriär bygger på att människor gav mig chansen att göra något jag inte hade någon erfarenhet av, vilket slutade väl. 

/Job van der Voort, VD och medgrundare, Remote 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare