Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Erfarenhet inte avgörande för jobbsökande

Stora företag byggs av människor med driv och intensitet, inte av dem som har gjort samma sak under en lång tid. Krav på åratal av erfarenhet bör strykas ur jobbannonser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
Människor som sitter och väntar på stolar
Företag borde fokusera mer på hur människor kan utvecklas än på att söka anställda med många års erfarenhet, skriver Job van der Voort Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Medan olika akademiska kvalifikationer fortfarande används flitigt som ett rekryteringskriterium i stora företag, är detta inte längre en indikator på professionell lämplighet i startup-världen. Detta är rätt och viktigt, för som vi vet kan en mjukvaruutvecklare, till exempel, som har lärt sig allt genom egna projekt vara minst lika, eller till och med mer, produktiv än någon som har lärt sig via en utbildning.

Men här vill jag uppmana oss att tänka ett steg längre: hur viktigt är det i praktiken med minst antal års erfarenhet, ett ofta förekommande krav i jobbannonser?

Jag tror inte att den mest kompetenta personen för en position nödvändigtvis är den med mest erfarenhet. Stora företag byggs av människor med driv och intensitet, inte av dem som har gjort samma sak under en lång tid.

Den mest kompetenta personen för ett jobb är inte alltid den med mest erfarenhet

Kravet på ett visst antal års erfarenhet skadar företag på flera sätt: mycket kompetenta människor som inte har det antal år som krävs i jobbannonsen ansöker inte ens. Människor med överförbara färdigheter inom relaterade områden är också tveksamma till att ta kontakt.

Min upplevelse har gång på gång visat mig att antalet år av erfarenhet i en och samma roll är överskattade. Jag blir ständigt inspirerad av människor som har skaffat sig en varierad erfarenhet inom en rad olika positioner, och dessa är ofta de individer som är bäst på att anpassa sig till en utmanande arbetsmiljö eller en snabb startup-kultur.

Samtidigt behöver vi ofta medarbetare som kan ta på sig specifika arbetsuppgifter från dag ett, men det finns en lösning på detta. Istället för att kräva ett visst antal år av erfarenhet för en specifik roll kan vi helt enkelt formulera tydliga förväntningar i jobbannonsen. Till exempel: Du kan visa att du kan analysera våra marknadsföringsutgifter och identifiera ineffektiviteter. Eller: "Du har dokumenterad förmåga att träna en språkmodell och utveckla en chatbot för interna ändamål.

Så år av erfarenhet blir istället: visa oss att du kan göra det

Nästa steg för rekryterare är att ställa rätt frågor i intervjun för att verifiera förväntningarna. Detta är svårare än att bara titta på en siffra på ett CV. Men samtidigt måste sökande också arbeta hårdare för att visa att de faktiskt kan utföra dessa uppgifter.

Så "år av erfarenhet" blir istället "visa oss att du kan göra det". Ju mer specifikt, desto bättre. Under ansökningsprocessen kan man också ge personen möjlighet att demonstrera sina färdigheter. Om en uppgift krävs för detta är det viktigt att respektera den sökandes tid och hålla den så kort som möjligt.

Jag har ofta sett extraordinära människor, utan någon erfarenhet alls i sin nya roll, stråla och avancera snabbare än kollegor med fler år i samma position. Ett nytt jobb med nya funktioner innebär att de tar sig an sina uppgifter helt utan fördomar, vilket kan tillföra nya perspektiv och lösningar. Omvänt kan människor med många års erfarenhet i en enda roll och på ett enda företag ofta vara en dålig match, på grund av att de har svårare att gå från en etablerad position till en med nya utmaningar och ansvar.

På mitt jobb har vi bestämt oss för att avlägsna kravet på erfarenhet i våra jobbannonser av dessa anledningar; för att bygga vårt team i den hastighet som vi avser så krävs det att vi är noggranna och medvetna om vad som verkligen betyder något för att en person ska lyckas i en roll – och vad som inte gör det.

Jag hoppas att fler företag omprövar sina krav i jobbannonser och därigenom kan hitta fler fantastiska talanger. Min egen karriär bygger på att människor gav mig chansen att göra något jag inte hade någon erfarenhet av, vilket slutade väl. 

/Job van der Voort, VD och medgrundare, Remote 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag