Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Erfarenhet inte avgörande för jobbsökande

Stora företag byggs av människor med driv och intensitet, inte av dem som har gjort samma sak under en lång tid. Krav på åratal av erfarenhet bör strykas ur jobbannonser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
Människor som sitter och väntar på stolar
Företag borde fokusera mer på hur människor kan utvecklas än på att söka anställda med många års erfarenhet, skriver Job van der Voort Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Medan olika akademiska kvalifikationer fortfarande används flitigt som ett rekryteringskriterium i stora företag, är detta inte längre en indikator på professionell lämplighet i startup-världen. Detta är rätt och viktigt, för som vi vet kan en mjukvaruutvecklare, till exempel, som har lärt sig allt genom egna projekt vara minst lika, eller till och med mer, produktiv än någon som har lärt sig via en utbildning.

Men här vill jag uppmana oss att tänka ett steg längre: hur viktigt är det i praktiken med minst antal års erfarenhet, ett ofta förekommande krav i jobbannonser?

Jag tror inte att den mest kompetenta personen för en position nödvändigtvis är den med mest erfarenhet. Stora företag byggs av människor med driv och intensitet, inte av dem som har gjort samma sak under en lång tid.

Den mest kompetenta personen för ett jobb är inte alltid den med mest erfarenhet

Kravet på ett visst antal års erfarenhet skadar företag på flera sätt: mycket kompetenta människor som inte har det antal år som krävs i jobbannonsen ansöker inte ens. Människor med överförbara färdigheter inom relaterade områden är också tveksamma till att ta kontakt.

Min upplevelse har gång på gång visat mig att antalet år av erfarenhet i en och samma roll är överskattade. Jag blir ständigt inspirerad av människor som har skaffat sig en varierad erfarenhet inom en rad olika positioner, och dessa är ofta de individer som är bäst på att anpassa sig till en utmanande arbetsmiljö eller en snabb startup-kultur.

Samtidigt behöver vi ofta medarbetare som kan ta på sig specifika arbetsuppgifter från dag ett, men det finns en lösning på detta. Istället för att kräva ett visst antal år av erfarenhet för en specifik roll kan vi helt enkelt formulera tydliga förväntningar i jobbannonsen. Till exempel: Du kan visa att du kan analysera våra marknadsföringsutgifter och identifiera ineffektiviteter. Eller: "Du har dokumenterad förmåga att träna en språkmodell och utveckla en chatbot för interna ändamål.

Så år av erfarenhet blir istället: visa oss att du kan göra det

Nästa steg för rekryterare är att ställa rätt frågor i intervjun för att verifiera förväntningarna. Detta är svårare än att bara titta på en siffra på ett CV. Men samtidigt måste sökande också arbeta hårdare för att visa att de faktiskt kan utföra dessa uppgifter.

Så "år av erfarenhet" blir istället "visa oss att du kan göra det". Ju mer specifikt, desto bättre. Under ansökningsprocessen kan man också ge personen möjlighet att demonstrera sina färdigheter. Om en uppgift krävs för detta är det viktigt att respektera den sökandes tid och hålla den så kort som möjligt.

Jag har ofta sett extraordinära människor, utan någon erfarenhet alls i sin nya roll, stråla och avancera snabbare än kollegor med fler år i samma position. Ett nytt jobb med nya funktioner innebär att de tar sig an sina uppgifter helt utan fördomar, vilket kan tillföra nya perspektiv och lösningar. Omvänt kan människor med många års erfarenhet i en enda roll och på ett enda företag ofta vara en dålig match, på grund av att de har svårare att gå från en etablerad position till en med nya utmaningar och ansvar.

På mitt jobb har vi bestämt oss för att avlägsna kravet på erfarenhet i våra jobbannonser av dessa anledningar; för att bygga vårt team i den hastighet som vi avser så krävs det att vi är noggranna och medvetna om vad som verkligen betyder något för att en person ska lyckas i en roll – och vad som inte gör det.

Jag hoppas att fler företag omprövar sina krav i jobbannonser och därigenom kan hitta fler fantastiska talanger. Min egen karriär bygger på att människor gav mig chansen att göra något jag inte hade någon erfarenhet av, vilket slutade väl. 

/Job van der Voort, VD och medgrundare, Remote 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA