Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är inte dig det är fel på

Om du aldrig får gehör för förslag om förbättringar hos din arbetsgivare är det dags att uppdatera cv:t och gå vidare, skriver Teresa Acuña Lopez.
Publicerad
Till vänster små figurer, till höger Teresa Acuña Lopez
En företagskultur får vissa medarbetare att stormtrivas kan få andra att vända i dörren, skriver Teresa Acuña Lopez Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Har du någon gång hamnat på en arbetsplats där du känt dig misslyckad? Du har kämpat och kämpat för att få din chef och ledning att förstå att ni måste förändra ert sätt att bete er, förändra er företagskultur. Men så slutar det alltid med att du aldrig får gehör eller att du blir den där ”jobbiga” personen som alltid ställer orimliga krav.

I mina rådgivningar träffar jag eldsjälar som brinner för att skapa en bättre företagskultur. En kultur som de vet skulle bidra till många fördelar för både kollegorna, företaget och kunderna. Tyvärr så har jag varit med om, under flera av mina samtal, att det är individer som nästan gråter av frustration. De säger saker som ”Det känns som att jag har misslyckats.” De lägger all skuld på sig själva. Som att de inte lyckats knäcka den där nöten. De vänder blicken inåt och tvivlar på sig själva.

Det finns gränser för hur mycket man kan försöka

När jag ser och hör dessa människor tvivla på sig själva blir det min mission att få dem att förstå att det inte är deras fel, att det inte är de som har misslyckats. De måste påminna sig själva om alla gånger som de försökt att förändra och förbättra. Påminna sig själva om alla initiativ de tagit, samtal de haft med kollegor, ledare och ledning. Att de gjort vad de har kunnat men att det också finns gränser för hur mycket man kan försöka. Kanske är det helt enkelt inte rätt arbetsplats för dem.

Något som vi alla måste inse är att det finns olika typer av företagskulturer. Detta innebär att du faktiskt kan hamna på en plats som inte passar dig. Du kanske hamnar hos en arbetsgivare som inte värdesätter dina idéer och förslag på utveckling. Du kan hamna hos en arbetsgivare som värdesätter andra idéer och kompetenser än du erbjuder.  

Är du en eldsjäl som håller på att slockna?

Under mina år som kulturstrateg har jag sett så många exempel på en företagskultur får vissa medarbetare att stormtrivas och andra att vända redan i dörren. Och det är det här som är så viktigt att inse. Att man inte ska ta det personligt. Du har helt enkelt hamnat på en arbetsplats med en kultur som inte passar dig.

Är du en av dessa eldsjälar som håller på att slockna? Mitt tips till dig: Sträck på dig, blicka inåt och påminn dig om allt bra som du gjort. Sen sätter du dig och uppdaterar ditt cv. Du ska bort därifrån. Du ska till ett företag som värdesätter din styrka och lyssnar på dina idéer. Ett företag som har en kultur som passar dig bättre!

Teresa Acuña Lopez, Kulturstrateg på Culture by Design

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA