Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags för tech-branschen att bli modern

Det är dags för tech-branschen att ompröva gamla sanningar och öka kunskapen om hur kollektivavtal fungerar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder.
Publicerad
Händer som skriver, Martin Linder
Ett kollektivavtal signalerar att företaget är seriöst och satsar på långsiktighet, skriver Unionens ordförande Martin Linder. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en uppfattning bland en del företagsledare, ofta inom tech-branschen som handlar om att kollektivavtal är omodernt, inte passar alla typer av branscher och gör det svårare att driva företag. Ett annat vanligt argument är att företaget redan har bra villkor och att kollektivavtal därför inte behövs.

Det är en bekymmersam inställning och jag vill här bemöta dessa uppfattningar.

Att ett företag ger sina anställda bra villkor, och kanske till och med bättre än kollektivavtalet, är utmärkt, men inget argument mot kollektivavtal. Man kan ha kollektivavtal och dessutom ge medarbetare ännu bättre villkor än i kollektivavtalet.

Men ett kollektivavtal ger något mer utöver bra villkor: Det ger medarbetare via sina förtroendevalda, bättre insyn och möjlighet till påverkan på verksamhet och processer i företaget. Avtalet ger en tydlig struktur för hur samverkan mellan fack och arbetsgivare ska gå till och kan anpassas efter verksamhetens och medarbetarnas behov. Det ger de anställda en möjlighet att påverka exempelvis hur och när förändringar sker.

Att ett företag ger sina anställda bra villkor är inget argument mot kollektivavtal

Att bli lyssnad på genom att ett fackligt ombud för gruppens talan är ett starkt och viktigt skäl bakom den stora uppslutning Unionen har bland medlemmarna när det gäller att teckna kollektivavtal. Det kan säkert uppfattas som krångligt att behöva lyssna på fackets synpunkter, men i längden skapar det acceptans, eller åtminstone bättre förståelse hos de anställda för att en förändring behöver göras. 

Med ett kollektivavtal kan man göra avsteg från lagen om medbestämmande om man kommer överens med facket. Inom samverkan kan fack och arbetsgivare tillsammans hitta de bästa lösningarna för just det företaget. Det erbjuder flexibilitet som ibland är mer långtgående än de regler som finns i lagen. Ett exempel är nattarbete, där en arbetsgivare sällan kan få undantag från arbetstidslagen. Men med ett kollektivavtal finns en kontrollmekanism som gör att facket och arbetsgivaren kan komma överens om undantag, samtidigt som god arbetsmiljö garanteras de anställda.

Det finns många exempel på företag och klubbar som tar ansvar i svåra tider. Det skedde till exempel under pandemin då Unionen på kort tid slöt ett stort antal lokala avtal med arbetsgivare och fick stödet för korttidsarbete på plats. Det räddade många jobb och företag. Parterna hade då under lång tid arbetat för att få en lag om korttidsarbete och slutit centrala avtal.

Det bottnar i en rädsla för att släppa ifrån sig makt till arbetstagarna

Jag tror att inställningen från de företagsledare som ställer sig frågande till kollektivavtal i grunden bottnar i en rädsla för att släppa ifrån sig makt till arbetstagarna. Jag menar att en sådan rädsla är grundlös. Det kollektivavtalet ger, är en ordning och en fastställd struktur för företaget att hantera såväl vardagliga situationer som svårare omställningsprocesser genom dialog med de anställda.

Rätten för arbetsgivaren att ”leda och fördela arbetet” kvarstår. Arbetsgivaren har den slutgiltiga beslutanderätten och det slutgiltiga ansvaret. Ett kollektivavtal hindrar inget företag från att säga upp anställda, och det är heller inte syftet med avtalet. Men det ger spelregler för hur en sådan process ska gå till. 

Passar kollektivavtal även för nya snabbväxande företagSjälvklart. Det finns ingen typ av verksamhet, storlek eller annat som gör att företaget passar sämre för kollektivavtal. Det visar inte minst det faktum att det finns arbetsgivarorganisationer som täcker hela näringslivet.

Det finns många exempel på företag i ”nya” branscher som har tecknat kollektivavtal med Unionen: Alltifrån stora industriföretag som Northvolt (ett mer snabbväxande företag finns knappast) till jämförelsevis små företag som Paradox. 

Allt fler anställda ser kollektivavtalets värde

Klarar företag med kollektivavtal konkurrensen från internationella företag utan avtal? Absolut! Nio av tio anställda på svensk arbetsmarknad omfattas i dag av kollektivavtal, och i den mest konkurrensutsatta branschen: industrin, är täckningsgraden mycket hög. Där har också parterna: arbetsgivare och fack, en lång tradition av samverkan och samarbete.

Allt fler anställda ser kollektivavtalets värde, och vikten av att ha förtroendevalda på arbetsplatsen. Ett exempel på det är att Unionen har många medlemmar och väl fungerande klubbar på stora tech-företag.

Det är dags för företagen att ompröva gamla sanningar och öka kunskapen om hur kollektivavtal fungerar. Ett kollektivavtal signalerar att företaget är seriöst och satsar långsiktigt. Jag är helt övertygad om att det gagnar även företagen och deras verksamhet.

/Martin Linder, ordförande Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson