Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags för tech-branschen att bli modern

Det är dags för tech-branschen att ompröva gamla sanningar och öka kunskapen om hur kollektivavtal fungerar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder.
Publicerad 2 maj 2023, kl 07:23
Händer som skriver, Martin Linder
Ett kollektivavtal signalerar att företaget är seriöst och satsar på långsiktighet, skriver Unionens ordförande Martin Linder. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en uppfattning bland en del företagsledare, ofta inom tech-branschen som handlar om att kollektivavtal är omodernt, inte passar alla typer av branscher och gör det svårare att driva företag. Ett annat vanligt argument är att företaget redan har bra villkor och att kollektivavtal därför inte behövs.

Det är en bekymmersam inställning och jag vill här bemöta dessa uppfattningar.

Att ett företag ger sina anställda bra villkor, och kanske till och med bättre än kollektivavtalet, är utmärkt, men inget argument mot kollektivavtal. Man kan ha kollektivavtal och dessutom ge medarbetare ännu bättre villkor än i kollektivavtalet.

Men ett kollektivavtal ger något mer utöver bra villkor: Det ger medarbetare via sina förtroendevalda, bättre insyn och möjlighet till påverkan på verksamhet och processer i företaget. Avtalet ger en tydlig struktur för hur samverkan mellan fack och arbetsgivare ska gå till och kan anpassas efter verksamhetens och medarbetarnas behov. Det ger de anställda en möjlighet att påverka exempelvis hur och när förändringar sker.

Att ett företag ger sina anställda bra villkor är inget argument mot kollektivavtal

Att bli lyssnad på genom att ett fackligt ombud för gruppens talan är ett starkt och viktigt skäl bakom den stora uppslutning Unionen har bland medlemmarna när det gäller att teckna kollektivavtal. Det kan säkert uppfattas som krångligt att behöva lyssna på fackets synpunkter, men i längden skapar det acceptans, eller åtminstone bättre förståelse hos de anställda för att en förändring behöver göras. 

Med ett kollektivavtal kan man göra avsteg från lagen om medbestämmande om man kommer överens med facket. Inom samverkan kan fack och arbetsgivare tillsammans hitta de bästa lösningarna för just det företaget. Det erbjuder flexibilitet som ibland är mer långtgående än de regler som finns i lagen. Ett exempel är nattarbete, där en arbetsgivare sällan kan få undantag från arbetstidslagen. Men med ett kollektivavtal finns en kontrollmekanism som gör att facket och arbetsgivaren kan komma överens om undantag, samtidigt som god arbetsmiljö garanteras de anställda.

Det finns många exempel på företag och klubbar som tar ansvar i svåra tider. Det skedde till exempel under pandemin då Unionen på kort tid slöt ett stort antal lokala avtal med arbetsgivare och fick stödet för korttidsarbete på plats. Det räddade många jobb och företag. Parterna hade då under lång tid arbetat för att få en lag om korttidsarbete och slutit centrala avtal.

Det bottnar i en rädsla för att släppa ifrån sig makt till arbetstagarna

Jag tror att inställningen från de företagsledare som ställer sig frågande till kollektivavtal i grunden bottnar i en rädsla för att släppa ifrån sig makt till arbetstagarna. Jag menar att en sådan rädsla är grundlös. Det kollektivavtalet ger, är en ordning och en fastställd struktur för företaget att hantera såväl vardagliga situationer som svårare omställningsprocesser genom dialog med de anställda.

Rätten för arbetsgivaren att ”leda och fördela arbetet” kvarstår. Arbetsgivaren har den slutgiltiga beslutanderätten och det slutgiltiga ansvaret. Ett kollektivavtal hindrar inget företag från att säga upp anställda, och det är heller inte syftet med avtalet. Men det ger spelregler för hur en sådan process ska gå till. 

Passar kollektivavtal även för nya snabbväxande företagSjälvklart. Det finns ingen typ av verksamhet, storlek eller annat som gör att företaget passar sämre för kollektivavtal. Det visar inte minst det faktum att det finns arbetsgivarorganisationer som täcker hela näringslivet.

Det finns många exempel på företag i ”nya” branscher som har tecknat kollektivavtal med Unionen: Alltifrån stora industriföretag som Northvolt (ett mer snabbväxande företag finns knappast) till jämförelsevis små företag som Paradox. 

Allt fler anställda ser kollektivavtalets värde

Klarar företag med kollektivavtal konkurrensen från internationella företag utan avtal? Absolut! Nio av tio anställda på svensk arbetsmarknad omfattas i dag av kollektivavtal, och i den mest konkurrensutsatta branschen: industrin, är täckningsgraden mycket hög. Där har också parterna: arbetsgivare och fack, en lång tradition av samverkan och samarbete.

Allt fler anställda ser kollektivavtalets värde, och vikten av att ha förtroendevalda på arbetsplatsen. Ett exempel på det är att Unionen har många medlemmar och väl fungerande klubbar på stora tech-företag.

Det är dags för företagen att ompröva gamla sanningar och öka kunskapen om hur kollektivavtal fungerar. Ett kollektivavtal signalerar att företaget är seriöst och satsar långsiktigt. Jag är helt övertygad om att det gagnar även företagen och deras verksamhet.

/Martin Linder, ordförande Unionen

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen