Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags för tech-branschen att bli modern

Det är dags för tech-branschen att ompröva gamla sanningar och öka kunskapen om hur kollektivavtal fungerar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder.
Publicerad
Händer som skriver, Martin Linder
Ett kollektivavtal signalerar att företaget är seriöst och satsar på långsiktighet, skriver Unionens ordförande Martin Linder. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en uppfattning bland en del företagsledare, ofta inom tech-branschen som handlar om att kollektivavtal är omodernt, inte passar alla typer av branscher och gör det svårare att driva företag. Ett annat vanligt argument är att företaget redan har bra villkor och att kollektivavtal därför inte behövs.

Det är en bekymmersam inställning och jag vill här bemöta dessa uppfattningar.

Att ett företag ger sina anställda bra villkor, och kanske till och med bättre än kollektivavtalet, är utmärkt, men inget argument mot kollektivavtal. Man kan ha kollektivavtal och dessutom ge medarbetare ännu bättre villkor än i kollektivavtalet.

Men ett kollektivavtal ger något mer utöver bra villkor: Det ger medarbetare via sina förtroendevalda, bättre insyn och möjlighet till påverkan på verksamhet och processer i företaget. Avtalet ger en tydlig struktur för hur samverkan mellan fack och arbetsgivare ska gå till och kan anpassas efter verksamhetens och medarbetarnas behov. Det ger de anställda en möjlighet att påverka exempelvis hur och när förändringar sker.

Att ett företag ger sina anställda bra villkor är inget argument mot kollektivavtal

Att bli lyssnad på genom att ett fackligt ombud för gruppens talan är ett starkt och viktigt skäl bakom den stora uppslutning Unionen har bland medlemmarna när det gäller att teckna kollektivavtal. Det kan säkert uppfattas som krångligt att behöva lyssna på fackets synpunkter, men i längden skapar det acceptans, eller åtminstone bättre förståelse hos de anställda för att en förändring behöver göras. 

Med ett kollektivavtal kan man göra avsteg från lagen om medbestämmande om man kommer överens med facket. Inom samverkan kan fack och arbetsgivare tillsammans hitta de bästa lösningarna för just det företaget. Det erbjuder flexibilitet som ibland är mer långtgående än de regler som finns i lagen. Ett exempel är nattarbete, där en arbetsgivare sällan kan få undantag från arbetstidslagen. Men med ett kollektivavtal finns en kontrollmekanism som gör att facket och arbetsgivaren kan komma överens om undantag, samtidigt som god arbetsmiljö garanteras de anställda.

Det finns många exempel på företag och klubbar som tar ansvar i svåra tider. Det skedde till exempel under pandemin då Unionen på kort tid slöt ett stort antal lokala avtal med arbetsgivare och fick stödet för korttidsarbete på plats. Det räddade många jobb och företag. Parterna hade då under lång tid arbetat för att få en lag om korttidsarbete och slutit centrala avtal.

Det bottnar i en rädsla för att släppa ifrån sig makt till arbetstagarna

Jag tror att inställningen från de företagsledare som ställer sig frågande till kollektivavtal i grunden bottnar i en rädsla för att släppa ifrån sig makt till arbetstagarna. Jag menar att en sådan rädsla är grundlös. Det kollektivavtalet ger, är en ordning och en fastställd struktur för företaget att hantera såväl vardagliga situationer som svårare omställningsprocesser genom dialog med de anställda.

Rätten för arbetsgivaren att ”leda och fördela arbetet” kvarstår. Arbetsgivaren har den slutgiltiga beslutanderätten och det slutgiltiga ansvaret. Ett kollektivavtal hindrar inget företag från att säga upp anställda, och det är heller inte syftet med avtalet. Men det ger spelregler för hur en sådan process ska gå till. 

Passar kollektivavtal även för nya snabbväxande företag? Självklart. Det finns ingen typ av verksamhet, storlek eller annat som gör att företaget passar sämre för kollektivavtal. Det visar inte minst det faktum att det finns arbetsgivarorganisationer som täcker hela näringslivet.

Det finns många exempel på företag i ”nya” branscher som har tecknat kollektivavtal med Unionen: Alltifrån stora industriföretag som Northvolt (ett mer snabbväxande företag finns knappast) till jämförelsevis små företag som Paradox. 

Allt fler anställda ser kollektivavtalets värde

Klarar företag med kollektivavtal konkurrensen från internationella företag utan avtal? Absolut! Nio av tio anställda på svensk arbetsmarknad omfattas i dag av kollektivavtal, och i den mest konkurrensutsatta branschen: industrin, är täckningsgraden mycket hög. Där har också parterna: arbetsgivare och fack, en lång tradition av samverkan och samarbete.

Allt fler anställda ser kollektivavtalets värde, och vikten av att ha förtroendevalda på arbetsplatsen. Ett exempel på det är att Unionen har många medlemmar och väl fungerande klubbar på stora tech-företag.

Det är dags för företagen att ompröva gamla sanningar och öka kunskapen om hur kollektivavtal fungerar. Ett kollektivavtal signalerar att företaget är seriöst och satsar långsiktigt. Jag är helt övertygad om att det gagnar även företagen och deras verksamhet.

/Martin Linder, ordförande Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare
 

Debatt

Debatt: Jobbannonser ett spel för gallerierna

Över 200 personer sökte samma tjänst. Efter tre dagar fick jag avslag med motiveringen att arbetsgivaren sökte en annan kompetens än den annonsen lyfte fram. Varför annonserar man efter en kompetensprofil men väljer utifrån en annan? skriver Claes Foxérus.
Claes Foxérus Publicerad 5 november 2026, kl 06:15
Anställningsavtal
En rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning, skriver Claes Foxérus. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min erfarenhet från en nyligen genomförd rekrytering väcker frågor om rättvisa och transparens på arbetsmarknaden: Är rekryteringen verkligen öppen, eller är jobbannonsen bara ett spel för gallerierna?

Jag påstår inte att att denna rekrytering var uppgjord. Men när annonsen inte stämmer med arbetsgivarens urvalskriterier är något dysfunktionellt!

Jag sökte tjänst på 50 procent som ”Samordnare med inriktning på kommunikation”. Över 200 personer hade sökt. Efter bara tre dagar fick jag besked om att jag inte gått vidare.

Den sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker

Jag bad om återkoppling. Arbetsgivaren svarade att jag hade gedigen erfarenhet och utbildning inom kommunikation, men att kommunikationen inte var den största delen av arbetet. De kandidater som gått vidare hade främst erfarenhet av samordning, samtal och coachning med ambassadörer och samarbetspartner.

Problemet? Annonsen lyfte fram strategisk och operationell kommunikation, kampanjer, informationsmaterial, digital närvaro, sociala medier och uppföljning av kommunikationsinsatser. Kommunikation framstod tydligt som en central del av tjänsten.

Om samordning, relationsbyggande och coachning var viktigast, varför framgick inte det tydligare från början?

Det handlar inte om att jag anser mig ha rätt till jobbet. Det handlar om att sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker.

Vad händer om arbetsgivaren redan har en intern kandidat eller någon i sitt nätverk i åtanke? Det behöver inte vara fel. Men om annonsen inte speglar de verkliga urvalskriterierna uppstår ett allvarligt transparensproblem.

Jag kan inte veta om det var så i mitt fall. Men motsägelsen mellan annonsen och återkopplingen väcker frågor som förtjänar svar. En formellt öppen rekrytering är inte automatiskt en rättvis rekrytering.

Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av

Arbetsgivare talar ofta om kompetensbrist. Samtidigt söker människor med relevant utbildning och erfarenhet jobb utan att förstå varför de väljs bort.

Varje ansökan kräver tid och energi. Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte tydligt framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av. Motivationen urholkas och förtroendet minskar.

För den som dessutom måste söka jobb för att uppfylla Arbetsförmedlingens krav blir frustrationen ännu större. Den arbetssökande måste bevisa sin aktivitet, medan arbetsgivaren inte alltid behöver förklara hur urvalet gått till.

Det blir ett Moment 22: Hur ska du förbättra dina ansökningar när du inte vet vad som faktiskt avgör?

En jobbannons måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs

En mer rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning.

En jobbannons måste betyda mer än att en tjänst har publicerats. Den måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs. Annars riskerar den öppna rekryteringen, som i detta fall, att bara vara öppen på papperet. 

AF kontrollerar noggrant att alla inskrivnas aktiviteter uppfyller minimikrav, annars uppkommer sanktioner. Men kontrolleras arbetsgivares rekryteringsannonser? 

Enligt Svenskt Näringsliv (2026) misslyckas 25 procent av alla rekryteringar. Det väcker en relevant fråga: Hur stor del av den påstådda kompetensbristen beror egentligen på arbetsgivarnas egna brister i rekryteringsprocessen? När kravprofilen ändras under processens gång riskerar arbetsgivare att själva bidra till det problem de säger sig vilja lösa.

/Claes Foxérus