Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att införa fyradagarsvecka

Använd AI för att lätta anställdas börda istället för att öka vinsterna i produktionen. Det är dags att införa fyradagarsvecka, skriver Rikard Densloe.
Publicerad
till vänster Rikard Densloe, till höger ett häftstift på en almanacka
Måste artificiell intelligens användas till att öka vår produktivitet? Den nya tekniken borde istället underlätta för anställda att jobba mindre, skriver Rikard Densloe Foto. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vet ni varför vi firar första maj? Ni vet säkert vad första maj är: dagen vi samlas för att fira arbetarnas rättigheter och framsteg inom arbetarrörelsen. Men vet ni varför datumet är just första maj? 

Det sträcker sig tillbaka till 1886 i Chicago. När tiotusentals arbetare gick ut i strejk för att kräva åtta timmars arbetsdag, möttes de av vapen och våld från den lokala polisen. Det ledde till flera döda, skadade och ett misslyckande för rättssystemet att fälla rätt personer för det som kom att kallas Haymarketmassakern

Ironiskt nog är USA ett av få länder där första maj inte firas som arbetarrörelsens dag, det är inte ens en helgdag. Men i Chicago glömmer de inte vad tidigare generations arbetare offrade för att ge alla arbetare bättre arbetsvillkor. De fyller gatorna varje år för att tacka tidigare generationer för deras mod. 

För sanningen är att alla bra villkor som du drar nytta av i dag som anställd, att du inte jobbar mer än 40 timmar i veckan är på grund av organiserat motstånd. Att andra gick före dig.  

 

De glömmer inte vad tidigare generationer offrade för att ge alla bättre arbetsvillkor

I Sverige blev den nuvarande modellen av arbetsveckan inte lag förrän 1973. För att sätta det i perspektiv, detta är fyra år innan någon ens hade hört talas om Star Wars. 

Vi är den mest effektiva generation arbetare som någonsin har existerat och medan vår arbetseffektivitet har gått i taket så har våra löner stagnerat. Vi jobbar under en halvsekelgammal lag, instiftad innan datorer existerade på våra arbetsplatser. Om det låter som att jag upprepar mig så är det för att jag vill att ni ska förstå att vi behöver förändring.

Vi låter våra liv kretsa runt våra jobb som om detta är det vi lever för när det borde vara tvärt om. Vi jobbar en vecka för att sedan få några dagars vila så att vi orkar arbeta igen. Det är bra att gilla sitt jobb och se fram emot arbete som är uppfyllande, men det är också viktigt att sätta gränser för att undvika utbrändhet.

Lätta vår last i stället för att öka vinsterna åt få

Det är mer relevant än någonsin att ta denna diskussion nu, när vi står inför en ny teknologisk revolution som alla älskar om att prata om, AI. I stället för acceptera att vi kommer börja använda denna teknologi i våra arbeten för att ännu en gång höja produktiviteten, så är det dags att göra förändringar. 

Vi kan sänka timmarna vi arbetar och  produktiviteten kommer ändå att växa tack vare denna förändring, men lycka till att få din chef att förstå det. För det spelar ingen roll hur mycket ny teknologi som skapas om vi inte kräver av våra politiker att teknologin används för att lätta vår last i stället för att öka vinsterna åt få.

Det här behöver inte vara en fråga som splittrar oss. Faktum är att flertal studier om fyradagars arbetsvecka visar positiva resultat för företagen också. När anställda får bättre balans mellan arbete och fritid innebär det inte bara ökad trivsel på arbetsplatsen, utan även minskad personalomsättning och ökad effektivitet.

I en studie från Storbritannien ökade till och med intäkterna för flera företag som deltog, vilket tyder på att en investering i anställdas välbefinnande kan vara en klok affärsstrategi. En kortare arbetsvecka kan mycket väl vara nyckeln till en framgångsrik och hållbar arbetsmiljö för både arbetstagare och arbetsgivare.
 

Vi vill inte att våra barn ska ha det svårare än oss när de växer upp

Jag vet vad du tänker medan du nu sitter och läser detta: "Vi har inte råd att minska arbetstimmarna; vi behöver 40 timmars arbetsveckor annars kommer företagen att kollapsa." 

Det är dock inte ditt ansvar att avgöra om detta är genomförbart eller ej. Det är upp till politiker tillsammans med företagen att få det att fungera. När industriella revolutionen fortfarande var ung så insisterade fabriksägarna på att 12 timmars arbetsdag var nödvändigt för att gå med vinst. Varje gång en förändring som gör det bättre för arbetarklassen kommer, får vi höra samma argument av företagen. Och varje gång har de bevisats ha fel. Om de fått som de ville så hade du spenderat alla dina timmar på jobbet bredvid din 12-åriga kollega. 

Detta är hur framgång ska fungera. Vi vill inte att våra barn ska ha det svårare än oss när de växer upp. Förbättringar i arbetslivet hjälper inte bara oss som individer utan hela samhället.

Så vad kan vi göra för att detta ska bli verklighet? Prata mer om fyradagarsveckan med vänner, familj och kollegor. Vi måste stå enade om att detta är framtiden som vi vill se.  En kortare arbetsvecka är något som du kommer märka och ha nytta av, och med den extra fritid som vi får så kan vi hjälpas åt att lösa resten av utmaningarna framför oss.

/Rikard Densloe, proletär

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag

Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping