Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att införa fyradagarsvecka

Använd AI för att lätta anställdas börda istället för att öka vinsterna i produktionen. Det är dags att införa fyradagarsvecka, skriver Rikard Densloe.
Publicerad
till vänster Rikard Densloe, till höger ett häftstift på en almanacka
Måste artificiell intelligens användas till att öka vår produktivitet? Den nya tekniken borde istället underlätta för anställda att jobba mindre, skriver Rikard Densloe Foto. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vet ni varför vi firar första maj? Ni vet säkert vad första maj är: dagen vi samlas för att fira arbetarnas rättigheter och framsteg inom arbetarrörelsen. Men vet ni varför datumet är just första maj? 

Det sträcker sig tillbaka till 1886 i Chicago. När tiotusentals arbetare gick ut i strejk för att kräva åtta timmars arbetsdag, möttes de av vapen och våld från den lokala polisen. Det ledde till flera döda, skadade och ett misslyckande för rättssystemet att fälla rätt personer för det som kom att kallas Haymarketmassakern. 

Ironiskt nog är USA ett av få länder där första maj inte firas som arbetarrörelsens dag, det är inte ens en helgdag. Men i Chicago glömmer de inte vad tidigare generations arbetare offrade för att ge alla arbetare bättre arbetsvillkor. De fyller gatorna varje år för att tacka tidigare generationer för deras mod. 

För sanningen är att alla bra villkor som du drar nytta av i dag som anställd, att du inte jobbar mer än 40 timmar i veckan är på grund av organiserat motstånd. Att andra gick före dig.  

 

De glömmer inte vad tidigare generationer offrade för att ge alla bättre arbetsvillkor

I Sverige blev den nuvarande modellen av arbetsveckan inte lag förrän 1973. För att sätta det i perspektiv, detta är fyra år innan någon ens hade hört talas om Star Wars. 

Vi är den mest effektiva generation arbetare som någonsin har existerat och medan vår arbetseffektivitet har gått i taket så har våra löner stagnerat. Vi jobbar under en halvsekelgammal lag, instiftad innan datorer existerade på våra arbetsplatser. Om det låter som att jag upprepar mig så är det för att jag vill att ni ska förstå att vi behöver förändring.

Vi låter våra liv kretsa runt våra jobb som om detta är det vi lever för när det borde vara tvärt om. Vi jobbar en vecka för att sedan få några dagars vila så att vi orkar arbeta igen. Det är bra att gilla sitt jobb och se fram emot arbete som är uppfyllande, men det är också viktigt att sätta gränser för att undvika utbrändhet.

Lätta vår last i stället för att öka vinsterna åt få

Det är mer relevant än någonsin att ta denna diskussion nu, när vi står inför en ny teknologisk revolution som alla älskar om att prata om, AI. I stället för acceptera att vi kommer börja använda denna teknologi i våra arbeten för att ännu en gång höja produktiviteten, så är det dags att göra förändringar. 

Vi kan sänka timmarna vi arbetar och  produktiviteten kommer ändå att växa tack vare denna förändring, men lycka till att få din chef att förstå det. För det spelar ingen roll hur mycket ny teknologi som skapas om vi inte kräver av våra politiker att teknologin används för att lätta vår last i stället för att öka vinsterna åt få.

Det här behöver inte vara en fråga som splittrar oss. Faktum är att flertal studier om fyradagars arbetsvecka visar positiva resultat för företagen också. När anställda får bättre balans mellan arbete och fritid innebär det inte bara ökad trivsel på arbetsplatsen, utan även minskad personalomsättning och ökad effektivitet.

I en studie från Storbritannien ökade till och med intäkterna för flera företag som deltog, vilket tyder på att en investering i anställdas välbefinnande kan vara en klok affärsstrategi. En kortare arbetsvecka kan mycket väl vara nyckeln till en framgångsrik och hållbar arbetsmiljö för både arbetstagare och arbetsgivare.
 

Vi vill inte att våra barn ska ha det svårare än oss när de växer upp

Jag vet vad du tänker medan du nu sitter och läser detta: "Vi har inte råd att minska arbetstimmarna; vi behöver 40 timmars arbetsveckor annars kommer företagen att kollapsa." 

Det är dock inte ditt ansvar att avgöra om detta är genomförbart eller ej. Det är upp till politiker tillsammans med företagen att få det att fungera. När industriella revolutionen fortfarande var ung så insisterade fabriksägarna på att 12 timmars arbetsdag var nödvändigt för att gå med vinst. Varje gång en förändring som gör det bättre för arbetarklassen kommer, får vi höra samma argument av företagen. Och varje gång har de bevisats ha fel. Om de fått som de ville så hade du spenderat alla dina timmar på jobbet bredvid din 12-åriga kollega. 

Detta är hur framgång ska fungera. Vi vill inte att våra barn ska ha det svårare än oss när de växer upp. Förbättringar i arbetslivet hjälper inte bara oss som individer utan hela samhället.

Så vad kan vi göra för att detta ska bli verklighet? Prata mer om fyradagarsveckan med vänner, familj och kollegor. Vi måste stå enade om att detta är framtiden som vi vill se.  En kortare arbetsvecka är något som du kommer märka och ha nytta av, och med den extra fritid som vi får så kan vi hjälpas åt att lösa resten av utmaningarna framför oss.

/Rikard Densloe, proletär

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Fackliga värderingar rämnar - ny vision behövs

Facklig styrka handlar inte bara om lönepåslag och kollektivavtal. Den handlar också om makten att påverka samhällets riktning. När gamla fackliga ideal sätts på prov behöver medlemmar och förtroendevalda samlas kring en ny vision för framtiden, skriver Maria Nilsson.
Maria Nilsson Publicerad 16 oktober 2026, kl 06:00
Klimat, arbetstid och bostadsfrågan är några ämnen som fackets medlemmar borde diskutera mer, skriver Maria Nilsson. Foto; montage/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under semestern är det lätt att reflektera över vad som händer i världen. Även jag hamnade i det och började fundera en del kring visioner. I synnerhet om vi har någon vision om framtiden inom den fackliga rörelsen.

Maria Nilsson
Maria Nilsson Foto: Fredrik Hjerling

När jag ser tillbaka på den fackliga historien kan jag konstatera att den fackliga rörelsens vision var stark och hade en tyngd som vi inte har i dag. Tänk att de som arbetade för drygt hundra år sedan började gå samman och diskutera hur man ville förändra. Det handlade om villkoren för arbetare och hur man skulle förändra styrkeförhållandet mellan arbetare och arbetsgivare.

Man hade en vision om rösträtt, humana arbetsvillkor, att få betalt för det arbete man utförde, att få en skälig lön och att villkoren inte ändrades för att arbetsgivaren ville det.

Vi tar klivet över en tröskel in i en värld där de fackliga värderingarna börjar rämna

Detta var frågor som man började driva genom att organisera sig i fackföreningar.

När jag ser hur det är i dag känner jag att vi åter behöver samlas, så som man gjorde för drygt hundra år sedan. Tillsammans behöver vi diskutera hur vi vill att framtiden ska se ut och vilken vision vi har och ska kämpa för.

Nu känns det som att vi tar klivet över en tröskel in i en värld där de fackliga värderingarna börjar rämna. Därför är det extra viktigt att vi från fackligt håll tar ansvar och formar den framtid som vi vill leva i.

Vi kan inte låta andra krafter styra hur vårt framtida arbetsliv ska vara eller i vilket samhälle vi vill verka. Facken bör använda styrkan hos alla engagerade medlemmar och förtroendevalda för att forma och påverka så att vi får den framtid vi vill ha och leva i.

Vi måste våga ta fram kikaren och se långsiktigt. Gör inte vi det, så gör andra det åt oss, och den framtiden kommer vi att ha svårt att påverka.

Vi måste använda styrkan hos alla medlemmar som finns i den fackliga rörelsen. Låt medlemmar och förtroendevalda få möjlighet att vara med och diskutera vilket samhälle vi vill ha. Det är verkligen att använda styrkan i allas röster och tankar.

Man skulle kunna skapa olika diskussionsgrupper i klubbarna, regionerna eller olika branscher genom någon form av medlemsdialog.

Det är extra viktigt att vi från fackligt håll tar ansvar och formar den framtid som vi vill leva i

Förslag på områden att diskutera är klimat, tillväxt, arbetstid, bostäder och kanske rent av vad ett arbete är.

Detta är som sagt några förslag på ämnen att diskutera, men det går att lägga till fler. Det viktiga är att det blir övergripande.

En fråga som behöver vara med, och kanske en av de viktigaste för oss fackligt engagerade, är hur vi ska organisera oss i framtiden.

Det finns många krafter som vill berätta om sin vision av framtiden. Är vi inte bekväma med den, så måste vi kämpa och berätta hur vi fackligt engagerade ser på framtiden. En facklig vision om framtiden där de anställda kan vara med och påverka.

/Maria Nilsson, egenföretagare och förtroendevald

Debatt

Debatt: Sluta belöna engagemang med mer arbete

Arbetsgivare måste sluta behandla medarbetarnas ansvarskänsla som en gratis och outsinlig resurs, skriver författaren Per Grankvist.
Per Grankvist Publicerad 13 oktober 2026, kl 09:15
Hög med papper
På längre sikt blir de mest engagerade medarbetarna organisationens reservsystem. Deras ansvarskänsla täcker upp för otydliga prioriteringar, bristande bemanning och uppgifter som saknar ägare, skriver Per Grankvist. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den som ställer upp, hjälper kollegorna och tar ansvar får sällan mindre att göra. Tvärtom. På många arbetsplatser blir belöningen för engagemang ännu fler uppgifter. Arbetsgivare måste sluta behandla medarbetarnas ansvarskänsla som en gratis och outsinlig resurs.

Per Grankvist

Du känner förmodligen igen personen. Kollegan som introducerar nyanställda eftersom hen är bra på att förklara. Som rycker in när en kund är missnöjd och ser till att presentationen blir klar inför morgondagens möte.

Till en början handlar det om enstaka insatser. Snart ingår de i personens arbete utan att något annat tas bort. Den som löser problem får fler att lösa. Den som är hygglig belönas med ännu mer arbete.

Det är sällan illvilja. Chefen vänder sig naturligt till den som tar ansvar, och på kort sikt fungerar det. Kunden blir nöjd, den nya kollegan får hjälp och deadlinen hålls.

Den som löser problem får fler att lösa

På längre sikt blir de mest engagerade medarbetarna organisationens reservsystem. Deras ansvarskänsla täcker upp för otydliga prioriteringar, bristande bemanning och uppgifter som saknar ägare.

Engagemang är värdefullt. Gallups sammanställningar visar ett starkt samband mellan högt engagemang, lägre personalomsättning och bättre resultat. På en avdelning med 20 anställda och tre avgångar om året skulle en halverad personalomsättning innebära en till två färre rekryteringar. Om varje byte kostar sex månadslöner kan besparingen bli flera hundra tusen kronor, innan förlusten av erfarenhet och relationer räknats in. Men engagemang skapar bara värde så länge det är hållbart. Annars förbrukar organisationen sina mest ansvarstagande medarbetare.

Men engagemang påverkar inte bara viljan att stanna kvar. Engagemang och lärande förstärker varandra. Den som upplever mening, inflytande och stöd från sin chef har större anledning att lära sig nytt, pröva nya arbetssätt och dela med sig av sin kunskap.

Det är särskilt viktigt när arbetslivet förändras snabbt. Företag kan köpa AI-verktyg och erbjuda utbildningar, men tekniken skapar inget värde om medarbetarna inte vill förstå hur den kan användas i sitt eget arbete. Förmågan att ta till sig ny kunskap hänger därför ihop med hur väl organisationen lyckas väcka och bevara människors engagemang.

På lång sikt blir engagerade medarbetarna organisationens reservsystem

Jag ser ofta hur ofta engagemang behandlas som en personlig egenskap. Antingen är medarbetaren engagerad eller inte, och ansvaret hamnar hos individen.

Men engagemang formas också av hur arbetet leds och organiseras. Den som får använda sin kunskap, påverka sitt arbete och förstå hur den egna insatsen bidrar till helheten har större anledning att engagera sig. Den som gång på gång upptäcker att initiativ bara leder till en tyngre arbetsbörda lär sig något annat: att det är klokare att låta bli.

Det är chefer och andra ledare i organisationen som skapar engagemang i vardagen. De behöver förstå vad som får människor att vilja bidra och kunna se när ansvarstagande håller på att övergå i självuppoffring.

Ansvaret kan samtidigt inte läggas på den enskilda chefen. Högsta ledningen måste se till att chefer får utbildning, mandat och förutsättningar att leda engagemang hållbart. HR kan driva arbetet, men behöver stöd från vd och företagsledning.

Det kräver inga nya enkäter. Börja med en enkel princip: När en engagerad medarbetare får ett nytt ansvar måste chefen fråga vad som ska prioriteras bort. Extra ansvar kan också behöva följas av större mandat, utveckling, erkännande eller högre lön. Annars är det bara mer arbete.

När en engagerad medarbetare får ett nytt ansvar måste chefen fråga vad som ska prioriteras bort

Förmågan att väcka, leda och bevara engagemang bör vara en självklar del av chefsutbildningar och ledningskonferenser. Organisationer utbildar chefer i ekonomi, arbetsrätt och administration. De måste också utbilda dem i att skapa förutsättningar för människor att vilja använda och utveckla sin kunskap.

Engagemang är inte en mjuk trivselfråga vid sidan av verksamheten. Det avgör hur väl organisationen behåller sina medarbetare, bygger ny kompetens och tar tillvara den kunskap som redan finns.

Arbetsgivare behöver sluta fråga varför fler medarbetare inte engagerar sig. Den viktigare frågan är vad som händer med dem som faktiskt gör det.

Om svaret är att de belönas med mer arbete, kommer de förr eller senare att sluta ställa upp. I värsta fall slutar de helt.

/Per Grankvist, författare

Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA