Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att damma av utvecklingsavtalet

För 35 år sedan skrevs ett avtal som skulle kunna göra framtidens arbetsliv mycket bättre – om fack och arbetsgivare tog sitt gemensamma ansvar för att tillämpa det. Tyvärr är det nog färre som känner till avtalet idag än som sett filmen Tillbaka till framtiden, från samma år.
Publicerad
Colourbox
Utvecklingsavtalet är en guldgruva för fackligt aktiva som vill växla upp arbetet för ett mer demokratiskt och teknikvänligt arbetsliv, anser German Bender. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Om du hör till den lyckliga skara som ännu inte sett Tillbaka till framtiden från 1985, utfärdas härmed en spoilervarning: hoppa till nästa stycke om du inte vill veta hur det går i filmen. Filmen handlar om hur tonåringen Marty gör en tidsresa till år 1955 och försöker varna sin vän, uppfinnaren ”Doc”, om att han kommer bli ihjälskjuten 30 år senare. Innan Marty åker tillbaka till framtiden skriver han en varning på en papperslapp som han lägger i Docs ficka. Det leder till att Doc, när Marty återvänder till 1985, har på sig en skottsäker väst och överlever mordförsöket.

Min poäng är att några nedtecknade ord kan förändra framtiden – om de inte hamnar i glömska.

Samma år som filmen hade premiär, 1985, skrevs ett annat dokument som kan få återverkningar idag, mer än 35 år senare. Och då handlar det inte om en skrynklig papperslapp, utan om ett drygt 40-sidigt avtal mellan jättarna LO, PTK och Svenskt Näringsliv (eller dåvarande SAF). Trots det skulle jag gissa att betydligt fler fackligt förtroendevalda och chefer har sett Tillbaka till framtiden än läst eller ens hört talas om Utvecklingsavtalet från samma år.

Någon kanske borde åka tillbaka till 1985 och varna PTK:s och LO:s medlemsförbund om att Utvecklingsavtalet skulle falla i glömska. Vilket är synd. Rätt använt skulle avtalet kunna bli en viktig pusselbit för att lösa många av framtidens arbetslivsfrågor. Det gäller till exempel den alltmer utbredda användningen av algoritmer för att styra, övervaka och betala för arbete, som jag tidigare beskrivit i tre krönikor.

Utvecklingsavtalet är en guldgruva för fackligt aktiva som vill växla upp arbetet för ett mer demokratiskt – och teknikvänligt – arbetsliv. Smaka till exempel på de här skrivningarna.

”Vid teknisk förändring ska ett gott arbetsinnehåll eftersträvas liksom de anställdas möjligheter till ökad kompetensutveckling och till att ta ansvar i arbetet. De anställdas kunskaper bör tas tillvara och deras möjligheter till samarbete och kontakt med arbetskamrater främjas. (…) När teknisk utveckling som innebär viktigare förändring för de anställda planeras medverkar de fackliga organisationerna.”

I den uppmärksammade nyutkomna boken Arbetets mening – vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss (Premiss) skildrar David Eklind Kloo, till vardags anställd på Handelsanställdas förbund, hur människor i olika yrken påverkas av teknik och organisationsmodeller som minskar deras autonomi, begränsar deras kontakt med kollegor och reducerar deras arbete till att upprepa monotona arbetsuppgifter, som om de vore robotar.

Alltså precis det arbetsliv som Utvecklingsavtalet kom till för att motverka.

Eklind Kloos intervjuer med sju anställda på olika arbetsplatser ger oss en djupare förståelse om konsekvenserna av den inhumana tillämpningen av algoritmer och arbetsorganisation i företag som Amazon, Apotea och Uber.

Det ska sägas att samverkan mellan fack och arbetsgivare förstås sker på många arbetsplatser idag, i vissa fall också genom lokala samarbetsavtal som baseras på Utvecklingsavtalet. Men avtalet är långtifrån så utbrett som det borde vara – inte minst med tanke på de omfattande tekniska förändringar som skett i arbetslivet sedan 1985. Och i den mån det alls sker samverkan baseras den ofta på MBL (Medbestämmandelagen), som dels är mindre flexibel och dels inte ger facken samma inflytande som de kan få genom Utvecklingsavtalet.

Jag inser förstås att det inte är så enkelt som att bara kliva in till chefen och kräva samverkan enligt Utvecklingsavtalet. I grunden handlar ju allt fackligt arbete om maktbalansen mellan löntagare och arbetsgivare, som oftast väger till den senares fördel. Särskilt på arbetsplatser där de anställda lätt kan bytas ut eller den fackliga närvaron är svag eller obefintlig – eller där arbetsgivaren är fientligt inställd till facket – är förutsättningarna för samverkan betydligt sämre.

Men kom ihåg: arbetsgivarna har också skrivit under avtalet. Precis som den där lappen i Docs ficka, finns sedan mer än 35 år ett dokument som kan hjälpa oss att förändra framtiden till det bättre. Som chefredaktören för Dagens Arena, tillika Journalistförbundets förre ordförande, Jonas Nordling påpekat: ”reell makt i vardagen för en fackligt aktiv handlar i första hand om möjlighet till påverkan och inflytande (…) och verktygen till detta återfinns i första hand i det styvmoderligt behandlade Utvecklingsavtalet (…) det enda som saknas är egentligen mod och fantasi.”

Ansvaret ligger förstås inte bara på den ena parten. Precis som facken har arbetsgivarna skrivit under avtalet och förbundit sig att göra det känt och tillämpat bland sina medlemmar. Här kan facket göra mer på central nivå för att pressa arbetsgivarna att ta en mer aktiv roll. En partsgemensam kampanj med information och stöd till enskilda arbetsgivare och fackklubbar skulle kunna underlätta för fackligt aktiva som vill få igång ett seriöst samtal om hur Utvecklingsavtalet kan tillämpas på deras arbetsplats.

Tyvärr kan vi inte skicka förtroendevalda tillbaka till 1985 för att de ska varna sina dåtida kollegor om Utvecklingsavtalets framtida tynande tillvaro. Men vi behöver åtminstone inte gräva långt ner i byrålådorna på något fackligt kansli för att hitta och damma av det. Vem som helst kan ladda ner avtalet här.

/German Bender, programchef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan

Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Förkorta arbetstiden – men använd rätt modell

Kortare arbetstid är bra för hälsan. Men en modell som fungerar inom industrin kanske inte får samma effekt i vården. Vi måste tänka bredare än sex timmars arbetsdagar, skriver Emelie Utas.
Publicerad 6 maj 2025, kl 09:15
Hand skriver på ett schema på datorn
Det är dags att ta fram flexiblare modeller för kortad arbetstid, skriver Emelie Utas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den traditionella åttatimmarsdagen har länge setts som en självklarhet, men i takt med ökad stress och utbrändhet är det dags att omvärdera den. Förkortad arbetstid är en lösning som både förbättrar livskvaliteten och kan gynna produktiviteten. Men det måste ske på rätt sätt – en modell som fungerar i industrin kanske inte passar i vården. Därför bör vi tänka bredare än enbart sex timmars arbetsdag. 

Kortare arbetstid ger anställda mer tid till familj, återhämtning och fritidsaktiviteter. Studier visar att längre återhämtningstid minskar stress och sjukskrivningar, vilket i sin tur kan sänka samhällets kostnader för ohälsa. I flera försök med sex timmars arbetsdag har anställda rapporterat ökad energi och välmående – och i vissa fall har produktiviteten till och med ökat trots färre arbetstimmar.

När arbetstiden minskar tvingas företag att prioritera 

Förkortad arbetstid kan även leda till effektivare arbetsdagar. När arbetstiden minskar tvingas företag och organisationer att prioritera bättre och skapa smartare arbetsflöden. Onödiga möten och ineffektivitet minskar, vilket gör att den faktiska arbetsprestationen per timme kan öka.

För yrken där arbete utförs i skift, som inom industrin, har sex timmars arbetsdag visat sig fungera väl utan att produktiviteten sjunker. Men det är inte en universallösning. Inom vård och omsorg, där arbetskraftsbrist redan är ett stort problem, kan en sådan förändring vara svår att genomföra. Kortare arbetspass innebär att fler anställda behövs för att täcka samma antal arbetstimmar, vilket kan bli en ekonomisk och logistisk utmaning. 

Här vore det mer effektivt att införa fyradagarsvecka med längre arbetspass, så att vårdpersonal får fler sammanhängande lediga dagar utan att vården riskerar att bli underbemannad. 

Hur ska då fyradagarsmodellen se ut? Är det meningen att personalen ska arbeta tio timmar fyra dagar i veckan? Då blir det samma kostnad för arbetsgivaren, men eventuellt svårt för anställda som har barn, till exempel med tanke på problem med barnomsorg. Om de ska jobba åtta timmar fyra dagar i veckan blir kostnaden större för arbetsgivarna, eftersom de då behöver täcka en femte dag med annan personal. 

Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt

Ett exempel på en möjlig kompromiss vore eventuellt en hybridlösning, där man kan anpassa schemat så att vissa anställda arbetar fyra dagar i veckan medan andra har en 32-timmarsvecka, med en modell roterar så att den extra dagen fördelas rättvist. På så sätt kan man möta behoven hos olika anställda och ta hänsyn till deras olika livssituationer. 

Sammanfattningsvis är frågan inte svartvit. Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt. Sex timmars arbetsdag passar vissa branscher, medan en fyradagarsvecka med längre pass kan vara bättre i vården. Det viktiga är att vi anpassar arbetstiden efter behoven – för ett friskare samhälle och en mer hållbar arbetsmarknad.

/Emelie Utas, vårdtagare inom hemtjänsten, bloggare, aktiv i föreningslivet och konstnär