Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att damma av utvecklingsavtalet

För 35 år sedan skrevs ett avtal som skulle kunna göra framtidens arbetsliv mycket bättre – om fack och arbetsgivare tog sitt gemensamma ansvar för att tillämpa det. Tyvärr är det nog färre som känner till avtalet idag än som sett filmen Tillbaka till framtiden, från samma år.
Publicerad 14 januari 2021, kl 11:14
Colourbox
Utvecklingsavtalet är en guldgruva för fackligt aktiva som vill växla upp arbetet för ett mer demokratiskt och teknikvänligt arbetsliv, anser German Bender. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Om du hör till den lyckliga skara som ännu inte sett Tillbaka till framtiden från 1985, utfärdas härmed en spoilervarning: hoppa till nästa stycke om du inte vill veta hur det går i filmen. Filmen handlar om hur tonåringen Marty gör en tidsresa till år 1955 och försöker varna sin vän, uppfinnaren ”Doc”, om att han kommer bli ihjälskjuten 30 år senare. Innan Marty åker tillbaka till framtiden skriver han en varning på en papperslapp som han lägger i Docs ficka. Det leder till att Doc, när Marty återvänder till 1985, har på sig en skottsäker väst och överlever mordförsöket.

Min poäng är att några nedtecknade ord kan förändra framtiden – om de inte hamnar i glömska.

Samma år som filmen hade premiär, 1985, skrevs ett annat dokument som kan få återverkningar idag, mer än 35 år senare. Och då handlar det inte om en skrynklig papperslapp, utan om ett drygt 40-sidigt avtal mellan jättarna LO, PTK och Svenskt Näringsliv (eller dåvarande SAF). Trots det skulle jag gissa att betydligt fler fackligt förtroendevalda och chefer har sett Tillbaka till framtiden än läst eller ens hört talas om Utvecklingsavtalet från samma år.

Någon kanske borde åka tillbaka till 1985 och varna PTK:s och LO:s medlemsförbund om att Utvecklingsavtalet skulle falla i glömska. Vilket är synd. Rätt använt skulle avtalet kunna bli en viktig pusselbit för att lösa många av framtidens arbetslivsfrågor. Det gäller till exempel den alltmer utbredda användningen av algoritmer för att styra, övervaka och betala för arbete, som jag tidigare beskrivit i tre krönikor.

Utvecklingsavtalet är en guldgruva för fackligt aktiva som vill växla upp arbetet för ett mer demokratiskt – och teknikvänligt – arbetsliv. Smaka till exempel på de här skrivningarna.

”Vid teknisk förändring ska ett gott arbetsinnehåll eftersträvas liksom de anställdas möjligheter till ökad kompetensutveckling och till att ta ansvar i arbetet. De anställdas kunskaper bör tas tillvara och deras möjligheter till samarbete och kontakt med arbetskamrater främjas. (…) När teknisk utveckling som innebär viktigare förändring för de anställda planeras medverkar de fackliga organisationerna.”

I den uppmärksammade nyutkomna boken Arbetets mening – vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss (Premiss) skildrar David Eklind Kloo, till vardags anställd på Handelsanställdas förbund, hur människor i olika yrken påverkas av teknik och organisationsmodeller som minskar deras autonomi, begränsar deras kontakt med kollegor och reducerar deras arbete till att upprepa monotona arbetsuppgifter, som om de vore robotar.

Alltså precis det arbetsliv som Utvecklingsavtalet kom till för att motverka.

Eklind Kloos intervjuer med sju anställda på olika arbetsplatser ger oss en djupare förståelse om konsekvenserna av den inhumana tillämpningen av algoritmer och arbetsorganisation i företag som Amazon, Apotea och Uber.

Det ska sägas att samverkan mellan fack och arbetsgivare förstås sker på många arbetsplatser idag, i vissa fall också genom lokala samarbetsavtal som baseras på Utvecklingsavtalet. Men avtalet är långtifrån så utbrett som det borde vara – inte minst med tanke på de omfattande tekniska förändringar som skett i arbetslivet sedan 1985. Och i den mån det alls sker samverkan baseras den ofta på MBL (Medbestämmandelagen), som dels är mindre flexibel och dels inte ger facken samma inflytande som de kan få genom Utvecklingsavtalet.

Jag inser förstås att det inte är så enkelt som att bara kliva in till chefen och kräva samverkan enligt Utvecklingsavtalet. I grunden handlar ju allt fackligt arbete om maktbalansen mellan löntagare och arbetsgivare, som oftast väger till den senares fördel. Särskilt på arbetsplatser där de anställda lätt kan bytas ut eller den fackliga närvaron är svag eller obefintlig – eller där arbetsgivaren är fientligt inställd till facket – är förutsättningarna för samverkan betydligt sämre.

Men kom ihåg: arbetsgivarna har också skrivit under avtalet. Precis som den där lappen i Docs ficka, finns sedan mer än 35 år ett dokument som kan hjälpa oss att förändra framtiden till det bättre. Som chefredaktören för Dagens Arena, tillika Journalistförbundets förre ordförande, Jonas Nordling påpekat: ”reell makt i vardagen för en fackligt aktiv handlar i första hand om möjlighet till påverkan och inflytande (…) och verktygen till detta återfinns i första hand i det styvmoderligt behandlade Utvecklingsavtalet (…) det enda som saknas är egentligen mod och fantasi.”

Ansvaret ligger förstås inte bara på den ena parten. Precis som facken har arbetsgivarna skrivit under avtalet och förbundit sig att göra det känt och tillämpat bland sina medlemmar. Här kan facket göra mer på central nivå för att pressa arbetsgivarna att ta en mer aktiv roll. En partsgemensam kampanj med information och stöd till enskilda arbetsgivare och fackklubbar skulle kunna underlätta för fackligt aktiva som vill få igång ett seriöst samtal om hur Utvecklingsavtalet kan tillämpas på deras arbetsplats.

Tyvärr kan vi inte skicka förtroendevalda tillbaka till 1985 för att de ska varna sina dåtida kollegor om Utvecklingsavtalets framtida tynande tillvaro. Men vi behöver åtminstone inte gräva långt ner i byrålådorna på något fackligt kansli för att hitta och damma av det. Vem som helst kan ladda ner avtalet här.

/German Bender, programchef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan

Tidigare debattartiklar hittar du här

Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad 7 juni 2023, kl 06:00
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.