Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att damma av utvecklingsavtalet

För 35 år sedan skrevs ett avtal som skulle kunna göra framtidens arbetsliv mycket bättre – om fack och arbetsgivare tog sitt gemensamma ansvar för att tillämpa det. Tyvärr är det nog färre som känner till avtalet idag än som sett filmen Tillbaka till framtiden, från samma år.
Publicerad
Colourbox
Utvecklingsavtalet är en guldgruva för fackligt aktiva som vill växla upp arbetet för ett mer demokratiskt och teknikvänligt arbetsliv, anser German Bender. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Om du hör till den lyckliga skara som ännu inte sett Tillbaka till framtiden från 1985, utfärdas härmed en spoilervarning: hoppa till nästa stycke om du inte vill veta hur det går i filmen. Filmen handlar om hur tonåringen Marty gör en tidsresa till år 1955 och försöker varna sin vän, uppfinnaren ”Doc”, om att han kommer bli ihjälskjuten 30 år senare. Innan Marty åker tillbaka till framtiden skriver han en varning på en papperslapp som han lägger i Docs ficka. Det leder till att Doc, när Marty återvänder till 1985, har på sig en skottsäker väst och överlever mordförsöket.

Min poäng är att några nedtecknade ord kan förändra framtiden – om de inte hamnar i glömska.

Samma år som filmen hade premiär, 1985, skrevs ett annat dokument som kan få återverkningar idag, mer än 35 år senare. Och då handlar det inte om en skrynklig papperslapp, utan om ett drygt 40-sidigt avtal mellan jättarna LO, PTK och Svenskt Näringsliv (eller dåvarande SAF). Trots det skulle jag gissa att betydligt fler fackligt förtroendevalda och chefer har sett Tillbaka till framtiden än läst eller ens hört talas om Utvecklingsavtalet från samma år.

Någon kanske borde åka tillbaka till 1985 och varna PTK:s och LO:s medlemsförbund om att Utvecklingsavtalet skulle falla i glömska. Vilket är synd. Rätt använt skulle avtalet kunna bli en viktig pusselbit för att lösa många av framtidens arbetslivsfrågor. Det gäller till exempel den alltmer utbredda användningen av algoritmer för att styra, övervaka och betala för arbete, som jag tidigare beskrivit i tre krönikor.

Utvecklingsavtalet är en guldgruva för fackligt aktiva som vill växla upp arbetet för ett mer demokratiskt – och teknikvänligt – arbetsliv. Smaka till exempel på de här skrivningarna.

”Vid teknisk förändring ska ett gott arbetsinnehåll eftersträvas liksom de anställdas möjligheter till ökad kompetensutveckling och till att ta ansvar i arbetet. De anställdas kunskaper bör tas tillvara och deras möjligheter till samarbete och kontakt med arbetskamrater främjas. (…) När teknisk utveckling som innebär viktigare förändring för de anställda planeras medverkar de fackliga organisationerna.”

I den uppmärksammade nyutkomna boken Arbetets mening – vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss (Premiss) skildrar David Eklind Kloo, till vardags anställd på Handelsanställdas förbund, hur människor i olika yrken påverkas av teknik och organisationsmodeller som minskar deras autonomi, begränsar deras kontakt med kollegor och reducerar deras arbete till att upprepa monotona arbetsuppgifter, som om de vore robotar.

Alltså precis det arbetsliv som Utvecklingsavtalet kom till för att motverka.

Eklind Kloos intervjuer med sju anställda på olika arbetsplatser ger oss en djupare förståelse om konsekvenserna av den inhumana tillämpningen av algoritmer och arbetsorganisation i företag som Amazon, Apotea och Uber.

Det ska sägas att samverkan mellan fack och arbetsgivare förstås sker på många arbetsplatser idag, i vissa fall också genom lokala samarbetsavtal som baseras på Utvecklingsavtalet. Men avtalet är långtifrån så utbrett som det borde vara – inte minst med tanke på de omfattande tekniska förändringar som skett i arbetslivet sedan 1985. Och i den mån det alls sker samverkan baseras den ofta på MBL (Medbestämmandelagen), som dels är mindre flexibel och dels inte ger facken samma inflytande som de kan få genom Utvecklingsavtalet.

Jag inser förstås att det inte är så enkelt som att bara kliva in till chefen och kräva samverkan enligt Utvecklingsavtalet. I grunden handlar ju allt fackligt arbete om maktbalansen mellan löntagare och arbetsgivare, som oftast väger till den senares fördel. Särskilt på arbetsplatser där de anställda lätt kan bytas ut eller den fackliga närvaron är svag eller obefintlig – eller där arbetsgivaren är fientligt inställd till facket – är förutsättningarna för samverkan betydligt sämre.

Men kom ihåg: arbetsgivarna har också skrivit under avtalet. Precis som den där lappen i Docs ficka, finns sedan mer än 35 år ett dokument som kan hjälpa oss att förändra framtiden till det bättre. Som chefredaktören för Dagens Arena, tillika Journalistförbundets förre ordförande, Jonas Nordling påpekat: ”reell makt i vardagen för en fackligt aktiv handlar i första hand om möjlighet till påverkan och inflytande (…) och verktygen till detta återfinns i första hand i det styvmoderligt behandlade Utvecklingsavtalet (…) det enda som saknas är egentligen mod och fantasi.”

Ansvaret ligger förstås inte bara på den ena parten. Precis som facken har arbetsgivarna skrivit under avtalet och förbundit sig att göra det känt och tillämpat bland sina medlemmar. Här kan facket göra mer på central nivå för att pressa arbetsgivarna att ta en mer aktiv roll. En partsgemensam kampanj med information och stöd till enskilda arbetsgivare och fackklubbar skulle kunna underlätta för fackligt aktiva som vill få igång ett seriöst samtal om hur Utvecklingsavtalet kan tillämpas på deras arbetsplats.

Tyvärr kan vi inte skicka förtroendevalda tillbaka till 1985 för att de ska varna sina dåtida kollegor om Utvecklingsavtalets framtida tynande tillvaro. Men vi behöver åtminstone inte gräva långt ner i byrålådorna på något fackligt kansli för att hitta och damma av det. Vem som helst kan ladda ner avtalet här.

/German Bender, programchef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan

Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager