Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Civilsamhället behöver stabil finansiering

Att vara beroende av bidrag för att bygga sin verksamhet är en otrygghet för de anställda och gör det svårt att skapa en hållbar arbetsmiljö, skriver Joakim Stålåker som efterlyser fler stödinsatser än bidrag till civilsamhället.
Publicerad
Shutterstock
Det är svårt att planera för de anställda när ekonomin i ideella organisationer är kortsiktig, skriver Joakim Stålåker. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Civilsamhället har gått mot en mer projektifierad inriktning där staten sätter upp kortsiktiga mål. Den osäkerheten försvårar för organisationer när de försöker skapa en långsiktig och hållbar arbetsmiljö. Det blir allt mer vanligt att projekten är så kortsiktiga att man får besluta ett år i taget. Detta leder till att en stor del av finansieringen baseras på snäva beslut - vilket utan tvekan gör det svårt för organisationer att skapa en trygg situation för sina anställda.

Det vi ser är en tydligt problematiserad bild av hur det påverkar anställda inom civilsamhället. Detta rör en stor mängd människor - under 2018 fanns det fler än 180 000 personer anställda inom det svenska civilsamhället.

I stället för att lägga fokus på statliga bidrag, behöver vi diskutera andra stimulanspaket

Just nu lägger regeringen stora summor på att gå in och subventionera den första anställda i ett aktiebolag, med hjälp av bland annat växa-stödet, en sänkt arbetsgivaravgift. Hur kommer det sig att det inte görs liknande insatser riktade mot det civila samhället? Det här måste vi ändra på. Vi behöver börja tänka i nya riktningar och se lösningar utifrån fler perspektiv.

I stället för att lägga allt fokus på statliga bidrag, behöver vi diskutera andra stimulanspaket som kan göra civilsamhället mer mobilt och långsiktigt. Detta skulle kunna vara ett väldigt viktigt och varaktigt stöd som premierar arbetsskapande. Sänkta arbetsgivaravgifter gör det möjligt för organisationer att ens kunna ha anställda.

Vi behöver helt enkelt en mer nyanserad syn på statens stödinsatser för civilsamhället. Lösningen på detta problem ligger inte enbart i jämförelsen med sänkta arbetsgivaravgifter. Vi måste istället fråga oss själva: vad finns det för andra sätt, som kan ge liknande resultat? Statligt stöd ska inte enbart gynna kortsiktiga prestationer och temporära lösningar.

Det finns en viss skepticism kopplat till att sänka arbetsgivaravgifter, men politiker behöver lyfta upp civilsamhällets funktion som nödvändig. Vi behöver stärka upp med tydliga ramar kring den ekonomiska styrningen.

Fördelarna med att stötta upp och stärka föreningslivet inom civilsamhället är många. Genom att stötta organisationer, skapas fler arbetstillfällen. Civilsamhället blir samtidigt mer bärkraftigt och kan därför planera längre framåt i tiden.

När en organisation omformar så att den arbetar för tidsbegränsade projekt, är det lätt hänt att de som arbetar i organisationen inte hänger med. Då går organisationen snabbt vidare till någon annan, och man tar inte riktigt ansvar för de anställda som plötsligt står tomhänta. Under min egna tid inom den ideella sektorn, har jag själv upplevt detta problem. För organisationens skull har jag ofta behövt vara lite mer kall och kortsiktig. När fokus hamnar på att allt bara är tidsbegränsat, blir det också svårt att arbeta med ordentliga introduktioner för nyanställda.

Detta är ett återkommande problem som går att förebygga om civilsamhället får mer hållbart stöd. Istället för att avhumanisera våra anställda, behövs möjligheter till att exempelvis erbjuda kompetensutveckling. Detta måste tas på allvar, eftersom att det i praktiken påverkar hela civilsamhällets arbetsvillkor.

Ideella organisationer behöver få insikt i hur de är organiserade, och med hjälp av ett fågelperspektiv kunna se hur beroende av staten organisationen är. Hur ser arbetsmiljön och de anställdas situation ut? Hur mycket styrs ideella organisationer av staten med hjälp av projektbidrag? Det är viktigt att koppla ihop problematiken med arbetsmiljön - och se de verkliga problemen.

Vi måste skapa en diskussion om hur staten ska kunna stödja civilsamhället på fler sätt än genom bidrag och projektbidrag. Politiker ska behandla civilsamhället med samma varsamhet, och ge samma stöd, som man gör med näringslivet. Vi måste ha möjligheten till att kunna bygga långsiktiga och hållbara organisationer.

Nu vill jag uppmana fler att engagera sig i frågan om hitta fler sätt att stödja civilsamhället med ett demokrati och hållbarhetsperspektiv.


/Joakim Stålåker, med lång bakgrund inom ideell verksamhet, och vd på Tredje Sektorn. 

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman