Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Civilsamhället behöver stabil finansiering

Att vara beroende av bidrag för att bygga sin verksamhet är en otrygghet för de anställda och gör det svårt att skapa en hållbar arbetsmiljö, skriver Joakim Stålåker som efterlyser fler stödinsatser än bidrag till civilsamhället.
Publicerad
Shutterstock
Det är svårt att planera för de anställda när ekonomin i ideella organisationer är kortsiktig, skriver Joakim Stålåker. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Civilsamhället har gått mot en mer projektifierad inriktning där staten sätter upp kortsiktiga mål. Den osäkerheten försvårar för organisationer när de försöker skapa en långsiktig och hållbar arbetsmiljö. Det blir allt mer vanligt att projekten är så kortsiktiga att man får besluta ett år i taget. Detta leder till att en stor del av finansieringen baseras på snäva beslut - vilket utan tvekan gör det svårt för organisationer att skapa en trygg situation för sina anställda.

Det vi ser är en tydligt problematiserad bild av hur det påverkar anställda inom civilsamhället. Detta rör en stor mängd människor - under 2018 fanns det fler än 180 000 personer anställda inom det svenska civilsamhället.

I stället för att lägga fokus på statliga bidrag, behöver vi diskutera andra stimulanspaket

Just nu lägger regeringen stora summor på att gå in och subventionera den första anställda i ett aktiebolag, med hjälp av bland annat växa-stödet, en sänkt arbetsgivaravgift. Hur kommer det sig att det inte görs liknande insatser riktade mot det civila samhället? Det här måste vi ändra på. Vi behöver börja tänka i nya riktningar och se lösningar utifrån fler perspektiv.

I stället för att lägga allt fokus på statliga bidrag, behöver vi diskutera andra stimulanspaket som kan göra civilsamhället mer mobilt och långsiktigt. Detta skulle kunna vara ett väldigt viktigt och varaktigt stöd som premierar arbetsskapande. Sänkta arbetsgivaravgifter gör det möjligt för organisationer att ens kunna ha anställda.

Vi behöver helt enkelt en mer nyanserad syn på statens stödinsatser för civilsamhället. Lösningen på detta problem ligger inte enbart i jämförelsen med sänkta arbetsgivaravgifter. Vi måste istället fråga oss själva: vad finns det för andra sätt, som kan ge liknande resultat? Statligt stöd ska inte enbart gynna kortsiktiga prestationer och temporära lösningar.

Det finns en viss skepticism kopplat till att sänka arbetsgivaravgifter, men politiker behöver lyfta upp civilsamhällets funktion som nödvändig. Vi behöver stärka upp med tydliga ramar kring den ekonomiska styrningen.

Fördelarna med att stötta upp och stärka föreningslivet inom civilsamhället är många. Genom att stötta organisationer, skapas fler arbetstillfällen. Civilsamhället blir samtidigt mer bärkraftigt och kan därför planera längre framåt i tiden.

När en organisation omformar så att den arbetar för tidsbegränsade projekt, är det lätt hänt att de som arbetar i organisationen inte hänger med. Då går organisationen snabbt vidare till någon annan, och man tar inte riktigt ansvar för de anställda som plötsligt står tomhänta. Under min egna tid inom den ideella sektorn, har jag själv upplevt detta problem. För organisationens skull har jag ofta behövt vara lite mer kall och kortsiktig. När fokus hamnar på att allt bara är tidsbegränsat, blir det också svårt att arbeta med ordentliga introduktioner för nyanställda.

Detta är ett återkommande problem som går att förebygga om civilsamhället får mer hållbart stöd. Istället för att avhumanisera våra anställda, behövs möjligheter till att exempelvis erbjuda kompetensutveckling. Detta måste tas på allvar, eftersom att det i praktiken påverkar hela civilsamhällets arbetsvillkor.

Ideella organisationer behöver få insikt i hur de är organiserade, och med hjälp av ett fågelperspektiv kunna se hur beroende av staten organisationen är. Hur ser arbetsmiljön och de anställdas situation ut? Hur mycket styrs ideella organisationer av staten med hjälp av projektbidrag? Det är viktigt att koppla ihop problematiken med arbetsmiljön - och se de verkliga problemen.

Vi måste skapa en diskussion om hur staten ska kunna stödja civilsamhället på fler sätt än genom bidrag och projektbidrag. Politiker ska behandla civilsamhället med samma varsamhet, och ge samma stöd, som man gör med näringslivet. Vi måste ha möjligheten till att kunna bygga långsiktiga och hållbara organisationer.

Nu vill jag uppmana fler att engagera sig i frågan om hitta fler sätt att stödja civilsamhället med ett demokrati och hållbarhetsperspektiv.


/Joakim Stålåker, med lång bakgrund inom ideell verksamhet, och vd på Tredje Sektorn. 

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Anställdas mående är sämre efter pandemin

Anställda har mindre energi och motivation i dag än före pandemin. Det visar resultatet av över 1 000 personlighetstester, skriver Klaus Olsen.
Publicerad 16 september 2025, kl 06:00
Man ligger på ett skrivbord
Hur mår vi post-pandemi? Energin och engagemanget på jobbet är lågt, visar resultatet av över 1 000 personlighetstester. Foto:Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

Återgång till jobbet har inneburit en känsla av trötthet snarare än ny energi

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser 

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden