Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Debatt: Chefer ta ställning mot rasism på jobbet
Att välja bort en läkare på grund av ursprung eller undvika en anställd på apoteket för att personen inte är vit är rasism. Och cheferna behöver ta ansvar över den diskussionen, men för det krävs stöd, skriver forskaren Palle Storm.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I såväl forskningen som i organisatoriska utvecklingsarbeten påpekas styrkan med en arbetsgrupp som präglas av olikheter. Trots det vet vi att diskriminering, till exempel utifrån etnisk bakgrund och hudfärg sker och det förekommer inom olika verksamhetsområden.
Facktidningen Svensk Farmaci uppmärksammade till exempel hur apotekskunder krävde service av ”svensk” personal. Även Dagens Nyheter skrev om att det inte var ovanligt att patienter efterfrågade möjligheten att välja bort utländska läkare.
Ett annat verksamhetsområde där rasism uppmärksammas allt mer är äldreomsorgen. Det är också det område som jag forskat om de senaste nio åren. Med dagens äldreomsorg i fokus så ser vi två övergripande trender, den ena är att andelen utrikesfödd personal i äldreomsorgen ökar.
Var går gränsen och vem ska dra denna gräns
Den andra trenden är ett ökat inslag av möjlighet till valfrihet och kundval. Även om det finns många fördelar med ett ökat inflytande över den omsorgen så diskuteras sällan frågan hur långt valfriheten ska gå, var gränsen ska dras och vem som ska dra denna gräns.
Att det kan handla om vilken tid man vill gå upp på morgonen, vad man vill äta till frukost och vilken dag man önskar duschhjälp framstår som en självklar del i självbestämmande. Men vad är det som säger att det inte också kan handla om att kunna välja bort personal, till exempel på grund av hudfärg?
Här spelar chefen en stor roll för att skydda utrikesfödda från att bli utsatt för rasism. I skrivande stund har jag genomfört intervjuer med chefer inom särskilt boende och hemtjänst. I en första genomläsning slogs jag av att kränkande behandling och rasism mot utrikesfödda medarbetare framkom i samtliga intervjuer.
Personalen underrapporterade erfarenheter av att möta rasism i arbetet
Ett dilemma var att flera av cheferna trodde att personalen underrapporterade erfarenheter av att möta rasism i arbetet.
Även om beskrivningarna är hämtade från äldreomsorgen tänker jag mig att detta även förekommer inom andra verksamhetsområden och att det även där finns behov att lyfta dessa frågor för att skapa ett inkluderande arbetsliv för medarbetarna i organisationen. En strategi som flera chefer lyfte fram var att tydligt positionera sig mot alla former av diskriminering och inte låta dem passera obemärkt, oavsett om de kom från de äldre omsorgsmottagarna, de äldres anhöriga eller inom den egna arbetsgruppen.
Flera chefer berättade också hur de lyft dessa frågor på personalmöten och i enskilda samtal med medarbetarna. En utmaning var att skapa ett förtroende för medarbetarna att våga ta upp detta med dem som chefer. Det finns en risk att den som för tydligt visar känslor av utsatthet på grund av hudfärg kan bli sedd som oprofessionell och mindre lämplig för arbetet: en oro som säkerligen är större för de medarbetare som har en svagare förankring till arbetsmarknaden i helhet.
Att inte se denna utsatthet som något som måste hanteras i arbetet riskerar att inte uppmärksamma att den personal som utsätts för rasism och kränkande, kan uppleva detta som emotionellt påfrestande.
Frågor om rasism måste lyftas in i en bredare samhällsdiskussion
En annan risk är att frågor om rasism i arbetslivet lätt tenderar att handla om det är rasism på ”riktigt”, snarare än att lyftas in i en bredare samhällsdiskussion om inkludering och över- och underordning. En möjlig väg framåt skulle kunna vara att i stället för att diskutera vad som räknas som rasism eller inte, se rasismen som ett strukturellt arbetsmiljöproblem. Här behöver ofta cheferna stöd, ofta är det svåra frågor som det handlar om, och inte sällan måste cheferna detta själva.
Att välja den enkla vägen, som i detta fall tillgodose önskemål om vithet, i stället för att stå upp för att hudfärg inte handlar om förmågan om att ge god omsorg. Att tillgodose dessa önskemål riskerar snarare att befästa, än att utmana, normer om vithet och svenskhet. Den mångetniska arbetsgruppen är en organisatorisk styrka men det kräver att det finns förutsättningar för ett inkluderande arbetsliv: här har chefens förhållningsätt en mycket viktig roll.
/Palle Storm, Socionom, Fil. Dr, Post-dok forskare, Stockholms universitet: Institutionen för socialt arbete
Skriv för Kollega debatt
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Chefer måste våga möta konflikter
En välfungerande arbetsplats kan använda konflikter som en möjlighet för utveckling. Men många chefer är för passiva, vilket förvärrar problemen, skriver Tamara Maskovic Wängborg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare
När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge
