Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer ta ställning mot rasism på jobbet

Att välja bort en läkare på grund av ursprung eller undvika en anställd på apoteket för att personen inte är vit är rasism. Och cheferna behöver ta ansvar över den diskussionen, men för det krävs stöd, skriver forskaren Palle Storm.
Publicerad
Apoteket Palle Storm debattör
Chefer har ett stort ansvar för att motverka rasism på jobbet. Foto Eva Dalin/fotograferna Holmberg TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I såväl forskningen som i organisatoriska utvecklingsarbeten påpekas styrkan med en arbetsgrupp som präglas av olikheter. Trots det vet vi att diskriminering, till exempel utifrån etnisk bakgrund och hudfärg sker och det förekommer inom olika verksamhetsområden.  

Facktidningen Svensk Farmaci uppmärksammade till exempel hur apotekskunder krävde service av ”svensk” personal. Även Dagens Nyheter skrev om att det inte var ovanligt att patienter efterfrågade möjligheten att välja bort utländska läkare.

Ett annat verksamhetsområde där rasism uppmärksammas allt mer är äldreomsorgen. Det är också det område som jag forskat om de senaste nio åren. Med dagens äldreomsorg i fokus så ser vi två övergripande trender, den ena är att andelen utrikesfödd personal i äldreomsorgen ökar. 

Var går gränsen och vem ska dra denna gräns

Den andra trenden är ett ökat inslag av möjlighet till valfrihet och kundval. Även om det finns många fördelar med ett ökat inflytande över den omsorgen så diskuteras sällan frågan hur långt valfriheten ska gå, var gränsen ska dras och vem som ska dra denna gräns.

Att det kan handla om vilken tid man vill gå upp på morgonen, vad man vill äta till frukost och vilken dag man önskar duschhjälp framstår som en självklar del i självbestämmande. Men vad är det som säger att det inte också kan handla om att kunna välja bort personal, till exempel på grund av hudfärg?

Här spelar chefen en stor roll för att skydda utrikesfödda från att bli utsatt för rasism. I skrivande stund har jag genomfört intervjuer med chefer inom särskilt boende och hemtjänst. I en första genomläsning slogs jag av att kränkande behandling och rasism mot utrikesfödda medarbetare framkom i samtliga intervjuer.

Personalen underrapporterade erfarenheter av att möta rasism i arbetet

Ett dilemma var att flera av cheferna trodde att personalen underrapporterade erfarenheter av att möta rasism i arbetet.

Även om beskrivningarna är hämtade från äldreomsorgen tänker jag mig att detta även förekommer inom andra verksamhetsområden och att det även där finns behov att lyfta dessa frågor för att skapa ett inkluderande arbetsliv för medarbetarna i organisationen. En strategi som flera chefer lyfte fram var att tydligt positionera sig mot alla former av diskriminering och inte låta dem passera obemärkt, oavsett om de kom från de äldre omsorgsmottagarna, de äldres anhöriga eller inom den egna arbetsgruppen.

Flera chefer berättade också hur de lyft dessa frågor på personalmöten och i enskilda samtal med medarbetarna. En utmaning var att skapa ett förtroende för medarbetarna att våga ta upp detta med dem som chefer. Det finns en risk att den som för tydligt visar känslor av utsatthet på grund av hudfärg kan bli sedd som oprofessionell och mindre lämplig för arbetet: en oro som säkerligen är större för de medarbetare som har en svagare förankring till arbetsmarknaden i helhet.

Att inte se denna utsatthet som något som måste hanteras i arbetet riskerar att inte uppmärksamma att den personal som utsätts för rasism och kränkande, kan uppleva detta som emotionellt påfrestande.

Frågor om rasism måste lyftas in i en bredare samhällsdiskussion

En annan risk är att frågor om rasism i arbetslivet lätt tenderar att handla om det är rasism på ”riktigt”, snarare än att lyftas in i en bredare samhällsdiskussion om inkludering och över- och underordning. En möjlig väg framåt skulle kunna vara att i stället för att diskutera vad som räknas som rasism eller inte, se rasismen som ett strukturellt arbetsmiljöproblem. Här behöver ofta cheferna stöd, ofta är det svåra frågor som det handlar om, och inte sällan måste cheferna detta själva.  

Att välja den enkla vägen, som i detta fall tillgodose önskemål om vithet, i stället för att stå upp för att hudfärg inte handlar om förmågan om att ge god omsorg. Att tillgodose dessa önskemål riskerar snarare att befästa, än att utmana, normer om vithet och svenskhet. Den mångetniska arbetsgruppen är en organisatorisk styrka men det kräver att det finns förutsättningar för ett inkluderande arbetsliv: här har chefens förhållningsätt en mycket viktig roll.

/Palle Storm, Socionom, Fil. Dr, Post-dok forskare, Stockholms universitet: Institutionen för socialt arbete

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman