Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer ta ställning mot rasism på jobbet

Att välja bort en läkare på grund av ursprung eller undvika en anställd på apoteket för att personen inte är vit är rasism. Och cheferna behöver ta ansvar över den diskussionen, men för det krävs stöd, skriver forskaren Palle Storm.
Publicerad
Apoteket Palle Storm debattör
Chefer har ett stort ansvar för att motverka rasism på jobbet. Foto Eva Dalin/fotograferna Holmberg TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I såväl forskningen som i organisatoriska utvecklingsarbeten påpekas styrkan med en arbetsgrupp som präglas av olikheter. Trots det vet vi att diskriminering, till exempel utifrån etnisk bakgrund och hudfärg sker och det förekommer inom olika verksamhetsområden.  

Facktidningen Svensk Farmaci uppmärksammade till exempel hur apotekskunder krävde service av ”svensk” personal. Även Dagens Nyheter skrev om att det inte var ovanligt att patienter efterfrågade möjligheten att välja bort utländska läkare.

Ett annat verksamhetsområde där rasism uppmärksammas allt mer är äldreomsorgen. Det är också det område som jag forskat om de senaste nio åren. Med dagens äldreomsorg i fokus så ser vi två övergripande trender, den ena är att andelen utrikesfödd personal i äldreomsorgen ökar. 

Var går gränsen och vem ska dra denna gräns

Den andra trenden är ett ökat inslag av möjlighet till valfrihet och kundval. Även om det finns många fördelar med ett ökat inflytande över den omsorgen så diskuteras sällan frågan hur långt valfriheten ska gå, var gränsen ska dras och vem som ska dra denna gräns.

Att det kan handla om vilken tid man vill gå upp på morgonen, vad man vill äta till frukost och vilken dag man önskar duschhjälp framstår som en självklar del i självbestämmande. Men vad är det som säger att det inte också kan handla om att kunna välja bort personal, till exempel på grund av hudfärg?

Här spelar chefen en stor roll för att skydda utrikesfödda från att bli utsatt för rasism. I skrivande stund har jag genomfört intervjuer med chefer inom särskilt boende och hemtjänst. I en första genomläsning slogs jag av att kränkande behandling och rasism mot utrikesfödda medarbetare framkom i samtliga intervjuer.

Personalen underrapporterade erfarenheter av att möta rasism i arbetet

Ett dilemma var att flera av cheferna trodde att personalen underrapporterade erfarenheter av att möta rasism i arbetet.

Även om beskrivningarna är hämtade från äldreomsorgen tänker jag mig att detta även förekommer inom andra verksamhetsområden och att det även där finns behov att lyfta dessa frågor för att skapa ett inkluderande arbetsliv för medarbetarna i organisationen. En strategi som flera chefer lyfte fram var att tydligt positionera sig mot alla former av diskriminering och inte låta dem passera obemärkt, oavsett om de kom från de äldre omsorgsmottagarna, de äldres anhöriga eller inom den egna arbetsgruppen.

Flera chefer berättade också hur de lyft dessa frågor på personalmöten och i enskilda samtal med medarbetarna. En utmaning var att skapa ett förtroende för medarbetarna att våga ta upp detta med dem som chefer. Det finns en risk att den som för tydligt visar känslor av utsatthet på grund av hudfärg kan bli sedd som oprofessionell och mindre lämplig för arbetet: en oro som säkerligen är större för de medarbetare som har en svagare förankring till arbetsmarknaden i helhet.

Att inte se denna utsatthet som något som måste hanteras i arbetet riskerar att inte uppmärksamma att den personal som utsätts för rasism och kränkande, kan uppleva detta som emotionellt påfrestande.

Frågor om rasism måste lyftas in i en bredare samhällsdiskussion

En annan risk är att frågor om rasism i arbetslivet lätt tenderar att handla om det är rasism på ”riktigt”, snarare än att lyftas in i en bredare samhällsdiskussion om inkludering och över- och underordning. En möjlig väg framåt skulle kunna vara att i stället för att diskutera vad som räknas som rasism eller inte, se rasismen som ett strukturellt arbetsmiljöproblem. Här behöver ofta cheferna stöd, ofta är det svåra frågor som det handlar om, och inte sällan måste cheferna detta själva.  

Att välja den enkla vägen, som i detta fall tillgodose önskemål om vithet, i stället för att stå upp för att hudfärg inte handlar om förmågan om att ge god omsorg. Att tillgodose dessa önskemål riskerar snarare att befästa, än att utmana, normer om vithet och svenskhet. Den mångetniska arbetsgruppen är en organisatorisk styrka men det kräver att det finns förutsättningar för ett inkluderande arbetsliv: här har chefens förhållningsätt en mycket viktig roll.

/Palle Storm, Socionom, Fil. Dr, Post-dok forskare, Stockholms universitet: Institutionen för socialt arbete

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassan är en studsmatta utan fjädrar

Från och med 1 oktober ändrar a-kassan sina regler. Det ska vara en trygghet för arbetslösa men är snarare en studsmatta utan fjädring på en arbetsmarknad i fritt fall, skriver Helena Olsson.
Publicerad 30 september 2025, kl 09:00
studsmatta utan skyddsnät
A-kassan ska vara ett skyddsnät för dem som tvingats ut i arbetslöshet. Men försäkringen saknar trygghet, skriver Helena Olsson. Foto: Privat/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

A-kassan skulle vara en studsmatta till nya möjligheter enligt före detta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson. Men för oss arbetssökande blir det snarare ett fritt fall utan skyddsnät. 

Jag har eftergymnasial utbildning, arbetserfarenhet, har vidareutbildat mig genom korta YH-kurser, sökt jobb enligt konstens alla regler och ändå står jag utanför arbetsmarknaden. Ge mig bättre förutsättningar i stället för en trasig studsmatta! 

I början var det spännande. Jag hade precis pluggat klart korta YH-kurser mitt i livet, en chans att byta bana och kliva in i en ny bransch. Uppfriskande och kul. Branschens växande behov stod det. 9 av 10 får jobb lovade de. Mitt naiva jag trodde på det. Men verkligheten var något annat. Ville jag använda mina nyvunna kunskaper krävdes minst fem års erfarenhet i yrket. Jag stod där både nyexad och erfaren men ändå utestängd. 

Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord

Kompetensbaserad rekrytering användes. Jag kunde inte kryssa i rutan fem års erfarenhet i urvalsfrågorna och då sållade systemet bort mig direkt. Jag sökte nu yrken jag arbetat med tidigare. Tillbaka på ruta ett. 

Då fick jag plötsligt höra talas om ATS -verktygen (Applicant Tracking System) som bedömer och sorterar bort ansökningar automatiskt. Det nämndes aldrig öppet utan var en väl bevarad hemlighet. Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord. Börja om och göra rätt. 

Jag testade att anpassa CV:t med hjälp av AI. AI mötte AI. Inga människor, ingen medkänsla, ingen magkänsla. I inledningen av ansökan skulle jag ange kön, ibland fanns bara alternativen kvinna eller man. Mångfald och inkludering… ja, så hette det visst. Födelseår likaså skulle fyllas i. Är du över 40 år? Grattis, men chansen att gå vidare minskar. Sedan kom de berömda testerna. Mångfald och inkludering kallades även det. Logiktesterna var likadana, gissa vad som kommer näst av prickar, fyrkanter och mönster. 

Hur ska politiker förstå hur beslut påverkar människor när de inte får vara arbetssökande själva?

Tiden räknas ner och stressar på. Därefter personlighetstester, 100 frågor för att pressa fram en 10-raders profil. Det var jag. Tack, nu vet jag. Började ta kontakt på LinkedIn för att hitta de ”dolda jobben”, de ”hemliga jobben”.  Mina dagar som arbetssökande började ticka på. Arbetsförmedlingens krav ökar, sök jobb även utanför dagpendlingsavstånd och jobb du inte har erfarenhet av. 

Samtidigt drunknar arbetsgivare i ansökningar. ”Tack för din ansökan. Intresset har varit stort med 200 ansökningar.” Ticktack. Började läsa att arbetslösförsäkringen ska ändras från 1 oktober i år. Johan Pehrson säger så klatschigt: a-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under lång tid.” Johan Pehson slutar som arbetsmarknads- och integrationsminister men blir inte arbetslös och behöver alltså inte testa ”studsmattan”. 

Hur ska politiker förstå hur deras beslut påverkar människor när de inte blir arbetssökande själva? För det handlar faktiskt om människor. Fortsatt svag arbetsmarknad skriver SCB, arbetslösheten är nu uppe i 8,7 procent. Blir du långtidsarbetslös ska du klara dig på en ersättning som motsvarar 65 procent av tidigare inkomst, sedan minskar ersättningen med tio procent var 100:e dag och sedan ytterligare fem procent för varje 100:e dag. Till slut täcker det förhoppningsvis bostadsavgiften. 

Systemet är fel

Månad efter månad blir allt fler arbetssökande och det finns allt färre jobb att söka. Den ekvationen går inte ihop. Stressen och oron ökar. Det är tur att jag har pensionsbesparingar.  Alla har inte det. Jag har eftergymnasial utbildning, har vidareutbildat mig inom korta YH-kurser för att byta bana, vill byta bransch och har arbetserfarenhet. Söker jobb så som Arbetsförmedlingen kräver, följer trender på hur Cv:t ska skrivas, uppdaterar LinkedIn och söker dolda jobb. 

Systemet är fel, är byggt för att stänga ute snarare än att släppa in. Så varför får jag inte rätt förutsättningar för att hitta ett nytt jobb? 

Helena Olsson, arbetssökande.