Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefens arbetsmiljö är allas ansvar

Vi behöver ta ett helhetsgrepp över chefers arbetsmiljö – som oftast glöms bort, skriver Maria Nilsson.
Publicerad
En skylt med orden stress sönderslaget, till höger Maria Nilsson
En chef som inte får möjlighet till återhämtning kommer att påverka hela personalgruppen, skriver Maria Nilsson. Foto: Shutetrstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att vara chef är en spännande och utvecklande position och ett steg i karriären. I dagens samhälle det ofta är en utsatt position, där kraven staplas på varandra utan att man får mer tid till utförandet.

Dagens arbetsplatser utvecklas till att bli mer tankeintensiva vilket ställer krav på både medarbetarna och ledare att vara effektiva, nyskapande och flexibla. Chefen ska även ha uppföljning på olika mål, bland annat budgetmål och ofta då i detalj.

Rollen innebär att coacha, leda och få medarbetarna att utvecklas i sina roller. Ofta finns det också krav på att chefen ska vara tillgänglig när det än behövs för både medarbetare och arbetsgivare. 

Det ställs mer krav på cheferna utan att det tas bort uppgifter

En ledare ska även kunna hantera olika konflikter som uppstår på en arbetsplats. Det är en otroligt viktig del för att en bra och fungerande arbetsmiljö på arbetsplatsen.

Dessa krav kan tyckas självklara och är de också om det finns tid för att kunna göra allt det som krävs av en chef. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Det ställs mer och mer krav, utan att det tas bort uppgifter.

Detta leder till att chefer har en tuff arbetsmiljö som ofta leder till psykosocial stress och i värsta fall sjukskrivning. Många gånger har det gått så långt att sjukskrivningarna blir långa och komplicerade. Det blir en också en tuff väg tillbaka om man överhuvudtaget kan komma tillbaka. I vissa fall utvecklar man också en känslighet för stress eller stressiga miljöer. Vilket kan bli en svårighet i arbetet som ledare.

Man kan tycka att chefens arbetsmiljö är en fråga för den enskilde och dess chef. Men om ledarens arbetsmiljö är dålig och hen inte orkar med så drabbar det fler, det drabbar i stor utsträckning även medarbetarna.

En chef som inte mår bra har svårt att stötta sina medarbetare

En dålig arbetsmiljö för chefen ger ofta också en tuff och dålig arbetsmiljö för medarbetarna, både fysiskt och ur en psykosocialt. En chef som inte mår bra har svårt att stötta sina medarbetare. En chef som inte mår bra har  svårt att se konflikter eller andra problem, vilket kan göra att de eskalerar. En chef som inte mår bra har svårt att kunna vara en bra ledare för sina medarbetare.

Följderna av det kan bli ett otydligt ledarskap där  medarbetarna mår dåligt eller är stressade av att inte veta vad som gäller. Det kan leda till att det uppstår konflikter och mobbning. Det otydliga ledarskapet kan även leda till att det uppstår ett inofficiellt ledarskap, vilket kan bygga upp ännu fler konflikter.

I många fall uppdagas inte att chefen mår dåligt förrän medarbetarna börjar må dåligt och arbetsmiljön blir dålig för alla. Då är det lätt att skylla på ett dåligt ledarskap och tappa förtroende för chefen. I värsta fall upprepas detta med jämna mellanrum. Det blir ett mönster, där problemet egentligen är att förutsättningarna för att kunna bedriva ett bra ledarskap inte finns. Vilket innebär att man byter ut chefen och sedan kommer även nästa chef att bli sjukskriven.

Ta ett helhetsgrepp över chefers arbetsmiljö

Arbetsgivaren förlorar både kortsiktigt och långsiktigt på att det är en dålig arbetsmiljö för cheferna. Det kostar tid, pengar och förtroendekapital.

På arbetsplatser där det finns en fackklubb har cheferna stöd och möjlighet till dialog för att tillsammans med facket möta medarbetarnas nya arbetsvardag, till exempel:

  • Rätten till en arbetsplats, chefens roll och fackligt inflytande i ett mer digitalt och föränderligt arbetsliv.
  • Kunskap om de rättigheter och möjligheter medarbetarna har.
  • Chefens rätt till en bra arbetsmiljö. Det lätt att som chef glömma bort sig själv när vi pratar om arbetsmiljön.

Med detta i minnet så behöver man ta ett helhetsgrepp över allas arbetsmiljö. Det är inte bara en fråga för de fackförbund som organiserar chefer utan det borde också vara en viktig fråga för fackförbunden som organiserar chefens medarbetare.

Jag skulle vilja se att vi tillsammans både LO-förbund, TCO och Akademikerförbundet ställer krav på arbetsgivarna att de säkerställer att chefer på olika roller inom företagen har en bra arbetsmiljö, det gagnar alla på arbetsplatsen.

/Maria Nilsson, egenföretagare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA