Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefens arbetsmiljö är allas ansvar

Vi behöver ta ett helhetsgrepp över chefers arbetsmiljö – som oftast glöms bort, skriver Maria Nilsson.
Publicerad
En skylt med orden stress sönderslaget, till höger Maria Nilsson
En chef som inte får möjlighet till återhämtning kommer att påverka hela personalgruppen, skriver Maria Nilsson. Foto: Shutetrstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att vara chef är en spännande och utvecklande position och ett steg i karriären. I dagens samhälle det ofta är en utsatt position, där kraven staplas på varandra utan att man får mer tid till utförandet.

Dagens arbetsplatser utvecklas till att bli mer tankeintensiva vilket ställer krav på både medarbetarna och ledare att vara effektiva, nyskapande och flexibla. Chefen ska även ha uppföljning på olika mål, bland annat budgetmål och ofta då i detalj.

Rollen innebär att coacha, leda och få medarbetarna att utvecklas i sina roller. Ofta finns det också krav på att chefen ska vara tillgänglig när det än behövs för både medarbetare och arbetsgivare. 

Det ställs mer krav på cheferna utan att det tas bort uppgifter

En ledare ska även kunna hantera olika konflikter som uppstår på en arbetsplats. Det är en otroligt viktig del för att en bra och fungerande arbetsmiljö på arbetsplatsen.

Dessa krav kan tyckas självklara och är de också om det finns tid för att kunna göra allt det som krävs av en chef. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Det ställs mer och mer krav, utan att det tas bort uppgifter.

Detta leder till att chefer har en tuff arbetsmiljö som ofta leder till psykosocial stress och i värsta fall sjukskrivning. Många gånger har det gått så långt att sjukskrivningarna blir långa och komplicerade. Det blir en också en tuff väg tillbaka om man överhuvudtaget kan komma tillbaka. I vissa fall utvecklar man också en känslighet för stress eller stressiga miljöer. Vilket kan bli en svårighet i arbetet som ledare.

Man kan tycka att chefens arbetsmiljö är en fråga för den enskilde och dess chef. Men om ledarens arbetsmiljö är dålig och hen inte orkar med så drabbar det fler, det drabbar i stor utsträckning även medarbetarna.

En chef som inte mår bra har svårt att stötta sina medarbetare

En dålig arbetsmiljö för chefen ger ofta också en tuff och dålig arbetsmiljö för medarbetarna, både fysiskt och ur en psykosocialt. En chef som inte mår bra har svårt att stötta sina medarbetare. En chef som inte mår bra har  svårt att se konflikter eller andra problem, vilket kan göra att de eskalerar. En chef som inte mår bra har svårt att kunna vara en bra ledare för sina medarbetare.

Följderna av det kan bli ett otydligt ledarskap där  medarbetarna mår dåligt eller är stressade av att inte veta vad som gäller. Det kan leda till att det uppstår konflikter och mobbning. Det otydliga ledarskapet kan även leda till att det uppstår ett inofficiellt ledarskap, vilket kan bygga upp ännu fler konflikter.

I många fall uppdagas inte att chefen mår dåligt förrän medarbetarna börjar må dåligt och arbetsmiljön blir dålig för alla. Då är det lätt att skylla på ett dåligt ledarskap och tappa förtroende för chefen. I värsta fall upprepas detta med jämna mellanrum. Det blir ett mönster, där problemet egentligen är att förutsättningarna för att kunna bedriva ett bra ledarskap inte finns. Vilket innebär att man byter ut chefen och sedan kommer även nästa chef att bli sjukskriven.

Ta ett helhetsgrepp över chefers arbetsmiljö

Arbetsgivaren förlorar både kortsiktigt och långsiktigt på att det är en dålig arbetsmiljö för cheferna. Det kostar tid, pengar och förtroendekapital.

På arbetsplatser där det finns en fackklubb har cheferna stöd och möjlighet till dialog för att tillsammans med facket möta medarbetarnas nya arbetsvardag, till exempel:

  • Rätten till en arbetsplats, chefens roll och fackligt inflytande i ett mer digitalt och föränderligt arbetsliv.
  • Kunskap om de rättigheter och möjligheter medarbetarna har.
  • Chefens rätt till en bra arbetsmiljö. Det lätt att som chef glömma bort sig själv när vi pratar om arbetsmiljön.

Med detta i minnet så behöver man ta ett helhetsgrepp över allas arbetsmiljö. Det är inte bara en fråga för de fackförbund som organiserar chefer utan det borde också vara en viktig fråga för fackförbunden som organiserar chefens medarbetare.

Jag skulle vilja se att vi tillsammans både LO-förbund, TCO och Akademikerförbundet ställer krav på arbetsgivarna att de säkerställer att chefer på olika roller inom företagen har en bra arbetsmiljö, det gagnar alla på arbetsplatsen.

/Maria Nilsson, egenföretagare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare