Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefens arbetsmiljö är allas ansvar

Vi behöver ta ett helhetsgrepp över chefers arbetsmiljö – som oftast glöms bort, skriver Maria Nilsson.
Publicerad
En skylt med orden stress sönderslaget, till höger Maria Nilsson
En chef som inte får möjlighet till återhämtning kommer att påverka hela personalgruppen, skriver Maria Nilsson. Foto: Shutetrstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att vara chef är en spännande och utvecklande position och ett steg i karriären. I dagens samhälle det ofta är en utsatt position, där kraven staplas på varandra utan att man får mer tid till utförandet.

Dagens arbetsplatser utvecklas till att bli mer tankeintensiva vilket ställer krav på både medarbetarna och ledare att vara effektiva, nyskapande och flexibla. Chefen ska även ha uppföljning på olika mål, bland annat budgetmål och ofta då i detalj.

Rollen innebär att coacha, leda och få medarbetarna att utvecklas i sina roller. Ofta finns det också krav på att chefen ska vara tillgänglig när det än behövs för både medarbetare och arbetsgivare. 

Det ställs mer krav på cheferna utan att det tas bort uppgifter

En ledare ska även kunna hantera olika konflikter som uppstår på en arbetsplats. Det är en otroligt viktig del för att en bra och fungerande arbetsmiljö på arbetsplatsen.

Dessa krav kan tyckas självklara och är de också om det finns tid för att kunna göra allt det som krävs av en chef. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Det ställs mer och mer krav, utan att det tas bort uppgifter.

Detta leder till att chefer har en tuff arbetsmiljö som ofta leder till psykosocial stress och i värsta fall sjukskrivning. Många gånger har det gått så långt att sjukskrivningarna blir långa och komplicerade. Det blir en också en tuff väg tillbaka om man överhuvudtaget kan komma tillbaka. I vissa fall utvecklar man också en känslighet för stress eller stressiga miljöer. Vilket kan bli en svårighet i arbetet som ledare.

Man kan tycka att chefens arbetsmiljö är en fråga för den enskilde och dess chef. Men om ledarens arbetsmiljö är dålig och hen inte orkar med så drabbar det fler, det drabbar i stor utsträckning även medarbetarna.

En chef som inte mår bra har svårt att stötta sina medarbetare

En dålig arbetsmiljö för chefen ger ofta också en tuff och dålig arbetsmiljö för medarbetarna, både fysiskt och ur en psykosocialt. En chef som inte mår bra har svårt att stötta sina medarbetare. En chef som inte mår bra har  svårt att se konflikter eller andra problem, vilket kan göra att de eskalerar. En chef som inte mår bra har svårt att kunna vara en bra ledare för sina medarbetare.

Följderna av det kan bli ett otydligt ledarskap där  medarbetarna mår dåligt eller är stressade av att inte veta vad som gäller. Det kan leda till att det uppstår konflikter och mobbning. Det otydliga ledarskapet kan även leda till att det uppstår ett inofficiellt ledarskap, vilket kan bygga upp ännu fler konflikter.

I många fall uppdagas inte att chefen mår dåligt förrän medarbetarna börjar må dåligt och arbetsmiljön blir dålig för alla. Då är det lätt att skylla på ett dåligt ledarskap och tappa förtroende för chefen. I värsta fall upprepas detta med jämna mellanrum. Det blir ett mönster, där problemet egentligen är att förutsättningarna för att kunna bedriva ett bra ledarskap inte finns. Vilket innebär att man byter ut chefen och sedan kommer även nästa chef att bli sjukskriven.

Ta ett helhetsgrepp över chefers arbetsmiljö

Arbetsgivaren förlorar både kortsiktigt och långsiktigt på att det är en dålig arbetsmiljö för cheferna. Det kostar tid, pengar och förtroendekapital.

På arbetsplatser där det finns en fackklubb har cheferna stöd och möjlighet till dialog för att tillsammans med facket möta medarbetarnas nya arbetsvardag, till exempel:

  • Rätten till en arbetsplats, chefens roll och fackligt inflytande i ett mer digitalt och föränderligt arbetsliv.
  • Kunskap om de rättigheter och möjligheter medarbetarna har.
  • Chefens rätt till en bra arbetsmiljö. Det lätt att som chef glömma bort sig själv när vi pratar om arbetsmiljön.

Med detta i minnet så behöver man ta ett helhetsgrepp över allas arbetsmiljö. Det är inte bara en fråga för de fackförbund som organiserar chefer utan det borde också vara en viktig fråga för fackförbunden som organiserar chefens medarbetare.

Jag skulle vilja se att vi tillsammans både LO-förbund, TCO och Akademikerförbundet ställer krav på arbetsgivarna att de säkerställer att chefer på olika roller inom företagen har en bra arbetsmiljö, det gagnar alla på arbetsplatsen.

/Maria Nilsson, egenföretagare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare