Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Debatt: Chefens arbetsmiljö är allas ansvar
Vi behöver ta ett helhetsgrepp över chefers arbetsmiljö – som oftast glöms bort, skriver Maria Nilsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Att vara chef är en spännande och utvecklande position och ett steg i karriären. I dagens samhälle det ofta är en utsatt position, där kraven staplas på varandra utan att man får mer tid till utförandet.
Dagens arbetsplatser utvecklas till att bli mer tankeintensiva vilket ställer krav på både medarbetarna och ledare att vara effektiva, nyskapande och flexibla. Chefen ska även ha uppföljning på olika mål, bland annat budgetmål och ofta då i detalj.
Rollen innebär att coacha, leda och få medarbetarna att utvecklas i sina roller. Ofta finns det också krav på att chefen ska vara tillgänglig när det än behövs för både medarbetare och arbetsgivare.
Det ställs mer krav på cheferna utan att det tas bort uppgifter
En ledare ska även kunna hantera olika konflikter som uppstår på en arbetsplats. Det är en otroligt viktig del för att en bra och fungerande arbetsmiljö på arbetsplatsen.
Dessa krav kan tyckas självklara och är de också om det finns tid för att kunna göra allt det som krävs av en chef. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Det ställs mer och mer krav, utan att det tas bort uppgifter.
Detta leder till att chefer har en tuff arbetsmiljö som ofta leder till psykosocial stress och i värsta fall sjukskrivning. Många gånger har det gått så långt att sjukskrivningarna blir långa och komplicerade. Det blir en också en tuff väg tillbaka om man överhuvudtaget kan komma tillbaka. I vissa fall utvecklar man också en känslighet för stress eller stressiga miljöer. Vilket kan bli en svårighet i arbetet som ledare.
Man kan tycka att chefens arbetsmiljö är en fråga för den enskilde och dess chef. Men om ledarens arbetsmiljö är dålig och hen inte orkar med så drabbar det fler, det drabbar i stor utsträckning även medarbetarna.
En chef som inte mår bra har svårt att stötta sina medarbetare
En dålig arbetsmiljö för chefen ger ofta också en tuff och dålig arbetsmiljö för medarbetarna, både fysiskt och ur en psykosocialt. En chef som inte mår bra har svårt att stötta sina medarbetare. En chef som inte mår bra har svårt att se konflikter eller andra problem, vilket kan göra att de eskalerar. En chef som inte mår bra har svårt att kunna vara en bra ledare för sina medarbetare.
Följderna av det kan bli ett otydligt ledarskap där medarbetarna mår dåligt eller är stressade av att inte veta vad som gäller. Det kan leda till att det uppstår konflikter och mobbning. Det otydliga ledarskapet kan även leda till att det uppstår ett inofficiellt ledarskap, vilket kan bygga upp ännu fler konflikter.
I många fall uppdagas inte att chefen mår dåligt förrän medarbetarna börjar må dåligt och arbetsmiljön blir dålig för alla. Då är det lätt att skylla på ett dåligt ledarskap och tappa förtroende för chefen. I värsta fall upprepas detta med jämna mellanrum. Det blir ett mönster, där problemet egentligen är att förutsättningarna för att kunna bedriva ett bra ledarskap inte finns. Vilket innebär att man byter ut chefen och sedan kommer även nästa chef att bli sjukskriven.
Ta ett helhetsgrepp över chefers arbetsmiljö
Arbetsgivaren förlorar både kortsiktigt och långsiktigt på att det är en dålig arbetsmiljö för cheferna. Det kostar tid, pengar och förtroendekapital.
På arbetsplatser där det finns en fackklubb har cheferna stöd och möjlighet till dialog för att tillsammans med facket möta medarbetarnas nya arbetsvardag, till exempel:
- Rätten till en arbetsplats, chefens roll och fackligt inflytande i ett mer digitalt och föränderligt arbetsliv.
- Kunskap om de rättigheter och möjligheter medarbetarna har.
- Chefens rätt till en bra arbetsmiljö. Det lätt att som chef glömma bort sig själv när vi pratar om arbetsmiljön.
Med detta i minnet så behöver man ta ett helhetsgrepp över allas arbetsmiljö. Det är inte bara en fråga för de fackförbund som organiserar chefer utan det borde också vara en viktig fråga för fackförbunden som organiserar chefens medarbetare.
Jag skulle vilja se att vi tillsammans både LO-förbund, TCO och Akademikerförbundet ställer krav på arbetsgivarna att de säkerställer att chefer på olika roller inom företagen har en bra arbetsmiljö, det gagnar alla på arbetsplatsen.
/Maria Nilsson, egenföretagare
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Fyradagarsvecka är inte lösningen
Det handlar inte om att pressa in fem dagars arbete på fyra, utan att jobba smartare för att skapa värde i arbetet, skriver Anna-Carin Alderin.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Fyradagarsveckan har blivit något av en symbol för framtidens arbetsliv, men missuppfattas ofta som en metod för att pressa in fem dagars arbete på fyra. I själva verket fungerar den som en katalysator för att omdefiniera arbetet och skapa mer utrymme för det som verkligen skapar värde.
En kalender fylld till bristningsgränsen är sällan en formel för produktivitet – snarare en säker väg till utmattning. Kanske känner du igen dig i utmaningen att ha kalendern fylld av möten, från morgon till kväll, dag ut och dag in. Det skapar en konstant känsla av tidsbrist. Och när tiden för eget arbete krymper till små luckor mellan möten är det lätt att känna sig splittrad och ineffektiv. Det bidrar till att vi varken hinner tänka klart eller arbeta smart.
Fyradagarsveckan är inte lösningen på dessa problem, men kan fungera som ett ramverk för nya arbetssätt där vi optimerar snarare än maximerar och där produktiviteten byggs upp av välmående.
Det handlar om att utforska nya smarta arbetssätt
Jag får ofta frågan ”hur vi ska hinna allt på fyra dagar?” Men frågan missar poängen.
Det handlar inte om fyra dagar, utan om att utforska nya smarta arbetssätt. En god vän till mig jämförde fyradagarsveckan med en trojansk häst för effektivitet och innovation. Det är kanske är en bra liknelse? Jag ser det som en metod där saker och ting ställs på sin spets, som gör att vi behöver identifiera tidstjuvar och arbetsmoment som dränerar tid och energi, snarare än bidrar till något värde.
För att skapa ett hållbart arbetsliv behöver vi se på tid på ett nytt sätt, där vi prioriterar effekt och värdeskapande framför tid, där varje timme räknas för sitt värde, inte sitt antal. Med ett sådant förhållningssätt kan vi inte bara bli mer effektiva, utan också forma en arbetskultur där prestation och välmående går hand i hand – en balans som många av oss längtar efter.
Just nu pågår en svensk forskningsstudie där ett tiotal verksamheter utforskar nya arbetsmodeller och omvandlar internationella insikter till egna lärdomar. Dessa insikter är baserade på erfarenheter från hundratals organisationer världen över som deltar i en global studie ledd av Boston College.
Varje timme ska räknas för sitt värde, inte sitt antal
De vittnar om att ett aktivt ifrågasättande av hur tiden används har ökat värdeskapandet inom deras organisationer. Inte bara i det som produceras, utan också i känslan att hinna med. De prioriterar bättre, kortar ner mötestiden och skapar rum för fokuserat arbete. En sådan liten sak som att lägga korta pauser mellan möten har visat sig minska stressen och skapa utrymme för reflektion. Och faktiskt inte bara den upplevda stressen, utan även den fysiologiskt uppmätta stressen.
Fyradagarsveckan är alltså inte lösningen i sig. Den är ett resultat av att jobba smartare. Den är ett ramverk, en plattform, för oss att utforska nya vägar till hållbar utveckling.
Kanske är det så enkelt, att om vi mår bra så presterar vi bra.
/Anna-Carin Alderin, Pacelab.
Debatt: Höj åldersgränsen för CSN
Från den dag du fyller 51 år begränsas möjligheten att ta lån från CSN. Samtidigt ställs krav på att jobba längre. Den ekvationen går inte ihop, skriver Monika Hermansson Friedman.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vid ingången av fyllda 61 år har du inte rätt till lån eller bidrag från CSN. Vid 51 år fyllda försvagas rätten till lån för utbildning fram till 60 år, enligt Centrala studiestödsnämnden. Dessa åldersgränser går stick i stäv med att vi lever längre, är friskare och förväntas jobba längre. Dessutom försvårar det för dem som fyllt 50 att studera vidare. Kan det röra sig om ålderism?
Forskningen visar att vid 50 plus blir det svårare att få ett nytt arbete på grund av ålder, eftersom det förekommer förutfattade meningar om att exempelvis äldre inte är tillräckligt produktiva, okvalificerade, trötta eller tråkiga. Vi pratar om ålderism. World Health Organisation, WHO beskriver att ålderism innefattas av fördomar, diskriminering och ohälsosamma strukturer riktade mot personer på grund av deras ålder.
Varför har äldre från 51 år inte samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig?
Den lagstiftning som finns angående åldersdiskriminering är inte detsamma som begreppet ålderism. Dock finns det en koppling mellan dem. Exempel på ålderism i vardagen är att äldre inte beviljas lån, trots inkomst och möjlighet att betala tillbaka lånet.
Tillbaka till rättigheten till studiestöd via CSN. Rör det sig om ålderism? Enligt diskrimineringslagen rör det sig inte om diskriminering, det vill säga att det finns ett berättigat syfte. Anledningen är enligt uppgift från CSN att skuldbördan blir för stor för den en äldre individ och risken är att skattekollektivet får stå för notan. Även om övre åldersgränsen höjts ett flertal gånger kvarstår frågan varför äldre från 51 år, inte har samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig.
Enligt lagen om anställningsskydd kan man jobba till 69 år. Jämförs omställningsstödet hos CSN, riktar det sig till personer från 27 till 62 år med krav på arbetslivserfarenhet för att beviljas stöd. En förutsättning för att gå utbildningen är att det stärker individens position på arbetsmarknaden och möter arbetsmarknadens behov.
Vid fyllda 61 år begränsas bidraget. Lånet ges som längst till det år man fyller 60 år. Således finns det en begränsning på grund av åldern för studie- och omställningsstödet. Däremot finns ingen åldersbegränsning att söka sig till högre studier.
Trenden är att vi blir äldre i allt vi gör
För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas arbete och åldersdiskriminering förebyggas. För individen innebär det att bygga vidare på sitt humankapital och göra sig anställningsbar. Ett sätt att göra det är att läsa vidare på högskola eller universitet. I Sverige är genomsnittsåldern 28 år för att ta en kandidatexamen och trenden är att vi blir äldre i allt vi gör. En ålder på 51 år är relativt ungt för att begränsa de ekonomiska förutsättningarna. Dessa individer har ett långt arbetsliv kvar, närmare 18 år om de jobbar till 69 år.
Ålder bör inte hindra våra utbildningsmöjligheter, kompetensutveckling eller omställning till karriärväxling. Enligt mitt tycke är det aldrig för sent att utveckla så länge nyfikenheten och motivationen finns där. Hindret kan vara de ekonomiska förutsättningarna eller eventuell den ålderism som råder. Är det inte dags att höja den övre åldersgränsen nu?
/Monika Hermansson Friedman, som har läst organisations och personalutvecklingsprogrammet i mogen ålder.
