Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Blanda inte bistånd och militärt stöd!

På plats i Afghanistan har han sett hur förödande det är när gränsen mellan militära projekt och bistånd suddas ut. IT-projektledaren Björn-Åke Törnblom vill satsa mer på humanitärt bistånd och göra de militära insatserna billigare och effektivare.
Björn-Åke Törnblom Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har sett vad det innebär när gränsen mellan humanitärt bistånd och militära projekt suddas ut. Jag har arbetat på plats åt Svenska Afghanistankommittén, SAK, i sju år, de senaste två åren som dess säkerhetsansvariga. Biståndsorganisationer bygger sin säkerhet på att projekten förankrats lokalt. SAK får förfrågan från lokalsamhället om stöd och hjälp, vilket i sin tur innebär att de lokalt också garanterar säkerheten. Privata företag och militärer åker ut i full stridsutrustning och erbjuder diverse stöd, ibland med förödande konsekvenser för dess personal och bybefolkningen.

Ett tydligt exempel är kidnappningsstatistiken för 2010. Fram till i oktober hade mer än sextio afghaner som arbetar åt biståndsorganisationer kidnappats av oppositionen. Alla frigavs oskadda. Lokalsamhället skötte förhandlingarna och i väldigt få fall betalades några lösensummor. För dem som arbetat åt privata organisationer med USA-anknytning eller i de militära PRTerna (Provincial Reconstruction Teams) och kidnappats har det gått sämre. Många har dödats och där man släppt personen har stora summor pengar varit inblandade.

Varför hanteras kidnappade så olika? Den väpnade oppositionen samlar information om organisationerna, vad de gör, vem som finansierar dem och liknande, utifrån att man vill skapa sin egen "legitimitet" och dominans i området. Bistånd utgör inget hot. Många i oppositionen är från trakten och även de, deras fruar och barn behöver hälsovård och utbildning. Privata och militärt anknutna projekt förknippas med centralregeringen och "ockupanterna" och blir legitima mål.

I höstas var debatten het om svensk militär och svenskt bistånd i Afghanistan. För mig handlar det inte om bistånd eller svensk militär. Vi är rika nog att finansiera både och om vi vill. Istället handlar det om gränsdragningen mellan bistånd och militära säkerhetsskapande åtgärder.

När utländsk militär dyker upp vid ett biståndsprojekt är det alltid ett hot mot projektet. Oppositionen får lätt för sig att biståndsorganisationen och militären samarbetar. Det riskerar vår säkerhet (och även bybefolkningens) och därför vill vi som arbetar med bistånd inte ha något samarbete med militären i fält.

Flera studier har visat att de amerikanska ansträngningarna att vinna "hearts and minds" inte haft någon som helst positiv effekt och varför skulle svenska ansträngningar i samma ärende ha någon annan inverkan?

För att undvika missförstånd vill jag säga att jag tycker att Sverige skall delta i FN-sanktionerade militära uppdrag. Det vore fegt och osolidariskt att lämna det till Bangladesh, USA eller andra länder. Därför är det ok att delta i ISAF:s insats i Afghanistan. Den Svenska styrkan om 500 personer som utgör en halv procent av de internationella styrkorna, gör dock en mer symbolisk insats med sin närvaro.

Den afghanska armen är svag och otränad och skulle inte förmå motstå den väpnade oppositionen speciellt länge utan det internationella militära stödet. Låt den svenska militären fokusera på det den är bra på: att utbilda den afghanska militären, den väg Sverige beslutat slå in på fram till 2014. Men varför vänta? Militären skall inte leka biståndsarbetare. Det klarar man lika lite som biståndsarbetarna klarar att vara soldater.

I Afghanistan har det trots allt skett stora framsteg. Från sexhundra tusen barn i skola 2001 till över 6 millioner idag, varav 30 procent flickor. Där finns en nationell sjukvårdsstandard. De humanitära vinsterna är enorma och dessa får vi inte svika.

SAK med sina 5?500 lokalanställda (största biståndsorganisationen i landet med bara 15 svenskar och annan internationell personal) sköter sjuk- och hälsovård i fyra provinser för cirka 1,6 millioner människor. Barnmorskor har utbildats i hundratal som hjälper kvinnor på landsbygden med en säker förlossning. Drygt 120 000 barn, 52 procent flickor, på landsbygden går i SAK:s skolor. Kommittén bedriver även landets mest omfattande stöd till handikappade.

I tre fjärdedelar av områdena där SAK arbetar har den väpnade oppositionen (talibaner eller andra) kontrollen. SAK:s arbete bedrivs helt utan stöd från svensk eller annan militär, tack vare en genuin lokal förankring där oppositionen accepterar både flickskolor och kvinnliga anställda.

SAK:s bistånd i Afghanistan är oerhört kostnadseffektivt. En måttstock är att en svensk soldat kostar lika mycket som 2?500 skolbarn under ett år. Sverige satsar drygt 500 miljoner i årligt bistånd till Afghanistan och den tredubbla summan på den militära insatsen.

Här är ett intressant dilemma för mig som skattebetalare: var gör pengarna mest nytta för den vanliga afghanen? Jag tror det finns utrymme att göra den militära insatsen billigare och effektivare och använda mer pengar till det humanitära biståndet där det gör skillnad för den vanlige afghanen. Det är ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen.

Ståndpunkter:

  • Afghanistankommittén får förfrågan lokalt om stöd och hjälp, vilket innebär att lokalsamhället också garanterar säkerheten. Annat är det med privata företag och militärer som åker ut i full stridsmundering.
  • Bistånd utgör inget hot. Militära projekt förknippas med centralregering och "ockupanterna" och blir legitima mål.
  • Gör den svenska militära insatsen billigare och effektivare och använd mer pengar till humanitärt bistånd. Det är ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsgivare gör bort sig i rekryteringsprocessen

Arbetssökande lägger ned själ och hjärta i tester och ansökningsbrev bara för att bli bemötta av autogenererade mejl och AI-botar som sorterar i urvalsprocessen, skriver Ylva Forner.
Publicerad 2 september 2025, kl 09:45
rutor som kryssats i över ett papper
Arbetsgivare tvingar arbetssökande att lägga mycket tid på tester i rekryteringsprocesser. Det ger en osmickrande bild av varumärket, skriver Ylva Forner. Foto: Colourbox/Robert Eldrim
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det slog mig att företag som använder sig av tester och AI-genererade svar i rekryteringsprocesser inte förstår hur deras varumärke framstår. 

Så jag mailade en styrelse på ett av dem, där jag sökt jobb. 
Så här skrev jag: 

Hej,

Jag heter Ylva Forner och lade igår ner större delen av min dag på att söka tjänsten som kommunikations- och insamlingsansvarig hos er. Ett uppdrag jag har både erfarenheten och engagemanget för att vara en perfekt kandidat för. Jag svarade på urvalsfrågor, fick ge mitt löneanspråk och motivera min ansökan, allt mycket personligt och genomarbetat. 

Det här mailet är dock inte till för att pusha för mig själv, utan vad jag undrar är om ni är medvetna om hur rekryteringsprocessen ni står bakom går till och hur bilden av hur ni behandlar människor framstår?

Det är nämligen inte smickrande. 

Innan en människa ens läst min ansökan kommer ett autogenerat mailet som ber mig lägga ännu en halvtimme av min tid på att göra IQ-tester. Passerar jag dessa kommer någon läsa min ansökan och då kan jag eventuellt få bli ”intervjuad av en AI-medarbetare” eller kallade de boten faktiskt för ”kollega?! 

Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det

Jag kollar upp dessa tester: AON Switch Challenge. Är det här något ni alla som jobbar på företaget har gjort och klarat av? Min Chalmers-utbildade pappa som haft ledande chefspositioner inom näringslivet i alla år, kliade sig i huvudet och undrade vad tusan det här var. Vilka resultat skriver ni i styrelsen, bara för att ha en referens att jämföra mig med? Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det. 

Längst ner i mailet från er rekryteringsfirma läser jag: 

”Varför tester? Och svaret: För att vi vill göra så rättvisa och opartiska beslut som möjligt. Där alla sökande får likvärdiga chanser att visa upp sin kompetens och potential som ledare. Vi kallar det fördomsfri rekrytering. Och ett av stegen som hjälper oss vara fördomsfria är dessa digitala rekryteringstester. 

Lycka till och hör av dig om du har några funderingar!”

Ett ord som också kommer till mig är omänskligt

Jo, jag har några funderingar: 

1. Skulle ni inte kunna be mig göra testerna innan ni ber mig skicka in en ansökan om ni bara läser de kandidaters ansökningar som skrivit ”rätt” på testerna. När jag ansöker om en roll gör jag det med själ och hjärta och slösar helst inte min tid om ni inte ens vill läsa min ansökan.

2. Hur går ett sådant här förfarande hand i hand med att rekrytera till organisationer där man jobbar med människors psykiska hälsa? Jag förstår att det här säljs in som ”rättvist” men ett ord som också kommer till mig är omänskligt. Att ett sådant här bemötande skapar enorm ångest hos de flesta kandidater är inte svårt att förstå

3. Mer av ett påstående än en fundering: Kandiderar är människor, inte brickor i ett spel att dribblas runt med. 

Jag antar att jag med detta mail skjutit ut mig ur processen, men då får det vara värt det för att stå upp mot denna ångestdrivande karusell det utvecklat sig till att söka en ny tjänst.

/Ylva Forner, projektledare och kommunikationsexpert.