Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Debatt: Blanda inte bistånd och militärt stöd!
På plats i Afghanistan har han sett hur förödande det är när gränsen mellan militära projekt och bistånd suddas ut. IT-projektledaren Björn-Åke Törnblom vill satsa mer på humanitärt bistånd och göra de militära insatserna billigare och effektivare.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jag har sett vad det innebär när gränsen mellan humanitärt bistånd och militära projekt suddas ut. Jag har arbetat på plats åt Svenska Afghanistankommittén, SAK, i sju år, de senaste två åren som dess säkerhetsansvariga. Biståndsorganisationer bygger sin säkerhet på att projekten förankrats lokalt. SAK får förfrågan från lokalsamhället om stöd och hjälp, vilket i sin tur innebär att de lokalt också garanterar säkerheten. Privata företag och militärer åker ut i full stridsutrustning och erbjuder diverse stöd, ibland med förödande konsekvenser för dess personal och bybefolkningen.
Ett tydligt exempel är kidnappningsstatistiken för 2010. Fram till i oktober hade mer än sextio afghaner som arbetar åt biståndsorganisationer kidnappats av oppositionen. Alla frigavs oskadda. Lokalsamhället skötte förhandlingarna och i väldigt få fall betalades några lösensummor. För dem som arbetat åt privata organisationer med USA-anknytning eller i de militära PRTerna (Provincial Reconstruction Teams) och kidnappats har det gått sämre. Många har dödats och där man släppt personen har stora summor pengar varit inblandade.
Varför hanteras kidnappade så olika? Den väpnade oppositionen samlar information om organisationerna, vad de gör, vem som finansierar dem och liknande, utifrån att man vill skapa sin egen "legitimitet" och dominans i området. Bistånd utgör inget hot. Många i oppositionen är från trakten och även de, deras fruar och barn behöver hälsovård och utbildning. Privata och militärt anknutna projekt förknippas med centralregeringen och "ockupanterna" och blir legitima mål.
I höstas var debatten het om svensk militär och svenskt bistånd i Afghanistan. För mig handlar det inte om bistånd eller svensk militär. Vi är rika nog att finansiera både och om vi vill. Istället handlar det om gränsdragningen mellan bistånd och militära säkerhetsskapande åtgärder.
När utländsk militär dyker upp vid ett biståndsprojekt är det alltid ett hot mot projektet. Oppositionen får lätt för sig att biståndsorganisationen och militären samarbetar. Det riskerar vår säkerhet (och även bybefolkningens) och därför vill vi som arbetar med bistånd inte ha något samarbete med militären i fält.
Flera studier har visat att de amerikanska ansträngningarna att vinna "hearts and minds" inte haft någon som helst positiv effekt och varför skulle svenska ansträngningar i samma ärende ha någon annan inverkan?
För att undvika missförstånd vill jag säga att jag tycker att Sverige skall delta i FN-sanktionerade militära uppdrag. Det vore fegt och osolidariskt att lämna det till Bangladesh, USA eller andra länder. Därför är det ok att delta i ISAF:s insats i Afghanistan. Den Svenska styrkan om 500 personer som utgör en halv procent av de internationella styrkorna, gör dock en mer symbolisk insats med sin närvaro.
Den afghanska armen är svag och otränad och skulle inte förmå motstå den väpnade oppositionen speciellt länge utan det internationella militära stödet. Låt den svenska militären fokusera på det den är bra på: att utbilda den afghanska militären, den väg Sverige beslutat slå in på fram till 2014. Men varför vänta? Militären skall inte leka biståndsarbetare. Det klarar man lika lite som biståndsarbetarna klarar att vara soldater.
I Afghanistan har det trots allt skett stora framsteg. Från sexhundra tusen barn i skola 2001 till över 6 millioner idag, varav 30 procent flickor. Där finns en nationell sjukvårdsstandard. De humanitära vinsterna är enorma och dessa får vi inte svika.
SAK med sina 5?500 lokalanställda (största biståndsorganisationen i landet med bara 15 svenskar och annan internationell personal) sköter sjuk- och hälsovård i fyra provinser för cirka 1,6 millioner människor. Barnmorskor har utbildats i hundratal som hjälper kvinnor på landsbygden med en säker förlossning. Drygt 120 000 barn, 52 procent flickor, på landsbygden går i SAK:s skolor. Kommittén bedriver även landets mest omfattande stöd till handikappade.
I tre fjärdedelar av områdena där SAK arbetar har den väpnade oppositionen (talibaner eller andra) kontrollen. SAK:s arbete bedrivs helt utan stöd från svensk eller annan militär, tack vare en genuin lokal förankring där oppositionen accepterar både flickskolor och kvinnliga anställda.
SAK:s bistånd i Afghanistan är oerhört kostnadseffektivt. En måttstock är att en svensk soldat kostar lika mycket som 2?500 skolbarn under ett år. Sverige satsar drygt 500 miljoner i årligt bistånd till Afghanistan och den tredubbla summan på den militära insatsen.
Här är ett intressant dilemma för mig som skattebetalare: var gör pengarna mest nytta för den vanliga afghanen? Jag tror det finns utrymme att göra den militära insatsen billigare och effektivare och använda mer pengar till det humanitära biståndet där det gör skillnad för den vanlige afghanen. Det är ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen.
Ståndpunkter:
- Afghanistankommittén får förfrågan lokalt om stöd och hjälp, vilket innebär att lokalsamhället också garanterar säkerheten. Annat är det med privata företag och militärer som åker ut i full stridsmundering.
- Bistånd utgör inget hot. Militära projekt förknippas med centralregering och "ockupanterna" och blir legitima mål.
- Gör den svenska militära insatsen billigare och effektivare och använd mer pengar till humanitärt bistånd. Det är ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Chefer måste våga möta konflikter
En välfungerande arbetsplats kan använda konflikter som en möjlighet för utveckling. Men många chefer är för passiva, vilket förvärrar problemen, skriver Tamara Maskovic Wängborg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare
När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge
