Jag har sett vad det innebär när gränsen mellan humanitärt bistånd och militära projekt suddas ut. Jag har arbetat på plats åt Svenska Afghanistankommittén, SAK, i sju år, de senaste två åren som dess säkerhetsansvariga. Biståndsorganisationer bygger sin säkerhet på att projekten förankrats lokalt. SAK får förfrågan från lokalsamhället om stöd och hjälp, vilket i sin tur innebär att de lokalt också garanterar säkerheten. Privata företag och militärer åker ut i full stridsutrustning och erbjuder diverse stöd, ibland med förödande konsekvenser för dess personal och bybefolkningen.
Ett tydligt exempel är kidnappningsstatistiken för 2010. Fram till i oktober hade mer än sextio afghaner som arbetar åt biståndsorganisationer kidnappats av oppositionen. Alla frigavs oskadda. Lokalsamhället skötte förhandlingarna och i väldigt få fall betalades några lösensummor. För dem som arbetat åt privata organisationer med USA-anknytning eller i de militära PRTerna (Provincial Reconstruction Teams) och kidnappats har det gått sämre. Många har dödats och där man släppt personen har stora summor pengar varit inblandade.
Varför hanteras kidnappade så olika? Den väpnade oppositionen samlar information om organisationerna, vad de gör, vem som finansierar dem och liknande, utifrån att man vill skapa sin egen "legitimitet" och dominans i området. Bistånd utgör inget hot. Många i oppositionen är från trakten och även de, deras fruar och barn behöver hälsovård och utbildning. Privata och militärt anknutna projekt förknippas med centralregeringen och "ockupanterna" och blir legitima mål.
I höstas var debatten het om svensk militär och svenskt bistånd i Afghanistan. För mig handlar det inte om bistånd eller svensk militär. Vi är rika nog att finansiera både och om vi vill. Istället handlar det om gränsdragningen mellan bistånd och militära säkerhetsskapande åtgärder.
När utländsk militär dyker upp vid ett biståndsprojekt är det alltid ett hot mot projektet. Oppositionen får lätt för sig att biståndsorganisationen och militären samarbetar. Det riskerar vår säkerhet (och även bybefolkningens) och därför vill vi som arbetar med bistånd inte ha något samarbete med militären i fält.
Flera studier har visat att de amerikanska ansträngningarna att vinna "hearts and minds" inte haft någon som helst positiv effekt och varför skulle svenska ansträngningar i samma ärende ha någon annan inverkan?
För att undvika missförstånd vill jag säga att jag tycker att Sverige skall delta i FN-sanktionerade militära uppdrag. Det vore fegt och osolidariskt att lämna det till Bangladesh, USA eller andra länder. Därför är det ok att delta i ISAF:s insats i Afghanistan. Den Svenska styrkan om 500 personer som utgör en halv procent av de internationella styrkorna, gör dock en mer symbolisk insats med sin närvaro.
Den afghanska armen är svag och otränad och skulle inte förmå motstå den väpnade oppositionen speciellt länge utan det internationella militära stödet. Låt den svenska militären fokusera på det den är bra på: att utbilda den afghanska militären, den väg Sverige beslutat slå in på fram till 2014. Men varför vänta? Militären skall inte leka biståndsarbetare. Det klarar man lika lite som biståndsarbetarna klarar att vara soldater.
I Afghanistan har det trots allt skett stora framsteg. Från sexhundra tusen barn i skola 2001 till över 6 millioner idag, varav 30 procent flickor. Där finns en nationell sjukvårdsstandard. De humanitära vinsterna är enorma och dessa får vi inte svika.
SAK med sina 5?500 lokalanställda (största biståndsorganisationen i landet med bara 15 svenskar och annan internationell personal) sköter sjuk- och hälsovård i fyra provinser för cirka 1,6 millioner människor. Barnmorskor har utbildats i hundratal som hjälper kvinnor på landsbygden med en säker förlossning. Drygt 120 000 barn, 52 procent flickor, på landsbygden går i SAK:s skolor. Kommittén bedriver även landets mest omfattande stöd till handikappade.
I tre fjärdedelar av områdena där SAK arbetar har den väpnade oppositionen (talibaner eller andra) kontrollen. SAK:s arbete bedrivs helt utan stöd från svensk eller annan militär, tack vare en genuin lokal förankring där oppositionen accepterar både flickskolor och kvinnliga anställda.
SAK:s bistånd i Afghanistan är oerhört kostnadseffektivt. En måttstock är att en svensk soldat kostar lika mycket som 2?500 skolbarn under ett år. Sverige satsar drygt 500 miljoner i årligt bistånd till Afghanistan och den tredubbla summan på den militära insatsen.
Här är ett intressant dilemma för mig som skattebetalare: var gör pengarna mest nytta för den vanliga afghanen? Jag tror det finns utrymme att göra den militära insatsen billigare och effektivare och använda mer pengar till det humanitära biståndet där det gör skillnad för den vanlige afghanen. Det är ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen.
Ståndpunkter:
- Afghanistankommittén får förfrågan lokalt om stöd och hjälp, vilket innebär att lokalsamhället också garanterar säkerheten. Annat är det med privata företag och militärer som åker ut i full stridsmundering.
- Bistånd utgör inget hot. Militära projekt förknippas med centralregering och "ockupanterna" och blir legitima mål.
- Gör den svenska militära insatsen billigare och effektivare och använd mer pengar till humanitärt bistånd. Det är ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen.
