Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avgörande att satsa på de anställdas hälsa

Medarbetarnas hälsa är det viktigaste en verksamhet har. Ändå ligger arbetsgivares satsningar på deras välmående långt ner på agendan, skriver Nicholas Roman.
Publicerad
Colourbox
Hitta olika aktiviteter som passar hela personalstyrkan. Löpning och lopp för de redan aktiva och personlig coachning för dem som behöver inspiration att komma igång, skriver Nicholas Roman. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den mest frekventa anledningen jag stött på innan pandemin har handlat om tidsbrist. Hälsosatsningen skjuts fram eftersom andra projekt är brådskande. Plötsligt har det gått ett år utan att någonting hänt. Det kan kännas lättare att räkna på vad en marknadskampanj skulle ge än att se den ekonomiska vinningen ur ett hälsofrämjande initiativ framför sig.

Det är också vanligt att tiden rinner i väg på grund av försök till att hitta en aktivitet som tilltalar alla – en fin tanke som tyvärr många gånger är likställt med att försöka sig på det omöjliga.

Nu börjar följderna av pandemins isolering och hemarbete synas allt tydligare. Gemenskap har blivit viktigare än någonsin, likaså att hitta bättre ergonomiska förutsättningar. Många arbetsplatser har därmed sett till att genomföra någon typ av fysisk aktivitet.

Ett kliv i rätt riktning men inte alltid helt genomtänkt. För att vinna tid genomförs samma aktivitet som tidigare, en stegräkningstävling där resultatet mäts i antal deltagare eller om man lyckats gå till Paris. En central fråga kvarstår dock – vad gav det för organisationen, egentligen?

Hälsofrämjande initiativ ska sitta i väggarna, det ska vara en del av företagskulturen och måste byggas inifrån. Många missar just helheten, eftersom hälsosatsningen inte ingår i någon långsiktig plan med tydliga mål. Genomförs alltid samma aktivitet kommer arbetsgivare att nå de medarbetare som alltid är med på banan. Det är viktigt att hitta nycklar för att locka dem som inte deltar. Det är ju framför allt dem som borde fångas. Hitta på olika aktiviteter, exempelvis löpning och lopp för de redan aktiva som behöver utmanas och föreläsningar, kostrådgivning eller personlig coachning för de som behöver extra inspiration för att komma igång. På så sätt inkluderar ni alla i er hälsosatsning.

Mitt allra bästa råd? Börja och tänk på att även det lilla räknas. Varje aktivitet är en vinst i sig, det finns bara fördelar med att sätta medarbetarnas välmående i fokus. Forskning visar att för varje krona du satsar på fysisk aktivitet får du i snitt fem tillbaka i form av ökad frisknärvaro, kreativitet och produktivitet. Inte nog med det så främjar ni gemenskap och stärker ert employer brand genom att bygga en kultur där ni visar att ni bryr er. Att ha roligt på jobbet är ett av de viktigaste kriterierna för kandidater och anställda i val av arbetsgivare.

Ibland behöver vi hjälp av experter som har erfarenhet av de flesta utmaningar och vet hur de hanteras. Är det inte märkligt att det är en självklarhet för organisationer att ta hjälp av en it-konsult vid dataproblem eller en managementkonsult vid organisationsförändringar men att det inte är lika givet att ta hjälp när det kommer till hälsosatsningar?


/Nicholas Roman, vd och grundare av Challengize

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD