Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt:  Arbetsgivare måste förebygga psykisk ohälsa 

Sjukskrivningar på grund av stress ökar men arbetsgivare duckar sitt ansvar, skriver Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
Till vänster Allireza Aromäki Ghahremani, till höger utbrända tändstickor
Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa har de senaste åren ökat lavinartat i samhället och är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Köerna till den offentliga vården är dessutom mycket långa och drabbade personer får därför inte heller behandling i tid. Det är uppenbart att det finns ett tydligt glapp i ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och stat vad gäller att förebygga psykisk ohälsa. Den ansvarsluckan måste täppas till.

Sedan mars 2016 har arbetsgivare ett formellt och faktiskt ansvar för arbetstagares psykiska och sociala arbetsmiljö, vilket följer av Arbetsmiljöverkets föreskrifter. I praktiken innebär kravet att människor inte ska behöva bli sjuka på grund av ohälsosam arbetsbelastning eller kränkande särbehandling på jobbet.

Arbetsgivare ska exempelvis se till att kraven på arbetsmängd och svårighetsgrad vägs upp med tillräckliga resurser. Reglerna säger också att det är viktigt att arbetsgivaren undersöker och åtgärdar risker som är kopplade till arbetsbelastning. Men så ser det långt ifrån ut i praktiken. Regelverket är uppenbart ett slag i luften.

Var tionde sa att psykisk ohälsa inte är en viktig fråga för chefer

Enligt en undersökning som Sveriges HR-förening och den digitala vårdgivaren Ahum nyligen genomfört bland cirka 200 företag och myndigheter i Sverige uppger knappt var tionde svarande att frågan om psykisk ohälsa inte alls är en viktig fråga bland chefer i sina organisationer.

Så många som tre av tio svarar att man inte alls arbetar med frågan om psykisk ohälsa på ledningsgruppsnivå. Och hela 41 procent instämmer inte alls i påståendet att chefer och ledare får hjälp med att arbeta aktivt med psykisk ohälsa. Så många som hälften av alla svarande svarar att det inte finns några som helst krav från verksamhetens styrelse på hur man ska arbeta med frågan.

Samtidigt rusar sjukskrivningsstatistiken i höjden. Enligt Försäkringskassan har sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa ökat stadigt sedan år 2010 och står i dag för närmare hälften av alla pågående sjukfall. Framför allt ökar sjukskrivningar på grund av stress i form av utmattningssyndrom.

Mitt i detta står de drabbade

Så, sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa fortsätter alltså att skena, köerna till den offentliga vården är rekordlånga och arbetsgivarna tar inte sitt ansvar. Mitt i detta står de drabbade: personer som hamnat i kläm och som, om hjälpen dröjer eller uteblir, drabbas av ett långt lidande som inte bara påverkar dem själva utan även arbetsgivaren, anhöriga och samhället i stort.

Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, som dessutom just nu späds på ytterligare av det ekonomiskt pressade läget med stigande räntor, hög inflation och klimatkrisen. 

Arbetsgivarnas roll i preventionen av psykisk ohälsa kan inte nog understrykas. Ändå duckar så många att ta det ansvaret. Det måste ställas högre krav på arbetsgivarna och se till att reglerna efterlevs. Om vi tillsammans ser till att tidigt fånga upp och minimera riskerna kan psykisk ohälsa förebyggas och vi kan avlasta den kraftigt överbelastade offentliga vården. Det är dags att vända den negativa utvecklingen. 

/Allireza Aromäki Ghahremani, vd för den digitala vårdgivaren Ahum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas