Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt:  Arbetsgivare måste förebygga psykisk ohälsa 

Sjukskrivningar på grund av stress ökar men arbetsgivare duckar sitt ansvar, skriver Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
Till vänster Allireza Aromäki Ghahremani, till höger utbrända tändstickor
Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa har de senaste åren ökat lavinartat i samhället och är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Köerna till den offentliga vården är dessutom mycket långa och drabbade personer får därför inte heller behandling i tid. Det är uppenbart att det finns ett tydligt glapp i ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och stat vad gäller att förebygga psykisk ohälsa. Den ansvarsluckan måste täppas till.

Sedan mars 2016 har arbetsgivare ett formellt och faktiskt ansvar för arbetstagares psykiska och sociala arbetsmiljö, vilket följer av Arbetsmiljöverkets föreskrifter. I praktiken innebär kravet att människor inte ska behöva bli sjuka på grund av ohälsosam arbetsbelastning eller kränkande särbehandling på jobbet.

Arbetsgivare ska exempelvis se till att kraven på arbetsmängd och svårighetsgrad vägs upp med tillräckliga resurser. Reglerna säger också att det är viktigt att arbetsgivaren undersöker och åtgärdar risker som är kopplade till arbetsbelastning. Men så ser det långt ifrån ut i praktiken. Regelverket är uppenbart ett slag i luften.

Var tionde sa att psykisk ohälsa inte är en viktig fråga för chefer

Enligt en undersökning som Sveriges HR-förening och den digitala vårdgivaren Ahum nyligen genomfört bland cirka 200 företag och myndigheter i Sverige uppger knappt var tionde svarande att frågan om psykisk ohälsa inte alls är en viktig fråga bland chefer i sina organisationer.

Så många som tre av tio svarar att man inte alls arbetar med frågan om psykisk ohälsa på ledningsgruppsnivå. Och hela 41 procent instämmer inte alls i påståendet att chefer och ledare får hjälp med att arbeta aktivt med psykisk ohälsa. Så många som hälften av alla svarande svarar att det inte finns några som helst krav från verksamhetens styrelse på hur man ska arbeta med frågan.

Samtidigt rusar sjukskrivningsstatistiken i höjden. Enligt Försäkringskassan har sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa ökat stadigt sedan år 2010 och står i dag för närmare hälften av alla pågående sjukfall. Framför allt ökar sjukskrivningar på grund av stress i form av utmattningssyndrom.

Mitt i detta står de drabbade

Så, sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa fortsätter alltså att skena, köerna till den offentliga vården är rekordlånga och arbetsgivarna tar inte sitt ansvar. Mitt i detta står de drabbade: personer som hamnat i kläm och som, om hjälpen dröjer eller uteblir, drabbas av ett långt lidande som inte bara påverkar dem själva utan även arbetsgivaren, anhöriga och samhället i stort.

Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, som dessutom just nu späds på ytterligare av det ekonomiskt pressade läget med stigande räntor, hög inflation och klimatkrisen. 

Arbetsgivarnas roll i preventionen av psykisk ohälsa kan inte nog understrykas. Ändå duckar så många att ta det ansvaret. Det måste ställas högre krav på arbetsgivarna och se till att reglerna efterlevs. Om vi tillsammans ser till att tidigt fånga upp och minimera riskerna kan psykisk ohälsa förebyggas och vi kan avlasta den kraftigt överbelastade offentliga vården. Det är dags att vända den negativa utvecklingen. 

/Allireza Aromäki Ghahremani, vd för den digitala vårdgivaren Ahum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science