Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt:  Arbetsgivare måste förebygga psykisk ohälsa 

Sjukskrivningar på grund av stress ökar men arbetsgivare duckar sitt ansvar, skriver Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
Till vänster Allireza Aromäki Ghahremani, till höger utbrända tändstickor
Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa har de senaste åren ökat lavinartat i samhället och är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Köerna till den offentliga vården är dessutom mycket långa och drabbade personer får därför inte heller behandling i tid. Det är uppenbart att det finns ett tydligt glapp i ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och stat vad gäller att förebygga psykisk ohälsa. Den ansvarsluckan måste täppas till.

Sedan mars 2016 har arbetsgivare ett formellt och faktiskt ansvar för arbetstagares psykiska och sociala arbetsmiljö, vilket följer av Arbetsmiljöverkets föreskrifter. I praktiken innebär kravet att människor inte ska behöva bli sjuka på grund av ohälsosam arbetsbelastning eller kränkande särbehandling på jobbet.

Arbetsgivare ska exempelvis se till att kraven på arbetsmängd och svårighetsgrad vägs upp med tillräckliga resurser. Reglerna säger också att det är viktigt att arbetsgivaren undersöker och åtgärdar risker som är kopplade till arbetsbelastning. Men så ser det långt ifrån ut i praktiken. Regelverket är uppenbart ett slag i luften.

Var tionde sa att psykisk ohälsa inte är en viktig fråga för chefer

Enligt en undersökning som Sveriges HR-förening och den digitala vårdgivaren Ahum nyligen genomfört bland cirka 200 företag och myndigheter i Sverige uppger knappt var tionde svarande att frågan om psykisk ohälsa inte alls är en viktig fråga bland chefer i sina organisationer.

Så många som tre av tio svarar att man inte alls arbetar med frågan om psykisk ohälsa på ledningsgruppsnivå. Och hela 41 procent instämmer inte alls i påståendet att chefer och ledare får hjälp med att arbeta aktivt med psykisk ohälsa. Så många som hälften av alla svarande svarar att det inte finns några som helst krav från verksamhetens styrelse på hur man ska arbeta med frågan.

Samtidigt rusar sjukskrivningsstatistiken i höjden. Enligt Försäkringskassan har sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa ökat stadigt sedan år 2010 och står i dag för närmare hälften av alla pågående sjukfall. Framför allt ökar sjukskrivningar på grund av stress i form av utmattningssyndrom.

Mitt i detta står de drabbade

Så, sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa fortsätter alltså att skena, köerna till den offentliga vården är rekordlånga och arbetsgivarna tar inte sitt ansvar. Mitt i detta står de drabbade: personer som hamnat i kläm och som, om hjälpen dröjer eller uteblir, drabbas av ett långt lidande som inte bara påverkar dem själva utan även arbetsgivaren, anhöriga och samhället i stort.

Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, som dessutom just nu späds på ytterligare av det ekonomiskt pressade läget med stigande räntor, hög inflation och klimatkrisen. 

Arbetsgivarnas roll i preventionen av psykisk ohälsa kan inte nog understrykas. Ändå duckar så många att ta det ansvaret. Det måste ställas högre krav på arbetsgivarna och se till att reglerna efterlevs. Om vi tillsammans ser till att tidigt fånga upp och minimera riskerna kan psykisk ohälsa förebyggas och vi kan avlasta den kraftigt överbelastade offentliga vården. Det är dags att vända den negativa utvecklingen. 

/Allireza Aromäki Ghahremani, vd för den digitala vårdgivaren Ahum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande