Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt:  Arbetsgivare måste förebygga psykisk ohälsa 

Sjukskrivningar på grund av stress ökar men arbetsgivare duckar sitt ansvar, skriver Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
Till vänster Allireza Aromäki Ghahremani, till höger utbrända tändstickor
Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa har de senaste åren ökat lavinartat i samhället och är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Köerna till den offentliga vården är dessutom mycket långa och drabbade personer får därför inte heller behandling i tid. Det är uppenbart att det finns ett tydligt glapp i ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och stat vad gäller att förebygga psykisk ohälsa. Den ansvarsluckan måste täppas till.

Sedan mars 2016 har arbetsgivare ett formellt och faktiskt ansvar för arbetstagares psykiska och sociala arbetsmiljö, vilket följer av Arbetsmiljöverkets föreskrifter. I praktiken innebär kravet att människor inte ska behöva bli sjuka på grund av ohälsosam arbetsbelastning eller kränkande särbehandling på jobbet.

Arbetsgivare ska exempelvis se till att kraven på arbetsmängd och svårighetsgrad vägs upp med tillräckliga resurser. Reglerna säger också att det är viktigt att arbetsgivaren undersöker och åtgärdar risker som är kopplade till arbetsbelastning. Men så ser det långt ifrån ut i praktiken. Regelverket är uppenbart ett slag i luften.

Var tionde sa att psykisk ohälsa inte är en viktig fråga för chefer

Enligt en undersökning som Sveriges HR-förening och den digitala vårdgivaren Ahum nyligen genomfört bland cirka 200 företag och myndigheter i Sverige uppger knappt var tionde svarande att frågan om psykisk ohälsa inte alls är en viktig fråga bland chefer i sina organisationer.

Så många som tre av tio svarar att man inte alls arbetar med frågan om psykisk ohälsa på ledningsgruppsnivå. Och hela 41 procent instämmer inte alls i påståendet att chefer och ledare får hjälp med att arbeta aktivt med psykisk ohälsa. Så många som hälften av alla svarande svarar att det inte finns några som helst krav från verksamhetens styrelse på hur man ska arbeta med frågan.

Samtidigt rusar sjukskrivningsstatistiken i höjden. Enligt Försäkringskassan har sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa ökat stadigt sedan år 2010 och står i dag för närmare hälften av alla pågående sjukfall. Framför allt ökar sjukskrivningar på grund av stress i form av utmattningssyndrom.

Mitt i detta står de drabbade

Så, sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa fortsätter alltså att skena, köerna till den offentliga vården är rekordlånga och arbetsgivarna tar inte sitt ansvar. Mitt i detta står de drabbade: personer som hamnat i kläm och som, om hjälpen dröjer eller uteblir, drabbas av ett långt lidande som inte bara påverkar dem själva utan även arbetsgivaren, anhöriga och samhället i stort.

Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, som dessutom just nu späds på ytterligare av det ekonomiskt pressade läget med stigande räntor, hög inflation och klimatkrisen. 

Arbetsgivarnas roll i preventionen av psykisk ohälsa kan inte nog understrykas. Ändå duckar så många att ta det ansvaret. Det måste ställas högre krav på arbetsgivarna och se till att reglerna efterlevs. Om vi tillsammans ser till att tidigt fånga upp och minimera riskerna kan psykisk ohälsa förebyggas och vi kan avlasta den kraftigt överbelastade offentliga vården. Det är dags att vända den negativa utvecklingen. 

/Allireza Aromäki Ghahremani, vd för den digitala vårdgivaren Ahum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag