Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt:  Arbetsgivare måste förebygga psykisk ohälsa 

Sjukskrivningar på grund av stress ökar men arbetsgivare duckar sitt ansvar, skriver Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
Till vänster Allireza Aromäki Ghahremani, till höger utbrända tändstickor
Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa har de senaste åren ökat lavinartat i samhället och är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Köerna till den offentliga vården är dessutom mycket långa och drabbade personer får därför inte heller behandling i tid. Det är uppenbart att det finns ett tydligt glapp i ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och stat vad gäller att förebygga psykisk ohälsa. Den ansvarsluckan måste täppas till.

Sedan mars 2016 har arbetsgivare ett formellt och faktiskt ansvar för arbetstagares psykiska och sociala arbetsmiljö, vilket följer av Arbetsmiljöverkets föreskrifter. I praktiken innebär kravet att människor inte ska behöva bli sjuka på grund av ohälsosam arbetsbelastning eller kränkande särbehandling på jobbet.

Arbetsgivare ska exempelvis se till att kraven på arbetsmängd och svårighetsgrad vägs upp med tillräckliga resurser. Reglerna säger också att det är viktigt att arbetsgivaren undersöker och åtgärdar risker som är kopplade till arbetsbelastning. Men så ser det långt ifrån ut i praktiken. Regelverket är uppenbart ett slag i luften.

Var tionde sa att psykisk ohälsa inte är en viktig fråga för chefer

Enligt en undersökning som Sveriges HR-förening och den digitala vårdgivaren Ahum nyligen genomfört bland cirka 200 företag och myndigheter i Sverige uppger knappt var tionde svarande att frågan om psykisk ohälsa inte alls är en viktig fråga bland chefer i sina organisationer.

Så många som tre av tio svarar att man inte alls arbetar med frågan om psykisk ohälsa på ledningsgruppsnivå. Och hela 41 procent instämmer inte alls i påståendet att chefer och ledare får hjälp med att arbeta aktivt med psykisk ohälsa. Så många som hälften av alla svarande svarar att det inte finns några som helst krav från verksamhetens styrelse på hur man ska arbeta med frågan.

Samtidigt rusar sjukskrivningsstatistiken i höjden. Enligt Försäkringskassan har sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa ökat stadigt sedan år 2010 och står i dag för närmare hälften av alla pågående sjukfall. Framför allt ökar sjukskrivningar på grund av stress i form av utmattningssyndrom.

Mitt i detta står de drabbade

Så, sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa fortsätter alltså att skena, köerna till den offentliga vården är rekordlånga och arbetsgivarna tar inte sitt ansvar. Mitt i detta står de drabbade: personer som hamnat i kläm och som, om hjälpen dröjer eller uteblir, drabbas av ett långt lidande som inte bara påverkar dem själva utan även arbetsgivaren, anhöriga och samhället i stort.

Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem, som dessutom just nu späds på ytterligare av det ekonomiskt pressade läget med stigande räntor, hög inflation och klimatkrisen. 

Arbetsgivarnas roll i preventionen av psykisk ohälsa kan inte nog understrykas. Ändå duckar så många att ta det ansvaret. Det måste ställas högre krav på arbetsgivarna och se till att reglerna efterlevs. Om vi tillsammans ser till att tidigt fånga upp och minimera riskerna kan psykisk ohälsa förebyggas och vi kan avlasta den kraftigt överbelastade offentliga vården. Det är dags att vända den negativa utvecklingen. 

/Allireza Aromäki Ghahremani, vd för den digitala vårdgivaren Ahum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl