Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Antalet år gör dig inte till bättre ledare

Kan en ledare som varit chef i 20 år men inte tagit till sig av feedback och konstruktiv kritik verkligen slå sig för bröstet? Det är vad vi gör av våra erfarenheter som formar oss, skriver organisationsutvecklaren Teresa Acuña Lopez.
Publicerad
Colourbox/Elin Siljendal
Att ha många års erfarenhet av att vara chef innebär inte att du är en bra ledare om du samtidigt inte kan ta vara på erfarenheter och lyssna på dina medarbetare, skriver Teresa Acuña Lopez. Colourbox/Elin Siljendal
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns nog inte en människa som inte haft en ledare någon gång i sitt arbetsliv. En person som bestämmer vad vi ska göra, när vi ska göra det och hur. Du som läser detta vet likaväl som jag hur denna person också kan påverka vår vardag och till och med våra helger och semestrar.

Kanske har du varit med om en ledare som lyft dig till skyarna, som får dig att vilja bidra med det lilla extra och till och med få dig att längta till måndagen! Eller om du haft otur har du stött på ledaren som detaljstyr dig i allt du gör, som mailar dig på helgen, ringer på kvällen och som begär att du ska bete på ett visst sätt men efterlever det inte själv.

Jag lärde mig tidigt hur viktigt det är med ett ledarskap som är trovärdigt och rättvist. Var nämligen med om att bli rejält lurad på ett av mina allra första jobb. Jag var 17 år gammal och arbetade extra i en butik. Glad som jag var att få extra pengar ifrågasatte jag aldrig varför jag inte fick betalt innan eller efter butikens öppettider eller att jag förväntades vara standby på lunchen. Sen dess har just ledarskapet intresserat mig och jag reflekterar ofta kring vad som gör en person till en bra ledare eller inte.

Något som bekymrar mig är när jag stöter på ledare som slår sig för bröstet och skryter om att de har arbetat som ledare i flera år. Som att bara åren i sig gör att de blir en bra ledare. Finns det verkligen en korrelation mellan dessa två parametrar? I vissa fall tror jag absolut att det finns det. Men jag hävdar att det snarare har att göra med hur ledaren tagit till sig av den erfarenhet och feedback den fått under åren. Det handlar om personens egenskaper och kompetenser gör att den hela tiden utvecklas i sitt ledarskap. Att den vill bli bättre som person och ledare.

Jag träffade en ledare som i tid och otid pratade om hur den varit ledare i över 20 år och hur många personer den haft ansvar för. Samtidigt som den som skryter har medarbetare som mår psykiskt dåligt, som känner sig kontrollerade på detaljnivå och som har slutat ge feedback kring arbetet för att ledaren tar det så personligt. Det går så långt att folk säger upp sig på rullande band och ledaren står där helt oförstående.

Jag har själv varit ledare och vet hur svårt det kan vara. Ingen är perfekt helat tiden. Men jag försöker lära mig av mina misstag och erfarenheter för att bli bättre. Jag har också träffat ledare som varit magiskt bra och speciellt de senaste åren när jag arbetat med flera av Sveriges bästa arbetsplatser. De har alla visat på empatiskt ledarskap, där de definitivt inte tycker att bara åren i sig gör att de bli bättre ledare utan de är öppna för dialog, utveckling och transparens. De ser sig om möjliggörare och arbetar med att skapa tillit.

Så snälla du ledare som tycker om att prata om antalet år du varit ledare, sluta med det. Prata istället om hur ditt ledarskap skapat framgång hos människorna runtomkring dig. Hur du lyfter dina medarbetare, hur du fått dem att växa, våga och utvecklas. Det är då du blir trovärdig som ledare.

Det är innehållet i ditt ledarskap som gör den stora skillnaden inte antalet år.

/Teresa Acuña Lopez, VD och organisationsutvecklare på Culture by Design

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vem tjänar på den nya lagen om arbetslöshetsersättning?

Hittar jag inget nytt jobb innan hösten meddelar jag a-kassan och Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar, skriver Eddy Nehls.
Eddy Nehls Publicerad 21 april 2026, kl 09:15
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls