Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Antalet år gör dig inte till bättre ledare

Kan en ledare som varit chef i 20 år men inte tagit till sig av feedback och konstruktiv kritik verkligen slå sig för bröstet? Det är vad vi gör av våra erfarenheter som formar oss, skriver organisationsutvecklaren Teresa Acuña Lopez.
Publicerad
Colourbox/Elin Siljendal
Att ha många års erfarenhet av att vara chef innebär inte att du är en bra ledare om du samtidigt inte kan ta vara på erfarenheter och lyssna på dina medarbetare, skriver Teresa Acuña Lopez. Colourbox/Elin Siljendal
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns nog inte en människa som inte haft en ledare någon gång i sitt arbetsliv. En person som bestämmer vad vi ska göra, när vi ska göra det och hur. Du som läser detta vet likaväl som jag hur denna person också kan påverka vår vardag och till och med våra helger och semestrar.

Kanske har du varit med om en ledare som lyft dig till skyarna, som får dig att vilja bidra med det lilla extra och till och med få dig att längta till måndagen! Eller om du haft otur har du stött på ledaren som detaljstyr dig i allt du gör, som mailar dig på helgen, ringer på kvällen och som begär att du ska bete på ett visst sätt men efterlever det inte själv.

Jag lärde mig tidigt hur viktigt det är med ett ledarskap som är trovärdigt och rättvist. Var nämligen med om att bli rejält lurad på ett av mina allra första jobb. Jag var 17 år gammal och arbetade extra i en butik. Glad som jag var att få extra pengar ifrågasatte jag aldrig varför jag inte fick betalt innan eller efter butikens öppettider eller att jag förväntades vara standby på lunchen. Sen dess har just ledarskapet intresserat mig och jag reflekterar ofta kring vad som gör en person till en bra ledare eller inte.

Något som bekymrar mig är när jag stöter på ledare som slår sig för bröstet och skryter om att de har arbetat som ledare i flera år. Som att bara åren i sig gör att de blir en bra ledare. Finns det verkligen en korrelation mellan dessa två parametrar? I vissa fall tror jag absolut att det finns det. Men jag hävdar att det snarare har att göra med hur ledaren tagit till sig av den erfarenhet och feedback den fått under åren. Det handlar om personens egenskaper och kompetenser gör att den hela tiden utvecklas i sitt ledarskap. Att den vill bli bättre som person och ledare.

Jag träffade en ledare som i tid och otid pratade om hur den varit ledare i över 20 år och hur många personer den haft ansvar för. Samtidigt som den som skryter har medarbetare som mår psykiskt dåligt, som känner sig kontrollerade på detaljnivå och som har slutat ge feedback kring arbetet för att ledaren tar det så personligt. Det går så långt att folk säger upp sig på rullande band och ledaren står där helt oförstående.

Jag har själv varit ledare och vet hur svårt det kan vara. Ingen är perfekt helat tiden. Men jag försöker lära mig av mina misstag och erfarenheter för att bli bättre. Jag har också träffat ledare som varit magiskt bra och speciellt de senaste åren när jag arbetat med flera av Sveriges bästa arbetsplatser. De har alla visat på empatiskt ledarskap, där de definitivt inte tycker att bara åren i sig gör att de bli bättre ledare utan de är öppna för dialog, utveckling och transparens. De ser sig om möjliggörare och arbetar med att skapa tillit.

Så snälla du ledare som tycker om att prata om antalet år du varit ledare, sluta med det. Prata istället om hur ditt ledarskap skapat framgång hos människorna runtomkring dig. Hur du lyfter dina medarbetare, hur du fått dem att växa, våga och utvecklas. Det är då du blir trovärdig som ledare.

Det är innehållet i ditt ledarskap som gör den stora skillnaden inte antalet år.

/Teresa Acuña Lopez, VD och organisationsutvecklare på Culture by Design

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige