Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Antalet år gör dig inte till bättre ledare

Kan en ledare som varit chef i 20 år men inte tagit till sig av feedback och konstruktiv kritik verkligen slå sig för bröstet? Det är vad vi gör av våra erfarenheter som formar oss, skriver organisationsutvecklaren Teresa Acuña Lopez.
Publicerad
Colourbox/Elin Siljendal
Att ha många års erfarenhet av att vara chef innebär inte att du är en bra ledare om du samtidigt inte kan ta vara på erfarenheter och lyssna på dina medarbetare, skriver Teresa Acuña Lopez. Colourbox/Elin Siljendal
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns nog inte en människa som inte haft en ledare någon gång i sitt arbetsliv. En person som bestämmer vad vi ska göra, när vi ska göra det och hur. Du som läser detta vet likaväl som jag hur denna person också kan påverka vår vardag och till och med våra helger och semestrar.

Kanske har du varit med om en ledare som lyft dig till skyarna, som får dig att vilja bidra med det lilla extra och till och med få dig att längta till måndagen! Eller om du haft otur har du stött på ledaren som detaljstyr dig i allt du gör, som mailar dig på helgen, ringer på kvällen och som begär att du ska bete på ett visst sätt men efterlever det inte själv.

Jag lärde mig tidigt hur viktigt det är med ett ledarskap som är trovärdigt och rättvist. Var nämligen med om att bli rejält lurad på ett av mina allra första jobb. Jag var 17 år gammal och arbetade extra i en butik. Glad som jag var att få extra pengar ifrågasatte jag aldrig varför jag inte fick betalt innan eller efter butikens öppettider eller att jag förväntades vara standby på lunchen. Sen dess har just ledarskapet intresserat mig och jag reflekterar ofta kring vad som gör en person till en bra ledare eller inte.

Något som bekymrar mig är när jag stöter på ledare som slår sig för bröstet och skryter om att de har arbetat som ledare i flera år. Som att bara åren i sig gör att de blir en bra ledare. Finns det verkligen en korrelation mellan dessa två parametrar? I vissa fall tror jag absolut att det finns det. Men jag hävdar att det snarare har att göra med hur ledaren tagit till sig av den erfarenhet och feedback den fått under åren. Det handlar om personens egenskaper och kompetenser gör att den hela tiden utvecklas i sitt ledarskap. Att den vill bli bättre som person och ledare.

Jag träffade en ledare som i tid och otid pratade om hur den varit ledare i över 20 år och hur många personer den haft ansvar för. Samtidigt som den som skryter har medarbetare som mår psykiskt dåligt, som känner sig kontrollerade på detaljnivå och som har slutat ge feedback kring arbetet för att ledaren tar det så personligt. Det går så långt att folk säger upp sig på rullande band och ledaren står där helt oförstående.

Jag har själv varit ledare och vet hur svårt det kan vara. Ingen är perfekt helat tiden. Men jag försöker lära mig av mina misstag och erfarenheter för att bli bättre. Jag har också träffat ledare som varit magiskt bra och speciellt de senaste åren när jag arbetat med flera av Sveriges bästa arbetsplatser. De har alla visat på empatiskt ledarskap, där de definitivt inte tycker att bara åren i sig gör att de bli bättre ledare utan de är öppna för dialog, utveckling och transparens. De ser sig om möjliggörare och arbetar med att skapa tillit.

Så snälla du ledare som tycker om att prata om antalet år du varit ledare, sluta med det. Prata istället om hur ditt ledarskap skapat framgång hos människorna runtomkring dig. Hur du lyfter dina medarbetare, hur du fått dem att växa, våga och utvecklas. Det är då du blir trovärdig som ledare.

Det är innehållet i ditt ledarskap som gör den stora skillnaden inte antalet år.

/Teresa Acuña Lopez, VD och organisationsutvecklare på Culture by Design

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Jobba hemma är ingen rättighet”

Att jobba hemma är inte en rättighet utan en förmån. Chefer måste bli bättre på att kommunicera det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck.
Publicerad 11 november 2025, kl 09:15
Hybridjobb
Som arbetstagare kan du ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck. Foto: Colourbox/Sara Rossi
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är dags att stänga de utdragna diskussionerna om hemarbete.

Många företag och chefer försöker återgå till kulturen office first, men möts av missnöje från anställda som vant sig vid att arbeta hemifrån. Men ofta är det inte själva hemarbetet som skaver mest – problemet är otydliga chefer som har svårt att kommunicera sina förväntningar. 

Samtidigt behöver arbetstagare förstå vad hemarbete faktiskt är – en förmån, inte en rättighet. Som vd för ett bolag som erbjuder interimstjänster kommer jag i kontakt med högt uppsatta chefer i många storbolag. Sedan sommaren har jag sett en tydlig trend i nyinkomna uppdrag, där omkring 70 procent av arbetsgivarna kräver att kandidaterna är på kontoret fem dagar i veckan. 

Det här är ett nytt skifte på arbetsmarknaden, och både arbetsgivare och arbetstagare behöver vara redo för det. Jag märker att diskussioner om hemarbete är ett av storbolagens största problem. För mig är det en ickefråga som tar upp onödig tid och energi och som ofta grundar sig i att otydliga arbetsgivare inte kan kommunicera sina förväntningar ordentligt. 

Det är svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med

Chefer måste vara tydliga och sätta konkreta policys, samt fundera över vad som fungerar för verksamheten. Samtidigt behöver arbetstagare vara redo att anpassa sig till verksamhetens behov av fysisk närvaro på kontoret. 

Som arbetstagare kan du såklart ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, vilket kan påverka dina möjligheter i rekryteringsprocessen. För att diskussionen om hemarbete ska landa rätt behöver arbetsgivare vara transparenta med sina förväntningar redan under rekryteringen. Det är alltid svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med eller har vant sig vid, särskilt om de fått signaler om en sak under rekryteringen och verkligheten sedan visar sig vara en annan. 

Chefer, var tydliga med vad ni vill – om du inte vill eller kan erbjuda distansarbete, säg det. Kandidaten kanske inte passar din kultur, och det är helt okej. Många bolag kan vara flexibla, och för vissa roller kan distansarbete vara en förutsättning för att attrahera rätt kompetens. Särskilt viktigt är det om man vill locka specialister från andra delar av landet eller världen.

Livet har alltid pågått

För att förtydliga, jag är inte emot distansjobb, men det är viktigt att frågan hanteras på rätt sätt och att man landar i strategiska lösningar. Juridiskt kan medarbetare inte kräva hemarbete, och att utebli från arbetsplatsen kan i vissa fall betraktas som arbetsvägran. Det kan dock finnas legitima skäl att begära distansarbete, exempelvis hälsoskäl, arbetsmiljöaspekter eller rehabilitering. 

Trots detta ser jag fortfarande att många arbetstagare ser hemarbete som en rättighet, trots att pandemin är över sedan länge. När vi vande oss vid att allt kunde ske på distans upplevde många att det underlättade i vardagen. Men livet har alltid pågått. Skillnaden nu är att många tar hemarbete för givet, vilket inte överensstämmer med den nya verklighet vi står inför. Därför måste arbetsgivare vara tydliga i kommunikationen om hemarbete, och arbetstagare måste vara beredda att återgå till kontoren. 

/Sohaila Bagger-Sjöbäck, vd för Novare Interim & Recruitment