Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: AI kan ge oss bättre arbetsmiljö

AI kan lätta den administrativa bördan och frigöra tid. Det kommer att leda till friskare arbetsplatser, skriver Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig.

Publicerad
AI med ettor och nollor
AI-tekniken är en underutnyttjad tillgång för att skapa bättre arbetsmiljö, säger Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hela Sverige tycks vara på väg in i väggen: stressrelaterad psykisk ohälsa och depression är nu den diagnos som kostar samhället mest i sjukpenning varje år, enligt Försäkringskassan. 

Den senaste tiden har vi hört om företag som inför den ena kreativa friskvårdslösningen efter den andra för att få bukt med de skenande ohälsotalen. Friskvård är viktigt, men meditation i lunchrummet eller höjt friskvårdsbidrag kommer inte att lösa grundproblemen: stress, orimlig arbetsbelastning, bristande ledarskap och chefer som fullkomligt drunknar i administration. 

Istället menar vi, borde fler rikta blicken åt ett annat håll, nämligen mot AI-tekniken. AI-baserad teknik har en enorm potential att lätta den administrativa bördan, frigöra tid, höja kvaliteten på ledarskapet och på så sätt hjälpa oss att skapa både friskare och effektivare arbetsplatser. 

Tekniken är här, redo att användas

Det handlar inte om att ersätta människor med digitala verktyg. Men tänk om vi kunde kombinera medarbetarnas kunskaper och erfarenheter med AI-baserad teknik för att få ut så mycket som möjligt av varje person, utan att de behövde betala med sin hälsa. 

Nu kommer fler och fler AI-baserade verktyg som effektiviserar arbetsuppgifter som tidsplanering, rapportering och dokumentation. De är ofta både kostnadseffektiva och lätta att använda. Tekniken är här, redo att användas. Problemet är att alldeles för få organisationer vet hur de ska dra nytta av verktygen för att förbättra företagshälsan. 

en undersökning från PwC  uppger exempelvis bara 18 procent av svenska företagsledare att de har implementerat generativ AI det senaste året, jämfört med det globala snittet på 32 procent. 

Det behöver inte vara komplicerat att komma igång

Vår erfarenhet är att många chefer tror att de måste göra om affärsplanen eller anlita särskilda “AI-chefer” för att kunna jobba systematiskt utifrån ett hälsoperspektiv. Vi har förståelse för att AI kan kännas stort, läskigt och svårt att greppa, men det behöver inte vara komplicerat att komma igång. 

Tekniken som utvecklas i dag byggs inte för techspecialister utan för administratörer. Snarare än att leta utanför organisationen handlar det om att blicka inåt och börja i frågan: vilka uppgifter tar tid och fokus från vårt kärnuppdrag? Var kan vi frigöra tid så att människor kan göra mer av det de är anställda för, och få en bättre balans i vardagen?

Här är tre steg för att komma igång med AI för att främja företagshälsan:

  1. Kartlägg behoven: vilka repetitiva uppgifter slukar tid för medarbetarna? Låt de som är experter på struktur och process som HR, ekonomi och andra supportfunktioner, hjälpa till att identifiera var AI-verktygen gör störst skillnad i medarbetarnas och chefernas tidspressade vardag.
  2. Undersök vilka tekniska lösningar som blir tillgängliga och gör en “önskelista”. 
  3. Sätt en ambition för hur medarbetarna ska få mindre att göra med hjälp av verktygen. 

Vi menar inte att AI är lösningen på allt. Det är det inte. Men om fler verksamheter vågade utforska AI som ett hälsoverktyg hade vi antagligen sett både friskare, gladare och mer lönsamma arbetsplatser.

/Lina Ylander vd me+ , Ellen Montén vd  KoalaClick, Thibaud Hartwig medgrundare av OrganAI.se

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag