Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: AI kan ge oss bättre arbetsmiljö

AI kan lätta den administrativa bördan och frigöra tid. Det kommer att leda till friskare arbetsplatser, skriver Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig.

Publicerad
AI med ettor och nollor
AI-tekniken är en underutnyttjad tillgång för att skapa bättre arbetsmiljö, säger Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hela Sverige tycks vara på väg in i väggen: stressrelaterad psykisk ohälsa och depression är nu den diagnos som kostar samhället mest i sjukpenning varje år, enligt Försäkringskassan. 

Den senaste tiden har vi hört om företag som inför den ena kreativa friskvårdslösningen efter den andra för att få bukt med de skenande ohälsotalen. Friskvård är viktigt, men meditation i lunchrummet eller höjt friskvårdsbidrag kommer inte att lösa grundproblemen: stress, orimlig arbetsbelastning, bristande ledarskap och chefer som fullkomligt drunknar i administration. 

Istället menar vi, borde fler rikta blicken åt ett annat håll, nämligen mot AI-tekniken. AI-baserad teknik har en enorm potential att lätta den administrativa bördan, frigöra tid, höja kvaliteten på ledarskapet och på så sätt hjälpa oss att skapa både friskare och effektivare arbetsplatser. 

Tekniken är här, redo att användas

Det handlar inte om att ersätta människor med digitala verktyg. Men tänk om vi kunde kombinera medarbetarnas kunskaper och erfarenheter med AI-baserad teknik för att få ut så mycket som möjligt av varje person, utan att de behövde betala med sin hälsa. 

Nu kommer fler och fler AI-baserade verktyg som effektiviserar arbetsuppgifter som tidsplanering, rapportering och dokumentation. De är ofta både kostnadseffektiva och lätta att använda. Tekniken är här, redo att användas. Problemet är att alldeles för få organisationer vet hur de ska dra nytta av verktygen för att förbättra företagshälsan. 

en undersökning från PwC  uppger exempelvis bara 18 procent av svenska företagsledare att de har implementerat generativ AI det senaste året, jämfört med det globala snittet på 32 procent. 

Det behöver inte vara komplicerat att komma igång

Vår erfarenhet är att många chefer tror att de måste göra om affärsplanen eller anlita särskilda “AI-chefer” för att kunna jobba systematiskt utifrån ett hälsoperspektiv. Vi har förståelse för att AI kan kännas stort, läskigt och svårt att greppa, men det behöver inte vara komplicerat att komma igång. 

Tekniken som utvecklas i dag byggs inte för techspecialister utan för administratörer. Snarare än att leta utanför organisationen handlar det om att blicka inåt och börja i frågan: vilka uppgifter tar tid och fokus från vårt kärnuppdrag? Var kan vi frigöra tid så att människor kan göra mer av det de är anställda för, och få en bättre balans i vardagen?

Här är tre steg för att komma igång med AI för att främja företagshälsan:

  1. Kartlägg behoven: vilka repetitiva uppgifter slukar tid för medarbetarna? Låt de som är experter på struktur och process som HR, ekonomi och andra supportfunktioner, hjälpa till att identifiera var AI-verktygen gör störst skillnad i medarbetarnas och chefernas tidspressade vardag.
  2. Undersök vilka tekniska lösningar som blir tillgängliga och gör en “önskelista”. 
  3. Sätt en ambition för hur medarbetarna ska få mindre att göra med hjälp av verktygen. 

Vi menar inte att AI är lösningen på allt. Det är det inte. Men om fler verksamheter vågade utforska AI som ett hälsoverktyg hade vi antagligen sett både friskare, gladare och mer lönsamma arbetsplatser.

/Lina Ylander vd me+ , Ellen Montén vd  KoalaClick, Thibaud Hartwig medgrundare av OrganAI.se

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl