Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svårt för synskadade med Unionens material

Som synskadad har du inga möjligheter att få fackliga utbildningar kursanpassade hos Unionen. Det behöver ändras, skriver Unionenmedlemmen Arne Jungelin.
Publicerad
Punktskrift och bild på Arne Jungelin.
Unionen och PTK bör göra sitt studiematerial tillgängligt för funktionsnedsatta, skriver Arne Jungelin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För de flesta av oss vore det väl helt absurt att gå en facklig utbildning och inte kunna få ta del av studiematerialet? Men så är det för oss synskadade eller andra förtroendevalda som har en funktionsnedsättning som gör det svårt eller omöjligt att ta del av vanlig text och bild.

Vid alla fackliga Unionen och PTK utbildningar jag deltagit i som kursdeltagare har det varit helt upp till mig att försöka få tillgång till materialet. Unionen eller PTK har inte på något sätt förberett sina studiematerial trots att man organiserar anställda inom funktionshinderorganisationerna sedan en lång tid tillbaka. Varför? Står inte Unionen för jämlikhet och schyssta villkor? Knappast i detta fall. Många är vi som år efter år har förmedlat denna brist till ansvariga utbildare men inget har hänt.

Om jag hade varit fackligt ansluten till ett LO förbund hade jag fått mitt kursmaterial anpassat av studieförbundet ABF som LO samarbetar med. Faktum är att alla studieförbund kan anpassa de kursmaterial som fackföreningsrörelsen använder genom statliga folkbildningsanslag men förutsättningen är att man som fackförbund har ett samarbete med ett studieförbund.

Ansvaret faller tungt på Unionen och PTK som decennier inte använder sig av denna möjlighet att tillgängliggöra sina kurser för personer med funktionsnedsättningar. Man har inte heller tagit sitt ansvar i enlighet med Riksdagen fastslagna självproducentansvar där materialen därmed ska anpassas av producenten själv.

Den totala avsaknaden av tillgängliga studiematerial inom Unionen är inte heller ett undantag i övrig informationsverksamhet inom förbundet. Varken branschtidningar, eller tillfälliga bilagor i tidningen Kollega, information om kollektiva försäkringar eller för den delen juridisk rådgivning är tillräckligt anpassad för personer med funktionsnedsättningar. Detta kan knappast vara något annat än diskriminering från Unionens sida.

Vad tänker vår förbundsstyrelse göra åt detta? Ty problemet är systematiskt över hela förbundets verksamhet så det går knappast att skylla ifrån sig på enskilda delar av förbundet.

Ska vi ha kvar ett C-lag inom Unionens medlems- och funktionärsled eller ska Unionen arbeta jämlikt och låta folkbildningens lampa lysa över alla medlemmar?

/Arne Jungelin, fackligt aktiv inom Unionklubben Synskadades Riksförbund

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef