Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svårt för synskadade med Unionens material

Som synskadad har du inga möjligheter att få fackliga utbildningar kursanpassade hos Unionen. Det behöver ändras, skriver Unionenmedlemmen Arne Jungelin.
Publicerad
Punktskrift och bild på Arne Jungelin.
Unionen och PTK bör göra sitt studiematerial tillgängligt för funktionsnedsatta, skriver Arne Jungelin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För de flesta av oss vore det väl helt absurt att gå en facklig utbildning och inte kunna få ta del av studiematerialet? Men så är det för oss synskadade eller andra förtroendevalda som har en funktionsnedsättning som gör det svårt eller omöjligt att ta del av vanlig text och bild.

Vid alla fackliga Unionen och PTK utbildningar jag deltagit i som kursdeltagare har det varit helt upp till mig att försöka få tillgång till materialet. Unionen eller PTK har inte på något sätt förberett sina studiematerial trots att man organiserar anställda inom funktionshinderorganisationerna sedan en lång tid tillbaka. Varför? Står inte Unionen för jämlikhet och schyssta villkor? Knappast i detta fall. Många är vi som år efter år har förmedlat denna brist till ansvariga utbildare men inget har hänt.

Om jag hade varit fackligt ansluten till ett LO förbund hade jag fått mitt kursmaterial anpassat av studieförbundet ABF som LO samarbetar med. Faktum är att alla studieförbund kan anpassa de kursmaterial som fackföreningsrörelsen använder genom statliga folkbildningsanslag men förutsättningen är att man som fackförbund har ett samarbete med ett studieförbund.

Ansvaret faller tungt på Unionen och PTK som decennier inte använder sig av denna möjlighet att tillgängliggöra sina kurser för personer med funktionsnedsättningar. Man har inte heller tagit sitt ansvar i enlighet med Riksdagen fastslagna självproducentansvar där materialen därmed ska anpassas av producenten själv.

Den totala avsaknaden av tillgängliga studiematerial inom Unionen är inte heller ett undantag i övrig informationsverksamhet inom förbundet. Varken branschtidningar, eller tillfälliga bilagor i tidningen Kollega, information om kollektiva försäkringar eller för den delen juridisk rådgivning är tillräckligt anpassad för personer med funktionsnedsättningar. Detta kan knappast vara något annat än diskriminering från Unionens sida.

Vad tänker vår förbundsstyrelse göra åt detta? Ty problemet är systematiskt över hela förbundets verksamhet så det går knappast att skylla ifrån sig på enskilda delar av förbundet.

Ska vi ha kvar ett C-lag inom Unionens medlems- och funktionärsled eller ska Unionen arbeta jämlikt och låta folkbildningens lampa lysa över alla medlemmar?

/Arne Jungelin, fackligt aktiv inom Unionklubben Synskadades Riksförbund

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson