Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Funktionsnedsatta kan jobba efter egen förmåga

Flera förslag i utredningen om sjukersättningen kan bidra till att en ökad andel personer med funktionsnedsättning kan arbeta utifrån sin förmåga. Det finns också mycket du som fackligt aktiv kan göra för att bidra till att fler får jobb, skriver företrädare för DHR.
Publicerad
Colourbox
Kristian Cornell och Åsa Strahlemo på DHR uppmanar fler fackligt aktiva att jobba för att funktionsnedsatta ska få jobb. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Wake up every day, feeling the same way…. I´m gonna go to work…” Vi är säkert ganska många som känner igen oss i låten Work av Broder Daniel när vi vaknar upp en mörk kylslagen onsdagsmorgon i november och ska ta tåget till arbetet. Det finns dock en annan stor grupp som inget hellre önskar än att få ett jobb att ta sig till på morgonen.

Arbetslösheten för personer med funktionsnedsättning har historiskt sett varit högre än för befolkningen i övrigt, oavsett konjunkturläge. Enligt SCB har 16 procent av Sveriges befolkning i arbetsför ålder en funktionsnedsättning och av dessa har cirka 230 000 personer någon typ av sjukersättning.

Det finns en grupp som inget annat önskar sig än att få ett jobb

Andelen sysselsatta är lägre bland personer med funktionsnedsättning än i befolkningen totalt. År 2020 var sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning 67 procent, jämfört med 77 procent i befolkningen totalt. Det finns människor som inte kan yrkesarbeta alls på grund av sin funktionsnedsättning och därför har sjukersättning på 100 procent. Andra med sjukersättning skulle kunna testa sin förmåga under trygga förutsättningar.

Vi på DHR tror att flera förslag från utredningen ”Sjuk-och aktivitetsersättning samt förmåner vid rehabilitering” skulle kunna vara bra för många människors hälsa och välbefinnande.

Ett förslag handlar om att personer med sjukersättning ska kunna aktivera sig upp till tio timmar per vecka genom ideella uppdrag, utan att riskera rätten till sjukersättning. Varför kan det vara bra? Jo, som anställd eller egenföretagare arbetar individen efter arbetsgivarens och arbetslivets givna ramar, medan exempelvis mindre ideella uppdrag kan skötas på det sätt individen klarar av, när och om den orkar.

Att vara en del av ett sammanhang är ett basalt mänskligt behov

Att efter egna förutsättningar kunna bidra och att vara en del av ett sammanhang är ett basalt mänskligt behov. Genom ideellt arbete har en person dessutom möjlighet att prova sin fysiska förmåga i en säker miljö, utan krav och ramverk – något som kan möjliggöra yrkesarbete i ett senare led.

Utredningen ger också flera andra förslag som vi ställer oss positivt till, som till exempel förändrat arbetsmarknadsbegrepp och flexiblare regler för att faktiskt kunna prova att arbeta.

Förutom att arbete kan ge en inkomst har det också flera andra viktiga dimensioner; det ger gemenskap, sammanhang, mening, identitet, mål och personlig utveckling. Personer som inte kan eller ges möjlighet att arbeta går således miste om de hälsofrämjande effekter som ett dagligt arbete ger. Den självskattade hälsan hos personer med funktionsnedsättning är inte oväntat betydligt lägre än för befolkningen i övrigt.

Trots vilja och meriter uppkommer ofta hinder för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Bland DHR:s medlemmar handlar detta många gånger om bristande tillgänglighet eller bristande kunskap hos arbetsgivare.

Du som fackligt aktiv kan faktiskt göra skillnad genom ditt agerande. Vi ger här fyra konkreta tips för dig att ta med dig.

  • Känner du och din fackklubb till de stöd som finns att få hos Arbetsförmedlingen för personer med funktionsnedsättning? Och ännu viktigare – känner din arbetsgivare till att arbetsplatsen kan få en anpassning subventionerad?
     
  • Om din arbetsgivares lokal är K-märkt betyder det ofta att det krävs tillstånd för ombyggnation och anpassning. ”K-märkt” är sällan ett förbud och är heller inte en juridisk term.
     
  • Omställningen under pandemin har tydligt visat att det går att individanpassa arbeten genom exempelvis flexibel arbetsort, flexibel arbetstid och digitala lösningar. Det finns sällan bara ett sätt att lösa en uppgift på.
     
  • En personlig egenskap som noggrannhet kan vara lika eftersträvningsvärt som en faktisk merit. Hur ser din arbetsgivares profilbeskrivningar i jobbannonser ut?

DHR arbetar aktivt med arbetsmarknads- och sjukförsäkringsfrågorna och vi tror att vi tillsammans kan skapa bättre möjligheter för alla att arbeta och försörja sig efter förmåga.

/Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR - Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet                                  

/Kristian Cornell ombudsman, DHR

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD