Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Chefen kan också må psykiskt dåligt

Vågar du som chef berätta om dina egna upplevelser av utbrändhet och depression? Eller håller du det hemligt av oro för att du skulle framstå som svag?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 17 februari 2021, kl 11:20
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Christopher Hunt

När jag var liten var jag rädd för ordet deprimerad. Det hade att göra med hur de vuxna sa det. Eller snarare viskade. Som att det var olycksbådande, något man yttrade ytterst motvilligt. På samma sätt som Harry Potters kompisar inte nämner den onde Voldemort av rädsla för att locka fram elände. Depression verkade vara något som smittade. Och som man skulle skämmas för.

Tack och lov har det hänt en hel del sedan min barndom på 70-talet, men ändå har vi långt kvar. Fortfarande är psykisk ohälsa omgärdat av tystnad och skam. Kanske extra mycket för den som är chef och enligt stereotypen ska vara fri från svagheter.

Linnea Björnstam tänkte efter noga innan hon valde att vara öppen med sina problem. Hon var rädd att det skulle påverka bilden av henne som chef negativt om hon berättade om depression och utbrändhet. Men det blev tvärtom. Att själv ha kommit igenom en tung period kan vara en tillgång i ledarskapet menar hon. Jag är säker på att det stämmer. Och ju fler exempel på att det är möjligt att vara både chef och människa, desto bättre.

Läs mer: Chef med psykisk ohälsa

Chefredaktörens ledare

Fler av Helena Ingvarsdotters ledare hittar du här.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.