När jag var liten var jag rädd för ordet deprimerad. Det hade att göra med hur de vuxna sa det. Eller snarare viskade. Som att det var olycksbådande, något man yttrade ytterst motvilligt. På samma sätt som Harry Potters kompisar inte nämner den onde Voldemort av rädsla för att locka fram elände. Depression verkade vara något som smittade. Och som man skulle skämmas för.
Tack och lov har det hänt en hel del sedan min barndom på 70-talet, men ändå har vi långt kvar. Fortfarande är psykisk ohälsa omgärdat av tystnad och skam. Kanske extra mycket för den som är chef och enligt stereotypen ska vara fri från svagheter.
Linnea Björnstam tänkte efter noga innan hon valde att vara öppen med sina problem. Hon var rädd att det skulle påverka bilden av henne som chef negativt om hon berättade om depression och utbrändhet. Men det blev tvärtom. Att själv ha kommit igenom en tung period kan vara en tillgång i ledarskapet menar hon. Jag är säker på att det stämmer. Och ju fler exempel på att det är möjligt att vara både chef och människa, desto bättre.
Läs mer: Chef med psykisk ohälsa
Chefredaktörens ledare
Fler av Helena Ingvarsdotters ledare hittar du här.
