Efter långa förhandlingar är industriavtalet, som brukar ses som normerande för resten av arbetsmarknaden, i mål. Under natten till tisdagen kom parterna till slut överens om ett två-årigt avtal med ett sammanlagt värde på 6,4 procent – varav 3,4 procent under det första året och 3 procent det andra året. Det är den tredje högsta nivån i Industriavtalets historia.

– Unionens långsiktiga mål har varit en arbetstidsförkortning på över 100 timmar. På de områden där vi inte hade system för arbetstidsförkortning så har vi nu det. Men men man kan inte stressa fram det, för då tar för mycket av löneutrymmet. Jag tror att våra medlemmar kommer att vara nöjda med att de får en reallöneökning och samtidigt som man får en förkortad arbetstid, säger Peter Hellberg, Unionens förbundsordförande. 

Enligt facken har det varit ovanligt tuffa förhandlingar. Det var framför allt frågan om arbetstidsförkortning som arbetsgivarna inom industrin hade svårt att smälta.

– Det har varit tuffa förhandlingar och det känns som vi har ägnat extra många timmar den här gången. Det har varit många komponenter att få ihop. Detta är det tredje högsta i Industriavtalet historia, men vi bedömer att svensk industri har en bra utgångspunkt när konjunkturen vänder. De har en hög vinstandel och en god konkurrenskraft mot utlandet så vi gör bedömningen att svensk industri klarar av det, säger Peter Hellberg.

Kommer det verkligen att bli reallöneökningar för Unionens medlemmar?

– Man kan aldrig vara säker, helt plötsligt kan något hända i världen, men alla ekonomer vi pratat med säger att det kommer att bli reallöneökningar – med marginal.
 

Arbetsgivarna: ”Djupt bekymrade”

Arbetsgivarna är bekymrade över att det nya avtalet ligger på en hög kostnadsnivå som kan äventyra konkurrenskraften. Man jämför bland annat med Finland och Tyskland, där löneavtalen landade på en lägre nivå. Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna, sammanfattar även han avtalsförhandlingarna som ovanligt komplicerade. 

– Det som varit svårast att komma överens om har varit lönenivåerna, vi har stått långt ifrån varandra – väldigt länge. Det är först de sista timmarna som vi lyckades nå i mål, säger han.

Per Widolf konstaterar att förhandlingarna ”stökats till ordentligt” av fackens krav på arbetstidsförkortning. 

– Våra medlemsföretag är verksamma en i en miljö där vi har svag tillväxt och både Europa och Sverige har enorma utmaningar. Det är egentligen bisarrt att prata om arbetstidsförkortning i den miljön. Det är uppenbart att vi i stället borde fundera på hur mycket vi jobbar. Vi måste ha ut fler arbetade timmar i Sverige, inte färre.

Arbetstidsförkortning: en dag

Förutom löneökningar innehåller avtalen även avsättningar till systemen för arbetstidsförkortning och deltidspension.
Parterna har enats om att införa system för arbetstidsförkortning på de områden inom industrin där det tidigare har saknats, och bygga ut de system där det redan fanns. För tjänstemännen handlar det om ytterligare en dag ledigt per år. På Teknikavtalet är Unionen därmed uppe i nio dagars arbetstidsförkortning  – långt ifrån Unionens mål på 100 timmar per år. Avsättningen till arbetstidsförkortning motsvarar 0,5 procent i avtalsvärde, vilket alltså innebär att löneutrymmet i själva verket blir 2,9 procent under 2025 och 3,0 procent under 2026.

Förhandlingarna fortsätter

Närmast väntar fler tuffa förhandlingar för Unionen – särskilt inom tjänstesektorn. Martin Wästfelt, Unionens förhandlingschef, ser arbetstidsförkortningen i Industriavtalet som en nyckel för att lyckas även där.

– Det var sju områden inom industrin som inte hade arbetstidsförkortning – nu har vi det på alla områden. Det kommer att lägga en viktig grund för de fortsatta förhandlingarna. Vi är fast beslutna att driva igenom det på alla Unionens områden, och nu står Almega och TechSverige på tur, säger han.

Facken krävde 4,2 procent

Fackens krav på löneökning på 4,2 procent – på ett år – inklusive kostnaden för sänkt arbetstid, avvisades från arbetsgivarhåll redan i höstas. För en dryg vecka sedan kom medlarna med ett bud på 7,7 procents löneökning på tre år som arbetsgivarna kunde acceptera men som facken avvisade som oacceptabelt.