Hoppa till huvudinnehåll
Avtal

Byter fack för att få jobba

Cirka 15 anställda på SR och SVT har bytt fack från Journalistförbundet till Unionen. Orsaken är Unionens avtal om programanställning som gör att visstidsanställda journalister kan få vara kvar i upp till fem år. Men på bekostnad av deras företrädesrätt. Avtalsshopping anser Journalistförbundet. Anpassning till verkligheten svarar Unionen.
Sandra Lund Publicerad
Claudio Bresciani / TT
Claudio Bresciani / TT

10-15 journalister på Sveriges Radio (SR) har lämnat Journalistförbundet (SJF) på grund av Unionens och Sacos programanställningsavtal som slöts i somras. På Sveriges Television (SVT) är det hittills fyra personer.

- Om folk väljer fritt är ju det fine. Problemet är när man känner sig tvingad att lämna facket eller byta förbund. En av dem som begärt utträde skrev att det här är ett tecken på en sjuk arbetsmarknad.

Det säger Petteri Karttunen som är klubbordförande för SJF på SVT som har över tusen medlemmar. Det nya i avtalet är att en programanställd kan jobba i olika projekt under en femårsperiod utan att riskera att ”lasas ut”.  Men formen innebär också att företrädesrätten till nya anställningar avtalats bort. De som inte är med i något fack alls omfattas också av avtalet.

Det tidigare avtalet, och det som fortfarande gäller för dem som är medlemmar i SJF, innebär att den som varit programanställd i mer än två år har företräde till återanställning. Men public service-bolagen är inte kända för att anställa journalister, utan har snarare satt i system att ta in nya på visstidskontrakt.

- Vi har haft problem under så lång tid. Så jag är inte förvånad att det kommer något nytt. Men vi vill att man följer modellen i lagen om tillsvidareanställningar som norm. Det här avtalet är dess motsats, säger Petteri Karttunen.

Han och hans förbund anser också att avtalet leder till avtalsshopping, där olika förbund slåss om medlemmarna på bekostnad av vissa villkor. Gun Karlsson, klubbordförande för Unionen på SVT som har cirka 790 medlemmar, håller inte alls med. Enligt henne är det medlemmarna själva som valt bort företrädesrätten för att slippa utlasningarna.

- Många vill inte ha företrädesrätt. De har levt i en tillvaro där företrädesrätten inte varit ett skydd för dem, för när de är på väg att hamna på företrädeslistan åker de ut. Nu får de i stället längre anställning och en längre trygghet.

Gun Karlsson säger att det handlar om att anpassa sig till verkligheten. Petteri Karttunen anser att Unionen gett upp.

- Det är extra allvarligt att det är ett så stort förbund som gör så här. Kommer vi att få se fler visstidsanställda på långa perioder i och med att ett så stort förbund slutit det här avtalet?

Enligt Gun Karlsson är SJF:s representanter mest oroliga över att Unionen tar deras medlemmar.

- SJF är bra på att smutskasta det här. De fajtas med oss hela tiden och tycker inte att vi ska ha med journalister att göra.

Petteri Karttunen säger att det snarare handlar om en uppriktig oro över de visstidsanställdas framtid. Enligt honom har SVT blivit bättre och bland annat fattat beslut om att tillsvidareanställda 50 personer som en följd av SJF:s kamp.

- Unionen är inte med på vår kamp om att en trygg journalist är en bra journalist. Den kampen blir svårare att föra nu när chefer kan välja och vraka mellan olika anställningsformer.

På SR säger SJF:s klubbordförande Ulrika Hyllert att hon kan förstå den enskilde som väljer Unionen i hopp om att få fler månader som programanställd.

- Men de som lämnar oss gör det högst motvilligt. De vill vara med i ett förbund som arbetar med journalistiska yrkesfrågor, det gör inte Unionen. Och jag har aldrig mött en visstidsanställd som vill att vi ska driva frågan att skriva bort tryggheten i anställningarna.

På SR är inte motsättningarna mellan förbunden lika hårda. Victoria Padin, som sköter medlemsadministration för Unionens räkning, säger att man inte alls vill konkurrera med SJF. Och att man inte har särskilt många journalister som medlemmar i dag.

- Vi vill ha så lika avtal som möjligt och vi vill inte stjäla några medlemmar från SJF. Vi blev snarare lite överrumplade över avtalet. Vi var inte med i förhandlingsdelegationen och det här är inte något vi hade kämpat för.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Avtal

Fackens lönekrav: 3,9 procent nästa år

3,9 procents löneökning och kortare arbetstid. Det är fackens krav i nästa års avtalsrörelse. Arbetsgivarna anser att kraven är för hårda.
David Österberg, Ola Rennstam Publicerad 2 november 2026, kl 13:32
Ordförande för de fem facken inom industrin.
Facken inom industrin kräver 3,9 procents löneökning för sina medlemmar nästa år. På presskonferensen deltog Peter Hellberg (Unionen), Marie Nilsson (IF Metall), Ulrika Lindstrand (Sveriges Ingenjörer), Nataša Stojković (Livs) och Madelene Engman (GS-facket). Foto: Fredrik Sandberg/TT

Kraven i korthet

  • 3,9 procent i löneökning 2027.
  • Arbetstidsförkortning. En del av löneökningen används till att korta arbetstiden. Hur mycket arbetstiden ska kortas preciseras senare.
  • Fack och arbetsgivare ska tillsammans utreda hur kompetensutvecklingen på arbetsplatser kan förbättras.
  • Facken inom industrin består av Unionen, IF Metall, Sveriges Ingenjörer, GS och Livs.

I dag, måndag, presenterade fackförbunden inom industrin sina gemensamma krav inför nästa års avtalsrörelse. Lönenivån för industrin är viktig eftersom den är vägledande för hela arbetsmarknaden (se faktaruta).

Facken kräver 3,9 procent i löneökning nästa år och vill ha ett ettårigt avtal. Peter Hellberg är ordförande i Unionen och anser att 3,9 procent är det som svensk industri klarar.

– Hur vi sedan använder det utrymmet ska vi förhandla om. Det viktiga är att vi ligger i samma härad som förra avtalsrörelsen inför de kommande förhandlingarna, säger han.
 

Kräver kortare arbetstid

En del av löneökningen ska användas till att korta arbetstiden. Hur stor del och hur mycket arbetstiden ska kortas blir en förhandlingsfråga.

Arbetsgivarsidan menar att Sverige inte har råd att arbeta mindre och att det går ut över produktiviteten. Har de fel?

– Man kan ta ut de produktivitetsförbättringar som vi ser i svensk industri på två olika sätt, antingen kan man få mer betalt eller jobba mindre. Självklart kan man jobba färre timmar om man kan producera lika mycket. Så ja, jag upplever att det är en felaktig argumentation från arbetsgivarna, säger Peter Hellberg.

Unionens långsiktiga mål är minst 100 timmars arbetstidsförkortning. Hur många år ska det ta att nå dit?

– Det får vi se. Vi vill få reallöneökningar och det begränsar oss naturligtvis i hur mycket arbetstidsförkortning vi kan få ut per år. Vill vi ha reallöneökningar tar det längre tid.

Lägre löneökning 

Förra gången det var avtalsrörelse, 2025, blev lönenivån 6,4 procent på två år, med 3,4 procent första året och 3,0 procent i år. I Unionens avtal användes 0,5 procent av löneökningen till att korta arbetstiden med en dag per år.

Facken inom industrin uppger att det varit en lång process för att komma fram till avtalskraven och att det ligger många parametrar med i beräkningen.

– Förra gången hade vi en bild i november när vi krävde 4,2 procent och sedan såg det lite annorlunda ut i mars. Man måste komma ihåg att saker kan förändras över tid, säger Peter Hellberg.

Enligt facken inom industrin finns goda möjligheter att höja lönerna i Sverige. Industrin är stark och tillväxten ökar. I jämförelse med konkurrentländer har produktiviteten ökat mer här samtidigt som arbetskraftskostnaden ligger under genomsnittet i Västeuropa.

”Bekymmersamt hög siffra”

Arbetsgivarna anser att 3,9 procent är för högt.

Claes Arenander.

– Ett lönekrav på 3,9 procent måste bedömas mot företagens faktiska konkurrensläge. Om kostnaderna ökar snabbare än produktiviteten riskerar vi att göra Sverige mindre attraktivt för investeringar och därmed också för framtida jobb, säger Claes Arenander, förhandlingschef på IKEM - Innovations- och kemiindustrierna, i en kommentar.

Han får medhåll av Marcus Dahlsten, förhandlingschef på Teknikföretagen.

Marcus Dahlsten.

– Det är en bekymmersamt hög siffra som facken inom industrin presenterat i dag, säger han i ett pressmeddelande.

Arbetsgivarna är också motståndare till kortare arbetstid. De anser att vi bör arbeta mer, inte mindre. 

Avtalet löper ut 31 mars

Förhandlingarna mellan fackförbund och arbetsgivare ska vara klara senast den 31 mars nästa år. Därefter förhandlas övriga kollektivavtal med industrins kollektivavtal som riktmärke.

Vad är märket? Industrin sätter lönenivån för alla

  • Fack och arbetsgivare inom industrin kommer överens om hur stor löneökningen ska vara i alla branscher på svensk arbetsmarknad. Nivån brukar kallas ”märket”.
  • Första steget i att sätta märket är att facken inom industrin enas om vilken nivå de anser är rimlig. Därefter förhandlar de med arbetsgivarorganisationerna inom industrin.
  • Facken inom industrin är Unionen, Sveriges Ingenjörer, IF Metall, Livs och GS.
  • Anledningen till att industrin bestämmer lönenivån är att Sverige är ett exportberoende land. Fack och arbetsgivare tar hänsyn till företagens konkurrenskraft mot omvärlden när de bestämmer nivån.
  • Flera fackförbund inom LO, bland andra Kommunal, anser att de blir utan inflytande när några få är med och sätter ”märket”. Löneökningar i procent gör också att klyftorna mellan låg- och högavlönade växer.