Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Snuset - utrotningshotad kontorsdrog

Fysisk aktivitet och rökfrihet är redan i dag av stor vikt när företag nyanställer. Nu går offentliga arbetsgivare ett steg längre: Snusstopp på arbetstid. En naturlig utveckling av den rökfria arbetsplatsen – eller snusförnuftigt överförmynderi?
Anton Andersson Publicerad
TT
Den sista kontorsdrogen? TT

Rökpausen på jobbet var för många länge en helig stund – ett femminuters brejk som gav nytt fokus och ny energi. I takt med att rökningens skadeverkningar blev allt tydligare valde dock alltfler att fimpa – i dag röker bara tio procent av befolkningen. Enligt sajten Tobaksfakta har över 200 kommuner infört rökfri arbetstid och bland privata arbetsgivare införs förbud mot rökning vid entréer och innegårdar i allt raskare takt.

Men medan rökningen är på dekis är svenskarnas kärleksförhållande till snuset fortsatt starkt. Enligt den senaste folkhälsoenkäten snusar 18 procent av männen och cirka 4 procent av kvinnorna dagligen – siffror som inte har förändrats nämnvärt de senaste tio åren.

Att snusa på jobbet har följaktligen också varit en ickefråga som arbetsgivare och kollegor inte har lagt sig i. Men nu kan det snart vara vara slut på det. I alla fall om man ser till utvecklingen i många kommuner och landsting.

I dagsläget har tre landsting och 26 kommuner infört ”tobaksfri arbetstid”, där snuset också infattas. Andra har i stället satsat på ”tobaksfria möten”, eller jobbar mot att på sikt införa tobaksfri arbetstid.

I Uppsala kommun kom nyligen ett uppmärksammat förslag från politikerna som byggde på att förbjuda ”snuslukt” i offentlig verksamhet. Också i en rad idrottssammanhang, däribland på Gammliavallen i Umeå och på Kalmars Guldfågeln Arena, är det nu slutsnusat.

Det kommer inte att gå runt snuspoliser och kontrollera...

Men svenskarna gillar sitt snus och protesterna har på många håll varit mycket starka. Facebookgruppen ”Vi som är emot snusförbud” har över 42 000 följare, och när Umeåpolitikerna övervägde snusförbud för kommunanställda tvingades tjänstemännen att dra tillbaka förslaget efter klagomål från allmänheten. Samma sak har inträffat i Vansbro och Oskarshamns kommuner.

Gunilla Bolinder, överläkare på Karolinska universitetssjukhuset och en av Sveriges mest ansedda snusforskare, har följt införandet av tobaksfri arbetstid i kommunerna. Enligt henne har intentionerna misstolkats.

– Vem som helst förstår att man kan lägga in en snus utan att någon märker det. Det kommer inte att gå runt snuspoliser och kontrollera. Det handlar om ett förhållningssätt, att man inte lägger upp dosan på bordet under möten, eller att vårdpersonal själva inser att man inte bör snusa i möten med patienter. Meningen är också att stödja dem som vill leva ett tobaksfritt liv, säger Gunilla Bolinder.

Hon menar att det är naturligt att det är i just kommuner och landsting som snusstoppet införs först – speciellt eftersom vårdens omkostnader till 25 procent kan kopplas till tobaksrelaterade sjukdomar. Och när de första rökfria arbetsplatserna poppade upp på 1980-talet var det då som nu den offentliga sektorn som gick i bräschen.

Men även på den privata sidan finns det stora vinster att göra med tobaksfri arbetstid, anser Gunilla Bolinder. Speciellt för de företag som värnar om medarbetarnas hälsa. Alldeles oavsett cancerfrågan – som fortfarande är omstridd – är snus långt ifrån någon hälsoprodukt, menar hon.

– Till skillnad från andra ”kontorsdroger” som kaffe och cigaretter använder snusarna sin drog nästan dygnet runt. Nästan som ett intravenöst dropp eftersom de flesta snusare snusar aktivt 13–15 timmar per dygn. Blodtrycket och pulsen höjs, vilket leder till runt 15  000 fler hjärtslag per dygn. Det bidrar till större stressbelastning på kroppen, högre ämnesomsättning och i slutändan också ökad risk för diabetes.

Tobaksfrågor är viktiga för oss och något vi tar med oss i anställningsintervjuer och rekryteringar.

Många företag som Kollega varit i kontakt med gör stor skillnad på att rökningen påverkar tredje man, vilket man inte i samma utsträckning kan hävda om snus. Så resonerar man även på livsmedelsföretaget Findus som har sin bas i skånska Bjuv. Inne i fabriken råder faktiskt snusförbud, men av produktionshygieniska skäl.

– Vi har många saker man inte ska göra i produktionen, till exempel får man inte äta medhavd mat. Det gör också att vi har mindre snusning här redan från början. Rökningen är en annan sak. Att producera livsmedel och lukta rök känns inte bra. Det påverkar kollegorna och röken sätter sig i kläderna, säger Madelene Hagman, HR-direktör på Findus.

För fyra, fem år sedan drog Findus i gång arbetet med att göra företaget rökfritt. Inför förbudet genomfördes medarbetarenkäter och alla berörda fick möjlighet till hjälp och stöd från företagshälsan. I dag är det helt förbjudet – även för besökare och underleverantörer – att röka på området.

På frågan om hon tror att privata arbetsgivare i framtiden kommer att bli hårdare även mot snusare svarar Madelene Hagman lite svävande.

– Ett snusförbud är inte aktuellt för oss i dag. Tobaksfrågor är viktiga för oss och något som vi har med oss i anställningsintervjuer och rekryteringar. Men det är en retorisk fråga som har mycket att göra med hur debatten kring snus utvecklas generellt.

Personalen ska träna, vara normalviktig och tobaksfri.

Urban Svensson, företagsläkare och medicinskt ledningsansvarig på Previa, har arbetat med tobaksfrågor på flera svenska storföretag. Han bekräftar att frågan om tobaksfri arbetstid är känslig. Ställt på sin spets handlar det om frågeställningen: Hur mycket bör och får egentligen en arbetsgivare engagera sig i de anställdas hälsa?

– Personalen ska träna, vara normalviktig och tobaksfri. Det blir en utveckling som nästan är religiöst hälsosam. Det är inte omöjligt att arbetsgivare kommer att ta ett större kollektivt ansvar för medarbetarens fysiska hälsa framöver. Men det är helt klart integritetskänsliga frågor, säger Urban Svensson och fortsätter:

– Man kan också fråga sig om man verkligen har rätt att förbjuda folk att snusa. Vad gäller drogtester brukar man hänvisa till arbetsledningsrätten, vilken ger arbetsgivare rätt att ha regler och policyer på arbetsplatsen. Jag vet inte vad som gäller med just snus.

Frågan om arbetsgivare har laglig rätt att förbjuda personal att röka eller snusa på jobbet har aldrig prövats i svensk domstol. Det närmaste man kommer är ett ärende där en hyresgäst ville få prövat om man var tvungen att acceptera grannarnas balkongrökning. Fallet togs upp både i Hyresnämnden och Svea hovrätt – som dömde till rökarens fördel.

Är det ett förbud som innefattar represalier är det något helt annat.

Enligt Ola Sundström, förbundsjurist på Unionen, kan det finnas juridiska problem med tobaksfri arbetstid, framför allt ur ett integritetsperspektiv. Det svåra är att få saken rättsligt prövad. Det viktigaste är att arbetsgivaren tar sig en funderare på vad man egentligen menar med förbud. Tydlighet är nyckeln.

– Handlar det om att putsa på varumärket och uttrycka företagets hållning i frågan så är det en sak. Är det ett riktigt förbud som innefattar repressalier är det något helt annat. Jag ser till exempel inte att ett brott mot ett tobaksförbud skulle vara skäl för uppsägning, säger Ola Sundström.

– Oavsett så måste arbetsgivaren vara tydlig, annars skrämmer man upp medarbetarna helt i onödan. Generellt är det alltid bättre att erbjuda hjälp och stöd än att införa förbud. 

 

Prillans Tidsresa
Från överklassdrog på 1600-talet till en folklig miljardindustri ...               

Från näsa till läpp
Redan på 1600- och 1700-talen snusade adeln och överklassen, men då använde man så kallat luktsnus, som man hade i näsan. Först i början på 1800-talet flyttade snuset nedåt i både samhällsklasserna och det fysiska; näsan byttes mot läppen.

Staten tar över
1908 fanns det 108 tobaksfabriker i Sverige med snustillverkning. Sju år senare togs produktionen över av staten och dess bolag AB Svenska Tobaksmonopolet. Produktionen fortsatte att öka fram till 1919 då hela 7 000 ton snus konsumerades – vilket gav en snittförbrukning på 1,2 kilo snus per person om året.

Snusgubbar
Efter rekordåret 1919 minskade snusförsäljningen till förmån för cigaretter. Snuset ansågs till slut mest användas av en utdöende skara snusgubbar. Först 1968 vände trenden igen, mycket tack vare larmrapporterna om rökning som då började bli allmänt kända.

Miljardvinster
1994 försvann det statliga ägandet och produktionen övertogs av Swedish Match. Efter det har försäljningen fortsatt att peka uppåt, och när rökförbud infördes på krogen 2005 slogs det tidigare försäljningsrekordet från 1919. 2013 hade Swedish Match en nettoomsättning på 12,6 miljarder kronor. Strax över 4,9 miljarder kom från snus.

Snus och EU
Snus är förbjudet i hela EU utom i Sverige som undantogs vid inträdet 1995. 2014 godkände Europaparlamentet en ändring i EU:s tobaksdirektiv. Ändringen kan innebära att snus med smak av till exempel lakrits eller mint blir olagligt. Frågan utreds just nu av regeringen.

 

 

Bra eller dåligt?

Är snusförbud på arbetsplatsen en bra idé?

Johan Reit, 48, automationsingenjör ÅF-Industry, Hudiksvall:
- Det är ett gränsfall. Så länge snusarna hanterar det på ett bra sätt så stör det inte mig. Man kan inte hacka på rökare och snusare hur mycket som helst. Hälsobiten är deras bekymmer. Samtidigt beror det på vilket jobb man har, en patient kanske inte gillar att doktorn har en prilla under läppen.

Camilla Thörnberg, 36, HR Global Mobility Specialist ABB, Västerås:
-  Snus drabbar bara den som snusar. Rökning är helt klart värst, eftersom det drabbar omgivningen. Själv varken snusar eller röker jag utan försöker leva hälsosamt. Jag gillar alltså inte snus, men tycker att var och en ska får ta sina egna beslut, så länge det inte skadar andra.

Anders Adolfsson, 52, platschef Signal och banbyggarna, Luleå:
- Det är att gå lite till överdrift. En snus stör ingen annan tycker jag. Vi har några snusare och rökare på jobbet. Jag är ganska hård med rökförbud i bilarna. Men våra medarbetare är ofta utomhus, så det brukar lösa sig.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.

Arkiv

Metro ansöker om rekonstruktion

Metro Media House har stora ekonomiska problem. Styrelsen uppger att företaget ska begära en rekonstruktion och medarbetarna fick ingen lön utbetald under måndagen.
David Österberg Publicerad 25 mars 2019, kl 15:44
Tomas Oneborg / SvD / TT
Tomas Oneborg / SvD / TT

Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.

I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.

En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.

Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.

Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.

Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.

Arkiv

AD: Värvningsförbud gick för långt

Ett spelföretag i Uppsala ville hindra avhoppare från att värva tidigare kollegor till sitt företag. Men nu konstaterar Arbetsdomstolen, AD, att värvningsklausulen i avtalet inte är rimlig.
Niklas Hallstedt Publicerad 16 oktober 2018, kl 15:02

I de avtal som de anställda skrivit på åtar de sig att under en 24-månadersperiod efter avslutad anställning inte ”direkt eller indirekt” rekrytera från den tidigare arbetsgivaren.

Med hänvisning till den klausulen förbjöd tingsrätten tidigare avhoppare från ett spelbolag att värva spelutvecklare från sin tidigare arbetsgivare.

Domen överklagades till AD som har en annan syn på saken. AD konstaterar att värvningsklausuler är ”ägnade att skapa påtagliga inlåsningseffekter och motverka rörligheten på arbetsmarknaden”, men påpekar också att konkurrensklausuler av olika slag kan vara berättigade bland annat för att skydda företagshemligheter.

Det är dock inte fallet när det handlar om spelföretagets värvningsklausul, enligt domstolen som dock anser att en klausul med kort bindningstid kan vara berättigad. Detta för att motverka att en anställd ”i nära anslutning” till att hen lämnar företaget också får andra att sluta och gå över till en konkurrent.

I det här fallet lämnade dock de anställda företaget för mer än ett halvår sedan, vilket gör att rekryteringsförbudet inte bör anses som skäligt, konstaterar domstolen.

AD noterar också att värvningsklausulen inte endast omfattar aktiv rekrytering utan även förbjuder dem att anställa personal hos den tidigare arbetsgivaren som på egen hand söker upp dem. Det kan inte anses skäligt, menar domstolen.

Malin Wulkan, biträdande chefsjurist på Unionen, anser att det är en viktig dom.

– Visserligen var klausulen i anställningsavtalet väldigt omfattande. Det fanns inga begränsningar till vissa personer eller geografiskt område, och sträckte sig över en två-årsperiod. Men det är ändå ett betydelsefullt avgörande eftersom det inte finns något sedan tidigare som är så tydligt.

Bland viktiga med domen är att AD betonar att man har en restriktiv syn på värvningsklausuler och att domstolen dessutom pekar på att sex månader kan vara en rimlig löptid, anser Malin Wulkan.

Än så länge har inte Unionen fått in särskilt många ärenden som rör rena värvningsklausuler.

– Det antas vara ett ökande fenomen, något det inte finns anledning att tvivla på. Sannolikt finns de i alla branscher där det är brist på kompetens, säger Malin Wulkan som påpekar hur viktigt det är att alltid läsa igenom och fundera över anställningskontrakten innan man skriver på.

– Även om man kan få rätt i domstol skapar det en ruggig osäkerhet. Det kan ju handla om höga viten i fall man bryter mot klausulen.