En gång när Boris Samuelsson var på gymmet och tränade hörde han två tjejer prata strax intill honom. Den ena skulle resa till USA och var bekymrad. Hon ville ha med sig Lyckopenningen som gåva till en nyfödd flicka men hade inte hittat någon affär som förde den. Då klev Boris fram: "Det fixar vi, jag är produktansvarig för Lyckopenningen".

Sedan tio år tillbaka är Boris Samuelsson ansvarig för Lyckopenningen, den lilla slanten med fyrklövern och ordet "Lycka" som finns i guld och silver och som säljs till förmån för Synskadades Riksförbund sedan 1912.
Omsättningen har tredubblats sedan han började.

- Det är en rätt så skaplig utveckling, säger han och ler. När man jobbar för en ideell organisation och överskottet går till ett viktigt ändamål känns det extra betydelsefullt.

Boris Samuelsson arbetar på Synskadades Riksförbunds kansli i Enskede, söder om Stockholm. Vi har gått ut i den skarpa vårsolen för att fotografen har fått syn på ett konstverk som skulle passa bra som bakgrund. Boris skojar och säger att som blind kan man njuta av solskenet utan att behöva kisa.

- Sedan drygt tio år ser jag ingenting alls. Jag har aldrig sett mer än nätt och jämt den översta raden på syntavlan.

- På ett sätt kan det vara jobbigare att vara synsvag minns han. Då ska man bevisa något hela tiden, inte minst för sig själv. Man tar i så att man nästan spyr för att vara så jäkla duktig. En synsvag kan gå runt i en halvtimme i affären och leta efter solrosfrön i stället för att fråga en expedit. Att en seende hade gått och frågat är en annan femma. Man ska klara det själv. Som blind är det mycket mer definitivt. Då är det också enklare för omgivningen att förstå att man behöver hjälp.

Även i slalombacken blev det annorlunda. Som synsvag åkte Boris Samuelsson nerför pisten genom att följa en ledsagare med gul väst. Numera kör han själv i röda och svarta backar. Han vill inte hålla i någons stav, han vill uppleva total frihet, och det enda han behöver är ett par seende ögon, en ledsagare som åker i närheten och som via komradio kan korrigera honom när backen svänger eller det finns något hinder. "Kör lång vänster", kan han få höra i sin hörsnäcka. "Det är bra där, släpp på!" kommer det sedan när han svängt klart. Då drar han på rakt ner och följer fallinjen. Boris har en väst som det står "synskadad" på så att andra åkare inte ska köra för nära honom.  

- Man kan tycka att det är konstigt att jag kan åka slalom utan att se ett skvatt. Men att i solsken och fem minusgrader köra ner och känna total frihet är häftigt, man tänker inte ens på att man inte ser, det gör nog omgivningen desto mer.  Sådana upplevelser ger kickar att hämta energi från för andra tillfällen. Då kan man frustreras av prylar som kräver att man måste se för att kunna sköta. Det är inte synd om mig för att jag inte ser, men det kan vara väldigt opraktiskt.

När vi går in använder Boris sin vita käpp för att ta sig fram till entrén. Inomhus, i lokaler han känner väl, går han utan. Han visar vägen genom en korridor och spänstar sedan uppför trapporna till tredje våningen. Aldrig hissen, alltid lite smygmotion. Förut tillhörde han världseliten i goalball, ett lagspel som är helt beroende av spelarnas förmåga att orientera sig med hjälp av hörseln. Han var med och tog brons vid Paralympics i Sydney 2000, VM-guld i Rio de Janeiro 2002, silver vid Paralympics i Aten 2004 och VM-silver i Spartenburg, USA 2006.

- Nu tränar jag för välbefinnandets skull, men inställningen att prestera och vara ambitiös har jag kvar. Man kan säga att det är ett kännemärke i mitt arbete som marknadsansvarig.  

Hans kontorsrum är välordnat. Cd-skivor i en hylla, ett skrivbord utan pappershögar, en dator. Boris säger att tekniken har minskat hans funktionshinder. Mycket som är digitalt kan han göra tämligen obehindrat. Med hjälp av talsyntes kan han googla och få allt han vill veta uppläst.

- När talsyntes blev möjlig i mobiltelefoner blev det lite som att få synen tillbaka. Plötsligt kunde jag göra saker själv som jag bara kunde göra förut när jag såg, berättar han. 

Grunden för Lyckopenningens webb-butik har han i princip byggt upp själv. Alla kreativa idéer som poppar upp i huvudet brukar han mejla till sig själv var han än befinner sig.

- Men även om man kan göra mycket är det otroligt värdefult med det arbetsbiträdesstöd som arbetsgivaren kan få, menar han. 

Det gör att han kan få extra hjälp med saker där man måste se och de saker som tar längst tid. Då kan han lägga energi på rätt saker.

- Det är en informationsmässig revolution att vara blind i dag jämfört med för bara femton år sedan. På det viset är man blind i rätt tidevarv.

Boris Samuelsson är intresserad av teknik. Han läser mycket, förr böcker nu ljudböcker, och är en storkonsument av P1 och radiosporten. Han bor med sambo och en son på sex år på Södermalm i Stockholm. Ibland tar han tunnelbanan till jobbet, ibland färdtjänsttaxi.

- Det går åt otroligt mycket energi och koncentration när man inte ser. Om jag är i form åker jag tunnelbana. Men jag lägger inte ner energi på att till varje pris vara "duktig".Det är inte värt att riskera att ramla ner på spåret om man är okoncentrerad och det till exempel är väldigt halt ute.

De vanligaste fördomarna om blinda är, enligt Synskadades riksförbund, att tro att de inte kan jobba, plugga, idrotta och så vidare. Det händer att Boris Samuelsson möter folk som inte kan se förbi hans funktionshinder.

- Det har hänt både privat och i arbetet att man vid sammankomster träffar på personer som inte vet vad de skall prata om för att jag ser dåligt. Då kan de till exempel säga "min gamla faster ser också dåligt". Jag tycker att det är ganska tragiskt. Jag har en lång idrottskarriär och är marknadsansvarig. Att koka ned det till att jag är ett funktionshinder och mena att vi har något gemensamt för att den personens faster ser dåligt. Då kan jag undra, är jag inte intressantare än så? Samtidigt förstår jag att det är ett välmenat sätt att närma sig. Därför försöker jag istället ta taktpinnen i samtalen och ledsaga dem förbi funktionshindret.

Rollerna kan också kännas som det omvända. För ett tag sedan råkade Boris Samuelsson ut för en tågförsening och hörde en medresenär säga "Jag som måste till Stockholm, hur jag ta mig dit nu?". Boris drog upp sin telefon och knappade in sig på sj.se och kunde snart meddela mannen hur han skulle göra.

- Han blev nog lite generad. Det var lite chockerande att få hjälp av en blind  i ett sådant läge berättade han för mig, avslutar Boris leende.