Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Förhandlingstaktik bakom varselfeber

Företagen går ut hårt när de varslar, men många varsel leder aldrig till uppsägningar. En förklaring kan vara att företagen vill få förhandlingsutrymme och kunna påverka vilka som ska sluta, enligt Arbetsförmedlingens analytiker Ann-Christin Jans.
Niklas Hallstedt Publicerad

I normalfallet leder mellan 30 och 40 procent av alla varsel inte till uppsägningar. Ett år, 1994, skiljer dock ut sig. Det året hade företagen möjlighet att undanta två nyckelpersoner från turordningsreglerna vid uppsägning. Studier som Ann-Christin Jans gjort av situationen i Östergötlands län visar att antalet "övervarsel", det vill säga skillnaden mellan inkomna varsel och verkställda varsel, under denna period var betydligt mindre än både tidigare och senare.

- Man varslade mer korrekt, det tyder på att det är en taktik. Företagen kanske kan öka sitt förhandlingsutrymme och bestämma vilka som ska sluta. Sedan kan båda parterna gå från förhandlingarna utan att förlora ansiktet; arbetsgivaren har gått med på att göra färre uppsägningar och arbetstagarorganisationen har räddat ett antal jobb. Det blir en win-winsituation.

Det finns ytterligare en rad tänkbara skäl till att företagen i början överdriver antalet personer som riskerar att bli av med jobbet, säger Ann-Christin Jans.

- Det kan också vara en stor osäkerhet om vad som ska hända och det tar tid att verkställa ett varsel. Situationen kan hinna förändras. Så var det hösten 2008. Då svängde det otroligt från rekordvarsel till normala nivåer bara några månader senare.

- När man lägger varsel skapas det också rörelse. Folk börjar lämna företaget på egen hand och en del kanske man kan lösa med pensionsavgångar och liknande, så att man slipper säga upp.

Det finns också en stor dos psykologi i hur effekterna av lagda varsel slår. När de stora företagen varslar väcker det tankar både hos enskilda och hos andra företag.

- Man håller hårdare i plånboken och rörligheten på arbetsmarknaden blir mindre. Och som arbetsgivare väntar man nog med rekryteringar i alla fall.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.