I dag är den fackliga organisationsgraden i Sverige lägre än på 40 år. På drygt 16 år har andelen fackanslutna på den svenska arbetsmarknaden minskat med lika många procentenheter, från 84 till 68 procent. De senaste åren har dock organisationsgraden varit i stort sett oförändrad, något som i sig är illavarslande för facken.

- Det är egentligen förvånande. Vi har haft en kraftig ekonomisk nedgång, man hade egentligen förväntat sig en ökad anslutning, konstaterade Johannes Lindvall, docent i statsvetenskap i Lund, i samband med att han presenterade den analys som han gjort för SNS:s räkning.

Utgångspunkten har varit en jämförelse med andra länder som har eller haft en facklig organisationsgrad mellan 50 och 60 procent, exempelvis Belgien, Italien och Norge.

I sin analys pekar Johannes Lindvall på tre möjliga följder. Han menar dels att tyngdpunkten i partipolitiken kommer att förskjutas högerut. Facket har nämligen förmågan att mobilisera väljare i låglönegrupper. Vidare tror han att förhållandet mellan stat och fack kommer att bli mer konfliktfyllt.

- I Västeuropa har avståndet mellan de flesta regeringar och facken ökat sedan 1980-talet, med mer protester, politiska strejker och missnöjesyttringar som följd.

Den tredje konsekvensen som Johannes Lindvall pekar på är att motsättningarna mellan olika grupper på arbetsmarknaden kommer att öka. På den ena sidan finns insiders, de som har fasta jobb med goda villkor, på den andra sidan outsiders, de med otrygga anställningar eller inga jobb alls. Facken tappar mest kraft i branscher med stor andel tillfälligt anställda. Följden kan bli att de generella lösningarna minskar i betydelse. I stället kan det komma särlösningar för starka grupper som är fackligt organiserade.

- Jag tror att facket kommer att ha en stor politisk betydelse också framgent. Däremot närmar vi oss en politisk dynamik av samma slag som vi ser i en del kontinentaleuropeiska länder, spår Johannes Lindvall.

Under den efterföljande diskussionen pekade flera deltagare, både från arbetsgivarsidan och facken, på viktiga skillnader mellan andra länder och Sverige som gör jämförelser svåra.

Almegas vd Jonas Milton menade exempelvis att fackens styrka inte enbart beror på organisationsgraden utan också bland annat på den starka ställning som man fått genom lagstiftning om exempelvis mbl och las. Dessutom, påpekade han, är det inte hela fackföreningsrörelsen som tappar, utan LO-sidan. Detsamma gäller inte tjänstemanna- och akademikerfacken.

Ella Niia, ordförande för Hotell- och restaurangfacket, var för sin del övertygad om att titeln på analysen "När facket försvagas" var felaktig.

- Facket försvagas inte, jag ser ett trendbrott nu, sa hon och utlovade nya fackliga arbetsmetoder.

- Det är en tid för självrannsakan. Vi var kanske inte ute på arbetsplatsen och tittade medlemmarna och de blivande medlemmarna i ögonen.