Arbetsgivarna har vridit åt tumskruvarna i årets avtalsrörelse. Teknikföretagen vill ha flexibla avtal, där lokala uppgörelser i företagen kan avvika från löneökningarna i de centrala avtalen. Samtidigt vill de att det är individen, inte de lokala fackliga företrädarna, som förhandlar om lönepåslagen.

- Lokal lönebildning kräver ett förtroende. Men det förtroendet saknas sedan vi i våras kunde se hur man hanterade löneavtalen. De goda resultaten i företagen avspeglades inte alls. Då är den här manövern bara ett sätt att minska de anställdas inflytande, säger Niklas Hjert, Unionens förhandlingschef.

Modellen förespråkas inte bara av arbetsgivarna. Även fackförbundet Ledarna tycker att makten över lönen ska finnas ute i företagen, och vara en sak mellan chef och medarbetare. Sveriges Ingenjörer övergav den traditionella modellen vid förra avtalsrörelsen och tecknar numera avtal med samma innebörd.

- Våra avtal innehåller redan idag individuella lönesamtal mellan individen och chefen. Skillnaden mellan oss och Ledarna är att vi anser att det är viktigt att klubben har möjlighet att påverka helheten och göra strukturella satsningar. Risken finns annars att man missar osakliga löneskillnader mellan kön, grupper och individer. I förlängningen skulle det äventyra märkessättningen och leda till generellt lägre löneökningar. För oss är det totalt uteslutet att teckna ett sådant avtal.

Niklas Hjert upplever att den här avtalsrörelsen varit snårigare än tidigare.

- I förra avtalsrörelsen gjorde vi rätt likartade bedömningar av det ekonomiska läget. Nu hävdar arbetsgivaren att vi är på väg ner i källaren, men vi ser ingen effekt av den ekonomiska osäkerheten i företagen. Arbetsgivarna vill ha nivåer som motsvarar dem i det förra avtalet, som ju tecknades när vi var på botten av den värsta krisen sedan andra världskriget. Att tro att vi kommer att teckna krisavtal när företagen gör goda vinster, ja då sitter arbetsgivarna och drömmer.