Nu börjar avtalsrörelsen för Unionen. Nästa år ska de flesta av förbundets omkring 100 kollektivavtal förhandlas om – och frågan om hur mycket vi ska jobba blir en het fråga. 

Den här veckan fattade Unionens förbundsråd beslut om vilka frågor som ska prioriteras i avtalsrörelsen. Överst står högre lön, tätt följt av kortare arbetstid. Förbundet ska fortsätta driva på för att alla tjänstemän får minst 100 timmars arbetstidsförkortning per år.

Att frågan är högaktuell märktes inte minst på antalet motioner som kommit till förbundsrådet från förtroendevalda. Hela 23 stycken föreslog en inriktning mot kortare arbetstid.

Enligt en Novusundersökning som Kollega har låtit göra anser 63 procent av medlemmarna att Unionen borde arbeta hårdare för sänkt arbetstid i förhandlingarna med arbetsgivarna.

Martin Wästfelt är Unionens förhandlingschef. Han är medveten om att kortare arbetstid är en viktig fråga för medlemmarna.

– Att få höjd lön är det de flesta medlemmarna prioriterar högst, och på andraplats kommer kortare arbetstid, säger han.

– Under de år jag har jobbat har arbetstid alltid varit en stor fråga, även om det kanske inte uppmärksammats i medierna lika mycket som nu. Sedan 1998 har vi har haft som långsiktigt mål att sänka arbetstiden med 100 timmar om året.

Kravet har dock pausats under de senaste avtalsrörelserna, då förbundet i stället har drivit igenom flexpension för sina medlemmar. I år har det gått 26 år sedan det målet sattes upp – och Unionen är fortfarande inte i hamn.

– Med den här typen av mål tar det tid. På flera områden har vi kommit en bra bit på vägen. I Teknikavtalet har vi kortat arbetstiden med ungefär 60 timmar per år. En del tycker att det är för långsamt, andra tycker att det är en rimlig takt. Men det är viktigt att framhålla att frågan om kortare arbetstid är viktig för oss och för övriga förbund inom Facken inom industrin.

Varför ska vi ha kortare arbetstid?

– När produktiviteten ökar, när vi jobbar snabbare och effektivare med hjälp av tekniska hjälpmedel och ökad kompetens, vill vi och våra medlemmar ta ut en del av det värde som genereras i kortare arbetstid. Vi avstår en del av löneökningen till förmån för kortare arbetstid.

Kortare arbetstid mot lägre löneökning 

I Kollegas undersökning svarar 74 procent att de skulle vilja arbeta kortare veckor. Och de önskar sig en rejäl sänkning: 65 procent svarar att de vill arbeta 35 timmar eller mindre. Bara 22 procent skulle nöja sig med att jobba mellan 36 och 39 timmar i veckan.

Ungefär hälften kan tänka sig att utföra samma mängd arbete som i dag om deras arbetstid sänks. Hälften vill ha mindre att göra. Att sänka lönen i utbyte mot kortare veckor är däremot inte populärt – bara två av tio kan tänka sig det. Och det är heller inte aktuellt, enligt Martin Wästfelt.

– Det skulle ju innebära att vi hyvlar arbetstiden via kollektivavtal. Utgångspunkten är en lägre löneökning i utbyte mot en arbetstidsförkortning. Men man ska komma ihåg att arbetsgivarna inte tycker om det. Arbetsgivarna tjänar pengar när vi jobbar och därför ser de ogärna att vi jobbar mindre.

Enligt Kollegas undersökning är fortfarande 40 timmar i veckan det normala för de flesta. 75 procent svarar att de jobbar så. Av dem som har kortare arbetsvecka är det bara ett par procent som arbetar mindre än 36 timmar i veckan.

Vill inte sänka arbetstiden med lagstiftning

I den här avtalsrörelsen blir frågan om arbetstiden het, enligt Martin Wästfelt. Men Unionen är, till skillnad mot en del andra fackförbund, fortsatt mycket kritiskt mot att sänka arbetstiden via lagstiftning.

– Man mäter ju hela tiden kostnaden per arbetad timme och därför är arbetstiden en självklar del av löne- och avtalsrörelsen, säger han.

Martin Wästfelt tycker också att det är förvånande att de fackförbund som i vanliga fall förespråkar den svenska modellen nu vill lösa frågan med lagstiftning.

– Under 90-talet kämpade vi med näbbar och klor för att staten inte skulle ta makten över lönebildningen. De senaste åren har vi kämpat för att EU inte ska göra det med minimilönedirektivet. Om man löser den här frågan med lagstiftning lägger man ju frågan i politikernas knä. Det kan vara lockande om man tror att politikerna alltid vill sänka arbetstiden – men vi kan ju lika gärna få en majoritet som vill höja arbetstiden.

Ett exempel på det sistnämnda är Grekland, där regeringen i somras stiftade en lag som gör det möjligt för vissa företag att förlänga arbetsveckan till 48 timmar.