År 2016 hade 17 procent av den vuxna befolkningen alkoholvanor som medförde en ökad risk för alkoholrelaterade skador, enligt Folkhälsomyndigheten.

Två procent av befolkningen har spelproblem, rapporterar Läkartidningen. Och efterfrågan på behandling för cannabisrelaterade problem har ökat i alla de nordiska länderna de senaste 20 åren, enligt Nordens välfärdscentrum.

Läs också: Alkohol – Ett svårt men viktigt samtal 

Träningsberoende och shoppingberoende är exempel på andra problem som drabbar många svenskar.

Men vilket rehabiliteringsansvar en arbetsgivare har om en anställd drabbas av ett beroende finns inte reglerat i någon särskild lag. Av arbetsmiljölagen och socialförsäkringsbalken framgår dock att en arbetsgivare har ett ansvar för att rehabilitera en anställd som inte kan utföra sina arbetsuppgifter på grund av en långvarig sjukdom.

Arbetsgivaren har då ett så kallat arbetslivsinriktat rehabiliteringsansvar. Det kan till exempel handla om arbetsträning och anpassning av arbetsuppgifterna.

För att en individ ska kunna få denna rehabilitering för sitt beroende krävs en sjukdomsdiagnos.

– Det är alltid en läkare som avgör om en person har ett beroende av sjukdomskaraktär. Utan en diagnos som försämrar arbetsförmågan är arbetsgivaren inte skyldig att anpassa arbetet eller sätta in andra rehabiliterande åtgärder, säger Unionens förbundsjurist Elisabet Ohlsson.

Den som har ett riskbruk, men inte har fått sjukdomsdiagnosen beroende, kan också ha rätt till rehabilitering om beteendet har lett till sjukskrivning på grund av annan ohälsa.

Arbetsgivaren har däremot inget ansvar för den medicinska behandlingen.

– Men många arbetsgivare bekostar ändå behandling av olika slags beroenden. Det ligger både i arbetsgivarens och i arbetstagarens intresse att behandling sätts in snabbt, säger Elisabet Ohlsson.

Det finns ingen principiell skillnad när det gäller arbetsgivarens rehabiliteringsansvar vid beroende som gäller alkohol, narkotika, läkemedel eller något annat.

– Rehabiliteringsansvaret tickar i gång när arbetstagaren är frånvarande från jobbet på grund av sin sjukdom och har fått en diagnos, säger Annamaria Westregård, docent i arbetsrätt vid Lunds universitet.

En förutsättning är att arbetstagaren inte har gjort sig skyldig till förseelser som är grund för avsked, till exempel stöld.

– I en sådan situation finns inget rehabiliteringsansvar, oavsett om det föreligger skadligt bruk av droger, alkohol eller andra substanser, säger Elisabet Ohlsson.

För att det ska finnas saklig grund att säga upp en anställd som är frånvarande från jobbet på grund av sitt beroende ska arbetsförmågan vara permanent nedsatt, och arbetstagaren ska inte kunna utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren. Arbetsgivaren ska dessutom ha fullgjort sitt rehabiliteringsansvar.

– Om rehabiliteringen inte har hjälpt och sjukdomen inte har blivit bättre, ska arbetsgivaren göra en arbetsförmågebedömning för att se vad arbetstagaren kan jobba med hos arbetsgivaren. Saknas omplaceringsmöjligheter finns saklig grund för uppsägning, säger Annamaria Westregård.

Att det är olagligt att inneha och använda narkotika gör att risken för att bli uppsagd är större vid sådant beroende än vid beroende av alkohol och annat – även om individen sköter sitt jobb.

– Arbetsgivarens förtroende kan skadas mer vid narkotikaberoende, eftersom all hantering av narkotika är illegal. Det gäller särskilt yrkesgrupper där det ställs höga krav på medarbetarna, som till exempel chefer, säger Annamaria Westregård.