Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Social makt på jobbet – så läser du hemliga spelet på möten

Ljudliga suckar och en blick på mobilen när kollegan talar. Det sociala spelet under möten avslöjar informella maktstrukturer på jobbet.
– Negativ bekräftelse hör inte hemma på en arbetsplats, säger Susanne Andersson, organisationsforskare vid Stockholms universitet.
Torbjörn Tenfält Publicerad
Social makt på jobbet. Mötesrum, applåderande deltagare.
Är den som pratar mest på mötet den med mest social makt? Inte nödvändigtvis, menar forskaren. Lär dig att tolka det sociala spelet på möten och se vem som egentligen har makten. Foto: Colourbox.

Mötet ska starta men alla medarbetare är inte på plats. Kan det börja ändå? 

Ofta beror det på vem som saknas.

– Så kan den sociala maktordningen på jobbet visa sig, säger Susanne Andersson, forskare vid Stockholms universitet med inriktning på organisationspedagogik.

Hon har studerat informella maktstrukturer genom att följa ett femtontal mellanchefer och se hur de och deras medarbetare agerar på vanliga jobbmöten. Iakttagelserna är en del av det forskningsprojekt hon driver tillsammans med privata och offentliga arbetsgivare och där hon utgår från mellanchefers arbetssituation.

– De beteenden och mönster jag såg skiljde sig inte särskilt mycket mellan offentliga och privata arbetsplatser. Det är den möteskultur som utvecklats i arbetsgruppen som är avgörande, inte om det är en privat eller offentlig arbetsgivare, säger Susanne Andersson.

Risk för mobbning

Hon följde cheferna i deras vardag, satt med på möten och följde upp med intervjuer där hon prövade sina tolkningar av vad hon sett och hört under mötet.

– Syftet var att cheferna skulle börja reflektera över sin vardag för att få syn på det som inte är bra och sedan arbeta för att förändra det.

Mötet är en arena där det blir extra tydligt vilka medarbetare som inte får bekräftelse. 

– Sker det återkommande under längre tid så finns det ett ord för det och det är mobbning, säger hon.

Den som utsätts har ofta svårt att bryta mönstret.

– Att någon ska behöva uppleva att ingen lyssnar på vad han eller hon säger får bara inte förekomma på en arbetsplats. Det är något chefen måste ta tag i.

Andra blir bekräftade och får mycket mer uppmärksamhet, trots att de inte alltid har något vettigt att säga. 

– Många tänker att den som pratar mycket har social makt och får stort inflytande, men det är inte alls säkert. Istället kan det vara den som sitter tyst hela mötet och sedan säger något som alla håller med om.

Laddat var man sitter

Placeringen vid sammanträdesbordet är ett annat laddat område. Om bordet är rektangulärt förväntar sig alla att den som sätter sig vid kortändan ska leda mötet. 

– Ska du inte leda mötet blir det konstigt om du sätter dig där, särskilt om det inte anlänt så många andra och flera platser är lediga. Är bordet däremot fullt och det sitter någon vid ena kortsidan kan du sätta sig vid den andra. Då är det inte lika laddat.

Dagordningen är ett maktvapen för chefen. Beroende på vilken ordning frågorna hamnar i kan de få olika tyngd.

– Vill du som chef skapa en arbetsgrupp där människor ges likvärdiga villkor bör du vara medveten om hur de här mönstren ser ut på din arbetsplats. Vilka har mest inflytande och kan räknas som informella ledare? Vilka har lägre status? 

Susanne Andersson framhåller vikten av att skapa möten där alla får komma till tals och bidra med idéer. Det gynnar inte bara arbetsgruppen utan hela organisationen.

 – Att ha fokus på bekräftelsemönstren kan vara ett sätt att få syn på hur vi fungerar tillsammans. Om det fungerar dåligt har vi alla ett ansvar att förändra kulturen, men det är chefen som har det formella ansvaret.

 Susanne Andersson ser också könsskillnader i möteskulturen. 

– Idag är kvinnor högutbildade, oerhört kompetenta, vältaliga och kan ta för sig på möten. Men vilket inflytande en enskild kvinna får beror på hur de andra mottar de idéer hon kommer med. 

Marginaliseringen sker inte alltid med hjälp av en tydlig härskarteknik. 

– Ofta sker det här mer subtilt. Den som har ordet kan få mycket eller lite gehör.

Kulturen kan ändras

Facket kan spela en viktig roll i att motverka destruktiva bekräftelsemönster på arbetsplatserna, framhåller Susanne Andersson. 

– I grunden är det här en arbetsmiljöfråga. Men kulturen sitter inte i väggarna. Den skapas när vi människor samspelar och det är där i samspelet den också kan förändras, säger hon.

Susanne Andersson gjorde sin studie före pandemin, när de flesta möten fortfarande var fysiska. I dag är många möten digitala, eller hybrider där några sitter tillsammans på arbetsplatsen och andra deltar från hemmet. Hur den digitala formen påverkar maktrelationer och det sociala spelet har Susanne Andersson inte själv studerat, men det har däremot en av hennes masterstudenter gjort.

– Han fann att mötena blev mer formaliserade i betydelsen att chefen pratar mer. Det blev inte samma spelrum för bekräftelse, men på bekostnad av att mötena blev stelare och mindre kreativa.

Susanne Andersson delar upp det sociala maktspelet i positiva och negativa bekräftelsemönster:

 

Negativa bekräftelsemönster

Säga rakt ut att man inte håller med.

Negativ, osaklig och okunstruktiv kritik om det som en kollega framför.

Inte lyssna aktivt.

Titta på mobilen eller kolla på klockan.

Skriva på datorn.

Himla med ögonen, stöna eller sucka.

 

Positiva bekräftelsemönster

Instämma, eller berömma ett förslag.

Eventuell kritik som framförs är konstruktiv.

Nicka, le eller se glad ut. Visar att man håller med

Lyssna aktivt och fokusera på den som talar.

Nicka, eller humma gillande.

 

 

Signaler att vara uppmärksam på för den som vill förstå sociala och informella maktstrukturer på jobbet:

Vem kommer först till mötet.

Vem kommer i sällskap med vem. Har de pratat ihop sig?

Vem väntar man på innan att mötet börjar. 

Vem bryr man sig inte om ifall hen kommer i tid eller inte till mötet? Man startar ändå.

Vem bekräftar vem?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Våga fråga om självmordstankar

Vi måste våga prata om självmord och psykisk ohälsa för att minska stigmat. Våga fråga varandra om hur vi mår. Alternativet är tystnad – och den kan vara livsfarlig. Det menar psykologen Anna Lagerblad.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 15:00
Psykologen Anna Lagerblad
Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder och går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra, anser psykologen Anna Lagerblad. Foto: Privat /Stina Stjernkvist/TT

Varje år avslutar cirka 1 500 personer sina liv. Ungefär lika många försöker begå självmord men överlever. Många fler tänker tanken. Psykisk sjukdom, depression, ångest och kritiska livshändelser som skilsmässa, uppsägning, ekonomiska svårigheter eller sjukdom ökar risken för suicid.

För den som aldrig drabbats av psykisk ohälsa kan det vara svårt att förstå hur någon självmant vill dö. Önskan att överleva är stark hos oss människor, det krävs mycket för att gå emot den kraften, förklarar Anna Lagerblad, psykolog på Capio Ångest och Depression i Stockholm.

– Men när någon mår så pass dåligt kan självmord uppfattas som en lösning på problemen. Det är den deprimerade hjärnans logik, men det är också en permanent lösning på temporära problem, säger Anna Lagerblad.

Inom psykiatrin pratar man ibland om den suicidala krisens tre O:n. Den psykiska smärtan är så pass outhärdlig att man helt enkelt inte står ut längre.

– Det andra är att problemen känns ofrånkomliga, du ser ingen lösning. Det tredje är att lidandet känns oändligt, du tappar hoppet och ser ingen ljusning i tunneln, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar i arbetsför ålder

Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder. Långt ifrån alla är sjukskrivna, utan man går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra.

– Kollegor följer varandra över tid och kan upptäcka förändringar i beteendet. Vid en depression är det också vanligt att isolera sig. Kanske är arbetskamraterna de enda man faktiskt träffar, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar syns inte på utsidan men det finns tecken att vara uppmärksam på. Kollegan kanske börjar dra sig undan fikaraster, har svårare att klara av sitt arbete, har humörsvängningar och mycket korttidsfrånvaro.

Vad kan man som kollega göra då?

– Fråga: ”Hur mår du? Jag saknade dig på fikat i dag.” Var modig och fortsätt fråga om magkänslan säger att det är något som inte stämmer. Ta dig också tid att lyssna utan att döma eller komma med lösningar, säger Anna Lagerblad.

Rädsla att prata om självmord

Det finns en rädsla att det skulle kunna vara farligt att prata om självmord för att det skulle trigga personen att ta sitt liv. Men det är i själva verket tvärtom, studier visar att det i stället kan förebygga självmord.

– Är man deprimerad smalnar perspektivet av. Att då få sätta ord på sitt mående och formulera sig inför någon utomstående kan ge större perspektiv och distans.

Ska jag fråga om kollegan funderar på att ta sitt liv?

– Det kan vara lite svårt att göra om man inte står varandra nära. Huvudansvaret för det ligger på vården. Har man tankar på att ta sitt liv är det ett tecken på allvarlig psykisk ohälsa som kräver professionell behandling, säger Anna Lagerblad.

Som kollega och ännu mer som chef kan du däremot hjälpa personen att söka vård eftersom det kan vara jobbigt att ta det första steget. Och som chef har du ett ansvar både för att förebygga psykisk ohälsa och för att stötta medarbetare som likt Malin i artikeln här intill återvänder till jobbet efter självmordsförsök och längre sjukskrivning.

Tystnad på jobbet kan vara livsfarlig

Som chef kan du också tänka på vilket klimat som ska råda på arbetsplatsen, tycker Anna Lagerblad. En trygg miljö signalerar att vi är här för att göra vårt jobb, men vi är också människor och livet kan slå hårt mot oss alla. Det är inget skamligt som måste döljas eller tystas ner.

– Chefer behöver bli bättre på att våga ta obehagliga samtal. Det duger inte att som chef vara rädd för att prata om psykisk ohälsa för då uppstår en tystnad som i värsta fall kan vara livsfarlig.