Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Social makt på jobbet – så läser du hemliga spelet på möten

Ljudliga suckar och en blick på mobilen när kollegan talar. Det sociala spelet under möten avslöjar informella maktstrukturer på jobbet.
– Negativ bekräftelse hör inte hemma på en arbetsplats, säger Susanne Andersson, organisationsforskare vid Stockholms universitet.
Torbjörn Tenfält Publicerad
Social makt på jobbet. Mötesrum, applåderande deltagare.
Är den som pratar mest på mötet den med mest social makt? Inte nödvändigtvis, menar forskaren. Lär dig att tolka det sociala spelet på möten och se vem som egentligen har makten. Foto: Colourbox.

Mötet ska starta men alla medarbetare är inte på plats. Kan det börja ändå? 

Ofta beror det på vem som saknas.

– Så kan den sociala maktordningen på jobbet visa sig, säger Susanne Andersson, forskare vid Stockholms universitet med inriktning på organisationspedagogik.

Hon har studerat informella maktstrukturer genom att följa ett femtontal mellanchefer och se hur de och deras medarbetare agerar på vanliga jobbmöten. Iakttagelserna är en del av det forskningsprojekt hon driver tillsammans med privata och offentliga arbetsgivare och där hon utgår från mellanchefers arbetssituation.

– De beteenden och mönster jag såg skiljde sig inte särskilt mycket mellan offentliga och privata arbetsplatser. Det är den möteskultur som utvecklats i arbetsgruppen som är avgörande, inte om det är en privat eller offentlig arbetsgivare, säger Susanne Andersson.

Risk för mobbning

Hon följde cheferna i deras vardag, satt med på möten och följde upp med intervjuer där hon prövade sina tolkningar av vad hon sett och hört under mötet.

– Syftet var att cheferna skulle börja reflektera över sin vardag för att få syn på det som inte är bra och sedan arbeta för att förändra det.

Mötet är en arena där det blir extra tydligt vilka medarbetare som inte får bekräftelse. 

– Sker det återkommande under längre tid så finns det ett ord för det och det är mobbning, säger hon.

Den som utsätts har ofta svårt att bryta mönstret.

– Att någon ska behöva uppleva att ingen lyssnar på vad han eller hon säger får bara inte förekomma på en arbetsplats. Det är något chefen måste ta tag i.

Andra blir bekräftade och får mycket mer uppmärksamhet, trots att de inte alltid har något vettigt att säga. 

– Många tänker att den som pratar mycket har social makt och får stort inflytande, men det är inte alls säkert. Istället kan det vara den som sitter tyst hela mötet och sedan säger något som alla håller med om.

Laddat var man sitter

Placeringen vid sammanträdesbordet är ett annat laddat område. Om bordet är rektangulärt förväntar sig alla att den som sätter sig vid kortändan ska leda mötet. 

– Ska du inte leda mötet blir det konstigt om du sätter dig där, särskilt om det inte anlänt så många andra och flera platser är lediga. Är bordet däremot fullt och det sitter någon vid ena kortsidan kan du sätta sig vid den andra. Då är det inte lika laddat.

Dagordningen är ett maktvapen för chefen. Beroende på vilken ordning frågorna hamnar i kan de få olika tyngd.

– Vill du som chef skapa en arbetsgrupp där människor ges likvärdiga villkor bör du vara medveten om hur de här mönstren ser ut på din arbetsplats. Vilka har mest inflytande och kan räknas som informella ledare? Vilka har lägre status? 

Susanne Andersson framhåller vikten av att skapa möten där alla får komma till tals och bidra med idéer. Det gynnar inte bara arbetsgruppen utan hela organisationen.

 – Att ha fokus på bekräftelsemönstren kan vara ett sätt att få syn på hur vi fungerar tillsammans. Om det fungerar dåligt har vi alla ett ansvar att förändra kulturen, men det är chefen som har det formella ansvaret.

 Susanne Andersson ser också könsskillnader i möteskulturen. 

– Idag är kvinnor högutbildade, oerhört kompetenta, vältaliga och kan ta för sig på möten. Men vilket inflytande en enskild kvinna får beror på hur de andra mottar de idéer hon kommer med. 

Marginaliseringen sker inte alltid med hjälp av en tydlig härskarteknik. 

– Ofta sker det här mer subtilt. Den som har ordet kan få mycket eller lite gehör.

Kulturen kan ändras

Facket kan spela en viktig roll i att motverka destruktiva bekräftelsemönster på arbetsplatserna, framhåller Susanne Andersson. 

– I grunden är det här en arbetsmiljöfråga. Men kulturen sitter inte i väggarna. Den skapas när vi människor samspelar och det är där i samspelet den också kan förändras, säger hon.

Susanne Andersson gjorde sin studie före pandemin, när de flesta möten fortfarande var fysiska. I dag är många möten digitala, eller hybrider där några sitter tillsammans på arbetsplatsen och andra deltar från hemmet. Hur den digitala formen påverkar maktrelationer och det sociala spelet har Susanne Andersson inte själv studerat, men det har däremot en av hennes masterstudenter gjort.

– Han fann att mötena blev mer formaliserade i betydelsen att chefen pratar mer. Det blev inte samma spelrum för bekräftelse, men på bekostnad av att mötena blev stelare och mindre kreativa.

Susanne Andersson delar upp det sociala maktspelet i positiva och negativa bekräftelsemönster:

 

Negativa bekräftelsemönster

Säga rakt ut att man inte håller med.

Negativ, osaklig och okunstruktiv kritik om det som en kollega framför.

Inte lyssna aktivt.

Titta på mobilen eller kolla på klockan.

Skriva på datorn.

Himla med ögonen, stöna eller sucka.

 

Positiva bekräftelsemönster

Instämma, eller berömma ett förslag.

Eventuell kritik som framförs är konstruktiv.

Nicka, le eller se glad ut. Visar att man håller med

Lyssna aktivt och fokusera på den som talar.

Nicka, eller humma gillande.

 

 

Signaler att vara uppmärksam på för den som vill förstå sociala och informella maktstrukturer på jobbet:

Vem kommer först till mötet.

Vem kommer i sällskap med vem. Har de pratat ihop sig?

Vem väntar man på innan att mötet börjar. 

Vem bryr man sig inte om ifall hen kommer i tid eller inte till mötet? Man startar ändå.

Vem bekräftar vem?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Våga fråga om självmordstankar

Vi måste våga prata om självmord och psykisk ohälsa för att minska stigmat. Våga fråga varandra om hur vi mår. Alternativet är tystnad – och den kan vara livsfarlig. Det menar psykologen Anna Lagerblad.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 15:00
Psykologen Anna Lagerblad
Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder och går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra, anser psykologen Anna Lagerblad. Foto: Privat /Stina Stjernkvist/TT

Varje år avslutar cirka 1 500 personer sina liv. Ungefär lika många försöker begå självmord men överlever. Många fler tänker tanken. Psykisk sjukdom, depression, ångest och kritiska livshändelser som skilsmässa, uppsägning, ekonomiska svårigheter eller sjukdom ökar risken för suicid.

För den som aldrig drabbats av psykisk ohälsa kan det vara svårt att förstå hur någon självmant vill dö. Önskan att överleva är stark hos oss människor, det krävs mycket för att gå emot den kraften, förklarar Anna Lagerblad, psykolog på Capio Ångest och Depression i Stockholm.

– Men när någon mår så pass dåligt kan självmord uppfattas som en lösning på problemen. Det är den deprimerade hjärnans logik, men det är också en permanent lösning på temporära problem, säger Anna Lagerblad.

Inom psykiatrin pratar man ibland om den suicidala krisens tre O:n. Den psykiska smärtan är så pass outhärdlig att man helt enkelt inte står ut längre.

– Det andra är att problemen känns ofrånkomliga, du ser ingen lösning. Det tredje är att lidandet känns oändligt, du tappar hoppet och ser ingen ljusning i tunneln, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar i arbetsför ålder

Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder. Långt ifrån alla är sjukskrivna, utan man går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra.

– Kollegor följer varandra över tid och kan upptäcka förändringar i beteendet. Vid en depression är det också vanligt att isolera sig. Kanske är arbetskamraterna de enda man faktiskt träffar, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar syns inte på utsidan men det finns tecken att vara uppmärksam på. Kollegan kanske börjar dra sig undan fikaraster, har svårare att klara av sitt arbete, har humörsvängningar och mycket korttidsfrånvaro.

Vad kan man som kollega göra då?

– Fråga: ”Hur mår du? Jag saknade dig på fikat i dag.” Var modig och fortsätt fråga om magkänslan säger att det är något som inte stämmer. Ta dig också tid att lyssna utan att döma eller komma med lösningar, säger Anna Lagerblad.

Rädsla att prata om självmord

Det finns en rädsla att det skulle kunna vara farligt att prata om självmord för att det skulle trigga personen att ta sitt liv. Men det är i själva verket tvärtom, studier visar att det i stället kan förebygga självmord.

– Är man deprimerad smalnar perspektivet av. Att då få sätta ord på sitt mående och formulera sig inför någon utomstående kan ge större perspektiv och distans.

Ska jag fråga om kollegan funderar på att ta sitt liv?

– Det kan vara lite svårt att göra om man inte står varandra nära. Huvudansvaret för det ligger på vården. Har man tankar på att ta sitt liv är det ett tecken på allvarlig psykisk ohälsa som kräver professionell behandling, säger Anna Lagerblad.

Som kollega och ännu mer som chef kan du däremot hjälpa personen att söka vård eftersom det kan vara jobbigt att ta det första steget. Och som chef har du ett ansvar både för att förebygga psykisk ohälsa och för att stötta medarbetare som likt Malin i artikeln här intill återvänder till jobbet efter självmordsförsök och längre sjukskrivning.

Tystnad på jobbet kan vara livsfarlig

Som chef kan du också tänka på vilket klimat som ska råda på arbetsplatsen, tycker Anna Lagerblad. En trygg miljö signalerar att vi är här för att göra vårt jobb, men vi är också människor och livet kan slå hårt mot oss alla. Det är inget skamligt som måste döljas eller tystas ner.

– Chefer behöver bli bättre på att våga ta obehagliga samtal. Det duger inte att som chef vara rädd för att prata om psykisk ohälsa för då uppstår en tystnad som i värsta fall kan vara livsfarlig.

Arbetsmiljö

Malin försökte ta sitt liv – överlevde och fick tillbaka hoppet

Hur berättar man för familj och kollegor om sitt självmordsförsök? ”Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit på samma mörka plats”, säger Malin, som försökte ta sitt liv, men räddades. I dag vill hon förmedla att det alltid finns hopp.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 13:00
En kvinna sitter på en brygga
När Malin mådde som sämst såg hon ingen annan utväg än att dö för att bli av med sin ångest. (Bilden är en genrebild) Janerik Henriksson/TT

För fem år sedan ville Malin dö. Eller rättare sagt: hon såg ingen annan utväg än att sluta leva för att slippa ångesten. En morgon vinkade hon hej då till barnen som skulle hälsa på farmor och farfar tillsammans med sin pappa. När de åkt svalde hon en stor mängd smärtstillande tabletter.

– Det var ständigt kaos i huvudet samtidigt som jag var avtrubbad. När jag bestämde mig för att avsluta mitt liv fick jag för första gången en känsla av kontroll. Döden var en definitiv lösning på mitt problem, säger hon.

”Försök att förklara, så jag förstår”, har maken frågat Malin många gånger. Han behövde ett svar på hur den alltid glada Malin kunde må så dåligt att hon ville lämna honom ensam med barnen.

Men det är svårt att förklara för någon som aldrig varit på samma mörka plats, förklarar Malin. Hon har försökt många gånger.

– Innan jag fick min depression kunde jag inte heller förstå hur en människa frivilligt väljer döden framför livet och sina barn. Vilken mamma eller pappa gör en sådan sak?

I dag har hon slutat bråka med skuldkänslorna och accepterat att hon var sjuk. Men det gör ont när Malin tänker hur nära det var att hon lyckats med suicidförsöket och vad hon utsatt sin familj för.

 

Nedstämd efter förlossningen

Malin hade aldrig tidigare haft problem med psykisk ohälsa tills hon fick sitt första barn. Det var en tuff graviditet och förlossning. I stället för att njuta av bebisbubblan var Malin nedstämd under hela föräldraledigheten. När en nära vän dog i en trafikolycka tappade hon fotfästet helt. Malin slutade sova och oron rev i kroppen.

– Då reagerade mödravården – jag blev sjukskriven ett par veckor med order om att sova. Min man blev pappaledig.

Det blev lite bättre, men inte helt. Det fanns dessutom alltid en förklaring till att Malin inte mådde bra. Småbarn, sömnbrist, amningshormoner och sorg ovanpå det är jobbigt fick hon veta.

Efter föräldraledigheten börjar Malin jobba igen. Som projektledare behöver hon vara alert och hålla många bollar i luften. På något vis går det fast hon känner sig låg, hon gillar sitt arbete och sina kollegor. Rutiner och vardagens måsten håller henne på fötter.

Livet tuffar på.

Malin blir gravid igen. Bebisen sover snällt på nätterna, men det gör inte Malin. Det är första gången hon upplever svår ångest.

– Varje gång jag lade huvudet på kudden så slog den till och sedan igen när jag vaknade under vargtimmen. Det var vidrigt.

Den här gången pratar hon med läkaren på vårdcentralen, som skriver ut antidepressiva läkemedel. Malin får rådet att börja träna och stressa mindre. Hon pratar också med en kurator. Men det är som om ingen riktigt förstår, tänker Malin varje gång.

– Det syns ju inte utanpå att man mår dåligt inuti, man känner sig oerhört ensam och tystnar. Min man förstod till viss del och min kollega Ulrika såg ju att jag inte riktigt var mig själv.

 

Från sjukskrivning till självmordsförsök

En dag går det inte längre och hon blir sjukskriven. Malin beskriver det som att världen rasar samman.

Hennes man kör henne till psykakuten. Där får hon för första gången frågan: ”Malin, har du funderat på att avsluta ditt liv?”

Malin svarar nej. Men det var inte riktigt sant. Tankarna hade funnit där till och från. Som en snuttefilt eller tröstande tanke, om det skulle bli jävligare fanns det en lösning.

Det blev jävligare.

Det är fortfarande jobbigt att prata om den där lördagsmorgonen när hon vinkade hej då till barnen, då fem och sju år gamla, och sin man. När hon var säker på att de kommit i väg sväljer hon en näve tabletter.

Men hennes man anar att något inte står rätt till. Han vänder hem igen. Det räddar hennes liv.

Malins minns inte mycket från tiden innan och efter suicidförsöket. Anhöriga var ledsna och oroliga. Malin var mest trött och skamsen.

– Det var inte bara jag som behövde läka utan min familj också. Barnen förstod och förstår fortfarande inte allt. Hur berättar man för sina ungar att mamma vill dö? Jag vet inte.

Månaderna som följde var tunga. Men för första gången upplever Malin att hon får hjälp på riktigt från psykiatrin, vårdcentralen och i ett senare skede företagshälsovården.

Kollegan Ulrika kom också att betyda en hel del för Malins tillfrisknande.

– Malins man ringde mig och berättade vad som hänt. Jag visste att Malin hade det kämpigt, men inte att det var så illa. Jag kände lättnad för att hon levde, en sorg över att hon måste känt sig så ensam, skuld över att jag inte såg, men också en ilska över att hon ville lämna oss, säger Ulrika uppriktigt.

Eftersom Malin var sjukskriven när hon försökte ta sitt liv visste ingen annan på jobbet vad som hade hänt. Hon bad Ulrika berätta för chefen och chefen fick i sin tur informera kollegorna i Malins team. Malin kände ganska snabbt att hon ville köra med öppna kort på jobbet. Men det är inte ett allmänt råd hon vill ge andra.

– Jag valde att vara öppen för att jag känner mig trygg på jobbet och det har hjälpt mig på min resa. Men alla har det inte så tyvärr. Samma sak med vården. Jag vet att många inte får den hjälp de har rätt till.

 

Kollegor och chef ett stöd

När Malin skulle återvända till jobbet på deltid var hon nervös. Och hon skämdes igen. Vad skulle kollegorna säga? Ulrika hade berättat att många hade reagerat starkt när de fick höra om självmordsförsöket.

– Men de tog emot mig med sådan värme. Några var nästan mer nervösa och inledningsvis behandlade de mig lite försiktigt. Men efter någon månad var det någon som vågade skämta med mig igen och allt var nästan som vanligt igen, säger Malin och ler.

Kollegornas bemötande hjälpte mycket och Malin vill också berömma sin chef. Han tog hjälp av företagshälsan för att få råd om hur han skulle hjälpa Malin, men även hennes kollegor som hade frågor.

– Det är ett ödmjukt förhållningsätt tycker jag. Han må vara chef, men kan inte allt, men vill lära sig. Det gjorde att jag vågade ha öppna samtal med honom.

Under en ganska lång tid hade hon och chefen återkommande avstämningar. De gjorde upp en tydlig plan för hur hon skulle komma tillbaka på 100 procent. Det skulle gå långsamt och ibland behövde de justera den när Malin fick några mindre bakslag. Efter drygt 18 månader jobbade hon heltid.

– Jag mår bra i dag. Väldigt bra till och med. Fast jag kan känna av en viss mental sårbarhet. Jag kommer nog äta min antidepressiva medicin resten av livet, säger hon.

Ganska ofta tänker hon på alla andra som kämpar. Och på dem som inte orkade fortsätta. Och det är också därför hon ställer upp på intervjun. För att förmedla hopp.

– Det finns hjälp att få, du är inte ensam och även om det känns tröstlöst just nu kan du må bra igen. Men jag vet att det är tufft.

Det finns fortfarande för många tabun och missuppfattningar om psykisk ohälsa, menar Malin. Som att det bara drabbar svaga eller att det kan vara farligt att prata om självmord eftersom det kan väcka den björn som sover.

– Vi måste prata om det här utan att skuldbelägga eller rygga tillbaka. Psykisk ohälsa är lika allvarligt som cancer och precis som med cancer kan vi alla drabbas. Du eller en anhörig kan hamna i en svår depression.

Vill du ge något råd till hur man kan hjälpa en kollega som mår dåligt?

– Du behöver inte lösa deras problem, men du kan vara där som en medmänniska. Fråga, lyssna och ge inte upp.

Fotnot: Malin heter egentligen något annat.

Så kan du stötta en kollega 

  • Våga fråga hur kollegan mår. Berätta vad du ser. ”Jag har märkt att du verkar låg, vill du prata en stund?”
  • Om magkänslan säger att det inte är okej, trots att kollegan säger att det är bra, fråga igen och igen. Tids nog kan det öppna upp för ett samtal som kan göra skillnad.
  • Stanna kvar och lyssna utan att döma eller ha en färdig lösning. Det kan räcka långt att högt få sätta ord på sina tankar till någon som lyssnar aktivt.
  • Hjälp kollegan att få hjälp. Ditt stöd är viktigt. Men din roll är i första hand att vara medmänniska, inte att behandla. Uppmuntra personen att söka professionell hjälp.

Källa: Mind och psykolog Anna Lagerblad.

Så ger du som chef stöd

  • Främja en medmänsklig arbetsmiljö. Skapa ett stöttande klimat där medarbetare vet att de kan få hjälp när det behövs.
  • Var ett föredöme. Prata öppet om svårigheter i livet som alla stöter på och psykisk ohälsa.
  • Upptäck varningssignaler. Till exempel att personen drar sig undan, har mycket korttidsfrånvaro, humörsvängningar och får mindre gjort på arbetet.
  • Uppmärksamma risksituationer. Dödsfall i familjen, skilsmässa, sjukdom och ekonomiska svårigheter kan öka risken för självmordstankar. Ta initiativ till samtal och erbjud stöd.

Källa: Mind