Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Kaos knäckte SAS-personal på Arlanda

Markpersonalen på SAS håller andan och tummarna för att sommaren inte blir lika kaotisk som i fjol på Sveriges största arbetsplats – Arlanda.
Johanna Rovira Publicerad 3 maj 2023, kl 06:00
Personal på Arlanda samlade vid ett skrovbord med många datorskärmar.
Kaoset på Arlanda sommaren 2022 knäckte många i SAS-personalen, berättar anställda på flygplatsen. Ett flertal slutade. Nu håller alla tummarna för en lugn sommar. Foto: Staffan Claesson.

Det var kaos. Förra sommaren går till historien som den värsta i Arlandas 60-åriga existens. Vaccinationspass och krav på coronatester, olika för olika flygbolag, startade tumult som späddes på av media med följd att passagerarna invaderade flygplatsen dygn innan de skulle resa för att vara på säkra sidan. Det tog 30 minuter i stället för tre att ta sig genom avgångshallen, minns Martin Johansson, ordförande för Unionenklubben på SAS Ground Handling Sweden AB, SGH.

Å andra sidan kom han knappt utanför dörren på SAS Tjänstemannaförening Terminals kontor ovanför terminal 5.

 Det var alltid någon medlem som stod utanför dörren och grät. Man agerade mer psykolog än facklig ibland.

60 resenärer portades

Martin Johansson. Foto: Staffan Claesson.

Markpersonalen, som var underbemannad sedan pandemin, fick utstå spott och spe, bokstavligen, och några anställda fick sina uniformer sönderslitna av frustrerade resenärer som drog och slet i personalen. 60 resenärer blev bannlysta från SAS på livstid på grund av dåligt beteende både på marken och i luften -   (inte enbart orsakat av kaoset utan ibland av alkohol, att man struntade i kravet på munskydd ombord och så vidare).

– Vi har haft många kriser på SAS, så vi är rätt härdade. Men förra sommaren knäcktes folk som varit här länge. Många var väldigt trötta efteråt och slutade. Mycket kunskap rullade ut med dem, säger Martin Johansson.

Växande bagageberg

Parallellt med kökaoset i avgångshallarna brakade bagagessystemet på flera stora flygplatser ihop vilket fick till följd att otaliga resväskor kom på villovägar och bagageberget på Arlanda växte. Hela avstängda terminal tre var fylld med väskor. Resgods for runt, runt i världen. En väska som kom bort i maj återvände till sin ägare först fyra månader senare.

Personal i bagagemottagnigen på Arlanda. Hanterar resväskor.
Bagageberget har krympt betydligt sedan sommaren 2022, intygar Hasse Brännvall. Foto: Staffan Claesson.

 Det var kaos. Vi hann inte med. Vi hade väskor från golv till tak. Vi hade bagage här som började lukta och läcka vätska. Det kröp maskar ur vissa, minns Hasse Brännvall, som arbetar i ankomsthallen.

Drygt ett halvår senare är det svårt att föreställa sig kaoset som rådde sommaren 2022. I rummet för borttappade väskor befinner sig ett par, tre kollin som raskt omdirigeras till  Göteborg och Turkiet. I avgångshallen är det gott om utrymme och måttliga köer. Bortsett från ett visst byggbuller och den där vanliga smånervösa stressen som lätt uppstår kring folk med resfeber, råder lugn och kontroll.

Klaustrofobiskt kontrollrum

Lena Forsstedt.
Lena Forsstedt. Foto: Staffan Claesson.

Även i kontrollrummet innanför säkerhetskontrollen råder kontroll, men särskilt lugnt är det inte. Det är trångt om utrymmet minst sagt, de anställda sitter i öppen planlösning, avdelningsvis bakom myriader av skärmar och luften kunde vara betydligt bättre. En avdelning som går dessutom dubbelt, för att lära upp nyanställda och en delegation från ett japanskt flygbolag på besök, ökar på känslan av klaustrofobi.

Men de anställda är avslappnade och alerta, trots att de flesta av dem måste vara trötta efter att ha jobbat sedan de klev på sina skift tre, fyra på natten. Här fixas allt med flygplanen så länge de står på marken.

I ett större bås finns relativt nya supportcentret och personalen här beskriver sina jobb som ”lite av varje”.  De hjälper till där det behövs. De minns förra sommaren med fasa och bävar inför kommande.

 Man är alltid orolig inför sommaren, alla flygbolag är fullbokade och det finns ingen möjlighet att boka om resenärer. Jag skulle gärna vara ledig hela sommaren, säger Lena Forsstedt, som jobbat på Arlanda i 35 år.

"Bring it on"

Patric Andersson.
Patric Andersson. Foto: Staffan Claesson.

Det finns ingen anledning till oro, menar flygplatschefen Patric Andersson. Det han inte kan och vet om flygplatsen efter 22 år som ytterst ansvarig för det dagliga arbetet på marken, är inte värt att veta, enligt Martin Johansson, och han påstår att han inte är ett dugg nervös inför sommaren.

– Bring it on, säger Patric Andersson.

 I somras var det inte roligt. Att ställa sig i check in fick mig att känna mig som en sockerbit bland miljoner flugor. Folk kastade sig över en. Jag har aldrig varit med om liknande under alla mina år.

Kristofer Bloch, supervisor på stationssupportcentret, är inte lika obekymrad om kommande sommarsäsong. Men trots dryga nattpass, lång resväg, dyr personalparkering, dålig ventilation ständiga konkurshot och stressiga somrar, viftar han bort tanken på att sluta.

 Det händer så mycket här. Hela flygplatsgrejen, man blir fast i den. Även de som slutar på SAS brukar stanna på Arlanda, säger han.

Försökte säga upp sig

Susanne Granström, så kallad staff planner, som sitter i lokalens bortre ände, försökte faktiskt sluta efter 28 år på Arlanda, varav 22 på SAS. Hon har uthärdat tsunamin, askmolnet och 9/11, men förra sommaren blev helt enkelt för mycket.  

   Det var den värsta tiden någonsin. Det kändes bokstavligt som att hjärnan skulle brinna upp.

Men Martin Johansson övertalade henne att söka tjänstledigt i stället.

 Han ville att jag skulle hålla ut, så giftet gick ur kroppen. Jag fick jobb som sekreterare på ett sjukhus, men den det var för ensamt, stillsamt och långsamt och jag längtade tillbaka. Jag saknade kollegorna och längtade nästan efter att bli nedsprutad av avisningsvätska igen.

 På nya jobbet sade de åt mig att inte jobba så fort. Jag blev nästan stressad av att det var så tyst. Efter fyra månader kände jag mig utvilad, som om jag varit på en hälsoresa, säger Susanne Granström

Kamratskap segrar

Moise Tshibwabwa.
Moise Tshibwabwa. Foto: Staffan Claesson.

Det är troligen varken nedisningsvätska eller något annat gift, som får markpersonalen att stanna trots tuffa skift, säkerhetskontroller, spott och spe och kaos. Och det är definitivt inte lönen, menar Martin Johansson, och glamouren som tidigare vilade över flygbolaget är som bortspolad. Han tror att det till syvende og sisdt handlar om kamratskap

– Man är så beroende av varandra för att det ska funka, alla hjälps åt i tuffa tider, säger Martin Johansson

Men man kan inte helt utesluta en mild släng av masochism. I synnerhet inte efter att ha träffat Moise Tshibwabwa, som var nyanställd sommaren 2022 och hamnade mitt i stormens öga. Vid check in, som enligt alla, var värst drabbat.

 Det var kaos. Men jag tyckte det var spännande och kul. Visst, folk var arga men det var ingen som var elak. Jag gillar när det händer mycket och ser fram emot sommaren. Hoppas verkligen den blir lika kaotisk. Nu är det alldeles för lugnt, säger han.

 

SAS och Arlanda i siffror: 

  • 15 000 personer jobbar, enligt Swedavia, i och kring Arlanda som är Sveriges största arbetsplats.
  • 78: e största flygplatsen i världen sett till antalet passagerare, (år 2017)
  • 18,5 miljoner passagerare flög via Arlanda 2022. (Före pandemin var det 25,5 miljoner).
  • 200 brudpar per år gifte sig på Arlanda före pandemin
  • 2 500 personer jobbar på SAS Ground handling i Sverige, ett dotterbolag till SAS group, som sköter allt på marken. Cirka 900 av dem finns på Arlanda.
  • 85 procent av tjänstemännen på SAS Ground Handling i Sverige är med i Unionen.
  • 40 olika flygbolag, cirka, nyttjar SAS Ground Handlings tjänster och ca 120 om man räknar med  bolag som inte flyger regelbundet.
  • 20 000- 30 000 steg per dag kommer man upp i som tjänsteman på SAS mark.
  • 5 år i rad före pandemin gick SAS med viss vinst.
  • Källor: Swedavia, Gettoceter.com, SGH
Arbetsmiljö

Civilsamhället: En av tre förväntas jobba helg och kväll

Fattigdom, svält och krig tar inga pauser. Men det måste anställda inom ideella organisationer och föreningar göra ibland. En utmaning för de fackklubbar som försöker styra upp engagemanget.
Lina Björk Publicerad 27 mars 2024, kl 06:03
När engagemang blir övertid. Anställda inom civilsamhället ser sitt jobb som meningsfullt och har ett stort engagemang. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen är slut.
Foto: Shutterstock

De jobbar med katastrofer, olyckor och kriser. Unionen har 22 000 anställda inom civilsamhället. Många hittar sina drömjobb i organisationer som jobbar för demokrati och gemenskap. Men engagemanget har en baksida. Anställda som förväntas jobba kvällar och helger, många gånger gratis. Och en fritid som flyter ihop med arbetstiden. 

Shade Jalali
Foto: Camilla Svensk

– Det som utmärker anställda inom civilsamhället är engagemanget, de ser sitt jobb som meningsfullt. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen tar slut. Man brinner för sina frågor, säger Shadé Jalali, utredare på Unionen, som skrivit en rapport om civilsamhället som arbetsplats. 

I den svarar hälften av de tillfrågade att de arbetar mer än sin avtalade arbetstid varje månad. En av tre förväntades dessutom jobba kväller och helger. Lika många har svårt att få tid för återhämtning. 

– Det skiljer sig lite beroende på organisationens storlek, ju större desto proffsigare. På mindre föreningar blir gråzonerna tydligare kring förväntningar att ställa upp utanför arbetstid. 

 

Ledarskap en utmaning 

Lönerna inom civilsamhället är generellt lägre än för andra tjänstemän inom privat sektor. En utmaning här är förväntningarna från allmänheten – tjänstemän med höga löner sticker i ögonen på bidragsgivare som vill se sina gåvor gå till andra saker än organisationens anställda. Samtidigt kan föreningar inte fungera utan anställda tjänstemän som arbetar med föreningens frågor. 

– Här handlar det om transparens, att visa hur pengar används och till vilka saker. Jobbet kanske är ett kall, men det måste också vara ett konkurrensmässigt jobb, som lockar de mest kompetenta medarbetarna, säger Shadé Jalali.

Efter stress och arbetsbelastning uppges chef och ledarskapsfrågor vara den största arbetsmiljöutmaningen i Unionens rapport. Det har flera orsaker. Var femte person i rapporten uppgav att deras närmaste chef var en förtroendevald. Alltså en person som många gånger väljs in i organisationen på grund av sitt engagemang i föreningens frågor, snarare än viljan att arbetsleda kanslipersonalen. Det skapar chefer som inte har koll på arbetsmiljölagstiftning eller arbetsrätt. 

– Ofta brinner cheferna lika mycket för jobbet som de anställda och då är det svårare att dra gränser. 

 

Oro för framtiden bland anställda

Unionen efterfrågar en professionalisering av sektorn, där det alltid finns anställningsavtal, att man följer arbetsrätten och arbetstidslagen. Att det finns en tydlig skiljelinje mellan betalt och ideellt arbete på alla arbetsplatser samt att de arbetsgivare som tar emot statliga medel för anställningar, som exempelvis lönebidrag, ska ha kollektivavtal. 

I årets rapport ställde Unionen en fråga om ekonomi och möjligheten att utföra de projekt man vill. I en politisk tid där mindre offentliga medel ges till civilsamhället blir fler organisationer beroende av enskilda bidragsgivare. Det har skapat en oro bland anställda. 

– Det har skett stora förändringar på kort tid och många anställda är oroliga över framtiden. Många organisationer vet inte om de kommer att finnas kvar om några år. 

Arbetsmiljö

Anställda på Synskadades riksförbund: ”Folk är rädda”

De jobbar för att synskadade ska må bra och få samma rättigheter som andra. Men innanför organisationens väggar finns larm om kränkningar och vuxenmobbning. 
Lina Björk Publicerad 25 mars 2024, kl 06:02
Fyra siluettfigurer framför Synskadades Riksförbunds kontor.
Larm om dålig arbetsmiljö på Synskadades riksförbund - anställda vittnar om tystnadskultur och kränkningar. Foto: Mats Thorén/Colourbox.

Allas lika värde och delaktighet i samhället är hjärtefrågor för Synskadades riksförbund (SRF). Inom organisationen är upplevelsen en annan. Det som signaleras utåt motsvaras inte alltid av arbetsmiljöklimatet på kansliet, enligt flera källor som Kollega talat med. 

I januari skickades en tillbudsanmälan till arbetsgivaren som rörde stress, kränkningar och trakasserier av en av kansliets medarbetare. Det är en av flera anmälningar som gjorts. 

– Vi försöker att göra våra jobb, samtidigt som vi har en ledning som inte lyssnar på ett ord vi säger. Den psykosociala arbetsmiljön är katastrofal, säger en medarbetare som vill vara anonym.

Kollega har varit i kontakt med flera medarbetare på Synskadades riksförbund, i flera delar av organisationen. Samtliga vill vara anonyma då de är rädda att bli utsatta för repressalier om de medverkar i media. 

Hotades med uppsägning

Händelsen som tillbudsanmälan handlade om utspelade sig på ett möte. De två medarbetarna som var där trodde att det skulle handla om arbetsmiljön på kansliet. I samband med att en ny chef skulle tillsättas hade man haft möten om spelregler på arbetsplatsen och ord som tillit och rättvisa hade kommit upp. Det var detta som skulle diskuteras, trodde medarbetarna. 

Istället informerades det om att eventuell arbetsvägran skulle leda till en erinran och är grund för uppsägning. 

– Det var helt otroligt. I stället för att ta kritiken om dålig arbetsmiljö på allvar så lades ansvaret på medarbetarna. Det var obehagligt och oproffsigt, säger en anställd. 

Det är inte den enda händelse som anmälts. Ytterligare anmälningar har gjorts inom förbundet. De har medarbetarna ännu inte fått någon återkoppling kring. 

Den anmälan om bland annat kränkning som skickades till HR-avdelningen utreddes, men lades sedan ner. Det gick inte att bevisa att några kränkningar skett i lagens mening.

Anställda har varit i kontakt med företagsvården för att hantera ilska och frustration. I ett mejl som Kollega tagit del av föreslås att en medarbetare ska få stöd med tre saker: Tips och verktyg för att koppla bort jobbet, strategier för att hantera ilska och ledsenhet på ett konstruktivt sätt och slutligen att hitta acceptans för den chef och ledning som hen har. 

– Det är härskartekniker. De vill inte ha någon som sitter och gråter på möten, det blir så dålig stämning, säger en anställd. 

Tystnadskultur och utfrysning

De anställda som Kollega pratat med vittnar om en tystnadskultur på Synskadades riksförbund. Kritik får inte framföras i grupp och den som kommer med negativa synpunkter straffas på olika sätt: undanhålls information, blir av med arbetsuppgifter eller blir utfryst. 

För några år sedan samlades kollegor för fika en gång om dagen, pratade om livet och jobbet. Nu värmer de sin matlåda och äter på rummet. 

– Folk är rädda för de ser vad som händer när man säger ifrån. Arbetssituationen blir outhärdlig och då är det lättare att vara tyst, säger samma anställd. 

Organisationen har en visselblåsarfunktion, men den kanalen har medarbetarna inte vågat använda. Enligt personalhandboken har den gått till HR, men detta har senare reviderats. Nu ska den gå till en extern part, för att till slut hamna hos SHR:s jurist.

– Det har varit oklart vem som äger kanalen. Så det blir senare ett utpekande än ett larm, säger en anställd. 

Synnedsättning skapar inlåsningseffekt

På Synskadades riksförbund i Stockholm jobbar ett 50-tal medarbetare. Många av dem har någon form av synnedsättning. Det skapar en inlåsningseffekt, menar en medarbetare som kollega pratat med. 

– Vi som har synnedsättningar har begränsade möjligheter på arbetsmarknaden. Det går inte bara att säga upp sig. Men det blir en arbetslivsexistentiell kris att uppleva den här på sin egen organisations arbetsplats, säger en medarbetare. 

Anställda har efterfrågat en medarbetarundersökning, där kritik skulle kunna lyftas fram anonymt. En sådan skickades ut i början av mars i år. Resultatet kommer sedan rapporteras till de anställda.

2021 beslutade kongressen, det högst beslutande forumet för föreningens medlemmar, att kansliet skulle stå mer självständigt från styrelsen. Sedan dess har problemet tilltagit enligt de anställda, för att cheferna är dåligt utbildade kring arbetsmiljö. 

– Det var som att hissa segel på en båt, men glömma bort att sätta dit roder och kunnig rorsman, säger en anställd.

Kanslichefen: Vi genomgår en förändringsresa

Ulrika Norelius, porträttbild.
Ulrika Norelius.

Unionenklubben och kanslichefen känner inte igen bilden av en tystnadskultur på Synskadades riksförbund. Däremot är organisationen inne i en förändringsprocess som har orsakat oro, enligt ledningen. 

Den senaste tiden har det skett förändringar på Synskadades riksförbund. Dels blir ledarhundsverksamheten statlig från och med 1 april och kommer att flytta till Myndigheten för delaktighet, vilket skapat en del oro. Dels har man börjat se över arbetssätt inom organisationen. 

– Tidigare har anställda jobbat väldigt självständigt. Nu har vi börjat jobba mer projektorienterat. Det ställer krav på kommunikation och att man talar om var man befinner sig och det tycker några medarbetare har varit jobbigt, säger Ulrika Norelius, kanslichef på Synskadades riksförbund. 

Hon anser inte att det finns en tystnadskultur på Synskadades riksförbund, men tycker att det är tråkigt att det skickats en kränkningsanmälan mot en person i chefsposition och två tillbudsanmälningar rörande arbetsmiljön. 

– Vi utredde dem utifrån de rutiner vi har och kom fram till att ingen kränkning hade skett i lagens mening. Men att någon upplever sig som kränkt på arbetsplatsen är minst lika allvarligt. Vi har tagit fasta på det och företagshälsovården är inkopplad och de inblandade parterna går i samtal för att få bättre förutsättningar att förstå varandra.

Klubben ser allvarligt på anmälningarna

Sofia Abrahamsson, porträttbild.
Sofia Abrahamsson.

Sofia Abrahamsson är arbetsmiljöombud på SRF och Jimmy Pettersson är vice ordförande i Unionenklubben. De ser allvarligt på anmälningarna men tycker ändå att det skötts bra. 

– Det är ett sundhetstecken att anmälningar om felaktigheter faktiskt görs. Sedan är det förstås tråkigt att någon upplever sig felaktigt behandlad, säger Jimmy Pettersson. 

På kansliet finns en arbetsmiljökommitté som har möten en gång i månaden. Man har även avstämningar med Unionenklubben minst varannan vecka. Varje torsdag har hela arbetsplatsen möte, där frågor kan lyftas och dryftas. 

– Vi jobbar väldigt systematiskt med arbetsmiljön. Både på gruppnivå och i stöttning av enskilda medarbetare, säger Sofia Abrahamsson. 

Har klubben medarbetarnas förtroende?

– Ja generellt skulle jag säga det. Att vi har blivit valda förutsätter att vi har visst förtroende. Sedan kanske det går upp och ned från enskilda medarbetare, men vi försöker verkligen göra vårt bästa, säger Jimmy Pettersson. 

Jimmy Pettersson.
Jimmy Pettersson. Foto: SRF.

Medarbetare upplever trakasserier, mobbning och utfrysning trots att ni jobbar med arbetsmiljön. Vad ska ni göra åt det?

– Vi tar det på allvar och kommer att jobba vidare för att komma till rätta med det. Samtidigt kan jag konstatera att vi har låg personalomsättning och trygga anställningar. Men med det sagt är vi inne i en förändringsresa och det kommer att ta tid. Och vi har en bit kvar, säger kanslichefen Ulrika Norelius. 

Hon får medhåll av Jimmy Pettersson. 

– Vi måste titta på varför sådana här situationer uppstår. Jag tror att under en förändringsprocess har arbetsgivaren och medarbetare olika syn på hur saker ska göras och vi måste hitta en balans i det. 

Synskadades riksförbund (SRF)

  • Bildades 1889 under namnet De Blindas Förening.
  • Är en ideell intresseorganisation för och av synskadade.
  • Har 11 000 medlemmar, varav 8 000 själva har synnedsättningar.
  • Rikskansliet har cirka 50 anställda. 
  • Består av ett riksförbund, 23 distrikt och 129 lokalföreningar.