Forskaren Michael Rosander har jämfört öppna kontorslandskap med egna rum, aktivitetsbaserat och mindre delade rum. Slutsatsen är tydlig. Miljön med öppna kontorsytor med fasta platser ökar risken för mobbning oavsett vem som jobbar där.  

– Studien visar att risken att faktiskt utsättas för mobbing och negativa beteenden är större i ett öppet kontorslandskap jämfört med att sitta i eget rum eller dela ett litet rum, säger Michael Rosander, professor i psykologi vid Linköpings universitet.  

Aktivitetsbaserade kontor där man kan byta plats och dra sig undan visade inte samma negativa resultat. 

Nästan dubbelt så hög risk för mobbning i kontorslandskap 

Studien baseras på SCB-data över 3300 anställda på kontor i hela landet. Forskarna har tittat på 22 olika negativa beteenden och när de blir mer frekventa och systematiska. Risken för mobbning för dem som arbetade i öppna kontorslandskap var mellan 1,5-2 gånger högre jämfört med att ha eget rum eller att dela kontor på några få.

Studien pekar på att den öppna kontorsmiljön i sig, inte anställdas personlighet eller andel distansarbete, påverkar utsatthet för mobbing och negativa beteenden.

Hur vet ni det här?

– Vi har i datamaterialet mätt många andra saker, allt ifrån organisatoriska aspekter, till mått på personlighetsdrag. Annars kanske man tänker att en viss typ dras till och jobbar mer på sådana här kontor, säger Michael Rosander. 

Hur definierar ni mobbning?

– Det är inte mobbing för att någon säger en dum sak en gång, retas eller inte tar med dig på lunch. "Men när det upprepas och man börjar känna att man inte kan värja sig. Det är då vi börjar prata om att det är mobbing, säger Michael Rosander.

Mobbing står på tre ben, förklarar han: 

1. Utsatthet för negativa beteenden.
2. Systematik i utsattheten.
3. Att en person hamnar i underläge.

Därför ökar risken för mobbning i öppna kontor

Forskarna tror den ökade risken för mobbning beror på flera saker. Fasta platser i öppna ytor skapar mer störningsmoment i en grupp anställda som inte kan byta plats. Samtidigt gör öppna ytor att färre vågar ta konflikter öppet och negativa beteenden tillåts fortgå. 

–  Andra som pratar och låter kan göra att det skaver. Arbetsmiljön blir lätt mer fientlig vilket byggs på om den här typen av beteenden tillåts pågå. Då är risken också stor att några tar på sig att ”hantera problem” och det kan lätt slå över i mobbning. 

Kontorslandskap inte mer kreativt 

 Tron att öppna kontor leder till mer interaktion och kreativitet bygger inte på vetenskap enligt Michael Rosander, tvärtom. 

– Man förväntas inte störa andra så det skapas ganska snabbt normer att inte störa i onödan. Men när man inte gör det så tar man också bort möjligheten att ta upp saker i tid vilket kan skapa frustration. 

Vilka konsekvenser får arbetsmiljön?

– Studien visade på lägre arbetstillfredsställelse och fler tankar på att sluta bland anställda i kontorslandskap och aktivitetsbaserade kontor jämfört med de som har egna rum eller mindre delade rum. )

Hur kan arbetsgivare minska risken för mobbing i öppna kontor? 

– Ge möjlighet att flytta någonstans och komma undan störmoment. Ha en förberedelse för att hantera skav och konflikter. Chefer måste ha en struktur för det, inte bara en lapp: Gör så här. Psykologisk trygghet spelar viktig roll, säger Michael Rosander. 

Ökad risk för ohälsa och sjukskrivning i kontorslandskap

Tidigare studier har också visat att risken för sjukskrivning och ohälsa ökar i kontorslandskap oavsett om mobbning pågår där eller ej. Det här borde få fler arbetsgivare att tänka efter kring sina öppna kontor tycker forskaren. 

– Det är inte bara en ekonomisk vinst i lokaler. Ha en tanke på att det är människor som jobbar där. De gör något med oss människor som inte riktigt funkar, säger psykologiprofessorn.

Varför blev du djurvårdare?

– Det självklara svaret är ju att man brinner för djur. Men här får jag också utbilda besökarna om vilken roll den biologiska mångfalden spelar, och hur den hotas. Ibland handlar det om att arten är hotad, ibland är det miljön den lever i. Som den blå palmhuggormen som lever i träden på Komodoöarna i Indonesien, en hotad ögrupp på grund av klimatförändringarna.

Hur länge har du varit just här?

– I tio år nu, jag stannar inte på ett jobb jag inte trivs på. Jag har jobbat på djurpark och Västra djursjukhuset tidigare, innan jag blev headhuntad hit. Men jag även arbetat med it och som makeupartist.

Varför är ormar kul?

– Det intresset kom redan i femårsåldern, då började jag rita dem. Jag älskade ju djur, men var pälsallergiker. Och så förstod jag inte varför jag skulle tycka illa om dem när så många gör det. Det är vanligt att fascineras av schimpanser för att de är så lika oss, jag är fascinerad av ormar för att de är så olika oss.

Du fascineras också av deras gift.

– Ja, framför allt vad det innehåller. Där finns grunden till nya läkemedel. Som Gilaödlans gift som gett oss succémedicinen Ozempic.

Har du giftormar hemma?

– Jag har haft orm sedan 12-årsåldern, men när jag fick barn rök giftormarna på grund av platsbrist. Ormrummet fick bli barnrum. Men giftormarnas beteendemönster och miljön de kräver är mer intressanta. Det är spännande att få vara med och bygga upp sådana habitat. 

– Däremot tycker jag det är viktigt att barn ska möta orm. Vid ett tillfälle la jag med respekt  för ormen, ned en snok i mitt barns vagn så att han kunde studera den. Mitt barn är inte rädd för ormar alls.

Fobier är ju väldigt vanligt med de här djuren, vad göra?

– Fobi är inte nedärvd utan social. Sorry, men den är någons fel. En professor i psykologi från Göteborgs universitet brukar komma hit med sina studenter och två patienter med fobi. Det har aldrig slaget fel – efter 30–40 minuter håller båda i en orm eller spindel.

Dressyr är en pardans mellan häst och människa. Med små rörelser svarar djuret på tysta kommandon. Ryttarens tyngdpunkt styr riktning och balans, med en precision som inte syns för den ovana betraktaren. 

Samtidigt är det en fysiskt krävande aktivitet, som framför allt använder musklerna i mage och rygg. 

Tidigare var det Cecilia Meldahls största intresse. Nu får hon nöja sig med korta ”promenader” till häst i skogen, men djuren finns fortfarande där efter att coronaviruset gett hennes liv en snyting.

I två omgångar var hon sjuk. Första gången i början av pandemin. Infektionen var inte av det svårare slaget, men symptomen som hängde kvar var desto mer besvärliga: andningssvårigheter och trötthet. 

Efter en sjukskrivning var hon tillbaka på jobbet som chef för kundutvecklingen på ICA:s huvudkontor i Stockholm. 

Andra gången hon insjuknade var i oktober 2023 och efter det har hon inte återhämtat sig. 

Nu präglas hennes dagar av att planera energi, som ett batteri som ska hushålla med ström för att klara av det viktigaste.

– Drar jag ned batteriet till rött så blir jag sjuk. Då kommer alla symptomen tillbaka, jag får svårt att andas och jag blir absurt trött, det blir fysiskt omöjligt att hålla ögonen öppna eller följa med i en konversation.

Cecilia Meldahls postcovid har en otrevlig följeslagare, diagnosen PEM, på svenska ansträngningsutlöst försämring. 

Enkelt uttryckt betyder det att om hon anstränger sig för mycket, har för kul eller blir för engagerad så kommer baksmällan som en bumerang på natten. Andningen blir tung och hon måste vila i efterhand.

– Allt är en avvägning, ska jag tvätta håret på morgonen och vila en timme efteråt eller måste jag prioritera bort det för att orka göra något annat. Som frisk inser man inte hur ansträngande det är att duscha.

Jobbade hemifrån under pandemin

Under pandemin, när hela ICA:s huvudkontor jobbade hemifrån, gick det att fördela orken över en hel dag. Cecilia Meldahl var ansvarig för många frågor och många människor, och eftersom hon var erfaren i rollen kunde hon stötta medarbetare även om hon själv inte var på topp. Men när en omorganisation startades valde Cecilia Meldahl att ta ett avgångspaket.

– Jag älskade mitt jobb, men kände att jag inte ville underprestera. Att arbeta heltid på kontoret flera dagar i veckan var också helt uteslutet.

I dag arbetar hon halvtid som verksamhetsutvecklare på Svenska Covidföreningen. Där använder hon sin långa erfarenhet som chef för att stötta andra drabbade genom att ge dem en röst gentemot myndigheter och politiker. 

Resten av tiden är hon sjukskriven. 

I sin roll kommer hon i kontakt med många som delar hennes erfarenheter. Bilden är tydlig: Sveriges arbetsplatser har drabbats av en kollektiv minnesförlust. 

Borta är tiden då det var uteslutet att gå till jobbet med rinnande näsa och rivig hals. Och arbetsgivare börjar kalla tillbaka anställda till kontoret, trots att många föredrar att jobba hemma.

– Ur mitt perspektiv innebär det att jag blir väldigt utsatt för smitta. Samtidigt förstår jag cheferna, jag har själv varit en. Jag ser poängen med de korta avstämningarna vid kaffeautomaten och att alla är med i rummet vid workshopen. Det är svårare att fånga upp någon digitalt.

Återhämtning i små steg

Journalisten Lisa Henricson i Göteborg blev sjuk sommaren 2020. Först fick hon huvudvärk och tappade smak och lukt. Men efter fyra veckor utökades paletten av besvär med hosta, tinnitus, hjärntrötthet och andningsproblem. 

Under semesterledigheten kämpade hon på, men när hösten kom kunde hon inte längre fortsätta på lärarutbildningen som hon då gick för att byta bana. På vårterminen återgick Lisa Henricson till studierna på distans, men det var svårt att klara av dem på heltid.

– Jag var så hjärntrött och hade ingen energi. Under hösten 2021 fick jag komma till neurorehab och sjukskrevs på heltid, säger Lisa Henricson.

Återhämtningen kom i små steg. Ibland var det två kliv framåt och tre bakåt, men något som har hjälpt är att fokusera på det som fungerar snarare än det som inte gör det. 

I dag kan Lisa Henricson jobba fokuserat flera timmar om dagen. Hjärndimman börjar lätta. 

Liksom Cecilia Meldahl jobbar hon på Svenska Covidföreningen. Båda har alltid varit öppna med sina diagnoser, att kroppen blir trött och behöver återhämtning. Men alla känner inte den tryggheten.

Covidföreningen: Omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom

Förra året gjorde patientföreningen en enkät där 1400 personer med postcovid svarade på frågan hur de bemöts av sin omgivning. 

Närmare hälften svarade att de känner sig misstrodda när de berättar om sina symptom. 

En tredjedel upplever att omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom och lika många har undvikit att berätta om sina symptom av rädsla att inte tas på allvar. 

För Lisa Henricson tog det tre år innan hon fick göra en utredning på Karolinska sjukhusets mottagning för postinfektiösa sjukdomar. Då hade hon skickat en egenremiss.

– Det finns inget botemedel men det finns symtomlindrande behandling, som kan göra att vissa patienter mår bättre och kan komma tillbaka till arbete, i alla fall på deltid. Så var det för mig. Men jag upplever att man får dra mycket själv.

Hon tror också att arbetsgivare behöver mer kunskaper om diagnosen för att kunna erbjuda lämpliga anpassningar.

– Det är viktigt att arbetsgivare lyssnar på medarbetare som har postcovid och skaffar grundläggande kunskap om sjukdomen så att de inte tror att det handlar om stress eller depression.

Stor tillgång på arbetsmarknaden – med rätt förutsättningar

Både Cecilia och Lisa ser en stor grupp människor med erfarenhet, kompetens och drivkraft. En del av dem är för sjuka för att kunna arbeta alls, men andra kan, med rätt förutsättningar, vara en enorm tillgång för arbetsmarknaden – de som kan arbeta, men behöver flexibilitet.

– Jag har träffat många med postcovid som har stor kompetens. Den har inte försvunnit för att man blivit sjuk, men man kanske behöver jobba mindre eller på ett annat sätt än tidigare. 

– För min egen del har jag fått fler erfarenheter som kan vara till nytta och jag har sett samhället ur fler synvinklar, även om jag helst skulle velat vara utan erfarenheten, säger Lisa Henricson.

Hon får medhåll av Cecilia Meldahl.

– Arbetspoolen av personer med postcovid är stor och fylld av extremt kvalificerade personer, som ändå har svårt att få jobb. De är en outnyttjad resurs, som dessutom kommer att vara lojala och leverera fantastiska resultat även om de behöver göra det på deltid eller hemifrån.