Arbetslöshetens spöke ligger som en våt filt över Sverige. Under veckan har Kollega publicerat en rad artiklar på temat arbetslöshet där vi fångat röster och öden. 

Vår bevakning kunde visa att det inte enbart är lågutbildade eller de som står långt från arbetsmarknaden som det handlar om. 
Allt fler högutbildade tjänstemän hamnar i långtidsarbetslöshet – och det tar allt längre tid för den att få ett nytt jobb.
Här är ett axplock av reaktionerna i sociala medier och i direktkontakt med oss på redaktionen:

Artikeln om arbetslösa Christina Bundy i Stockholm, som står på ruinens brant efter två år utan arbete väckte mycket engagemang hos läsarna.

”Så sjukt samhället blivit. Alla människor behöver få ha ett jobb. Denna arbetslöshet visar en stor brist hos landets styre att få ett land i balans.”

”Att tvinga långtidsarbetslösa in i fattigdom är cyniskt och visar på en människosyn som iallafall skrämmer livet ur mig.”

”Håller tummarna att det löser sig för dig!”

”Hemlösheten kommer att öka. Kriminaliteten kommer att skena än mer då folk blir allt mer desperata.”

”Så bra att Ni lyfter detta KAOS.  Även arbetssökande människor måste ju kunna betala räkningar och äta & bo!”

Vi har också träffat arbetslösa Elsa, 22 år, i Skåne, en av alla ungdomsarbetslösa, som sökt över 200 jobb. Många som befinner i samma situation har hört av sig:

”I går sökte jag mitt 300:e jobb på 1,5 år. Känns skönt att läsa att man inte är ensam i sin hopplösa situation”

”Det är tur ändå att vi är många som sitter i samma båt.”

”Det är skönt att inte vara ensam”

”Är inte det här väldigt konstigt? Är du ung då saknar du arbetslivserfarenhet och blir inte anställd. Men hur ska en ung person få erfarenhet om ingen chansar?”

”Arbetslös för första gången och även om det finns en del jobb att söka får jag sällan komma på intervju. Ersättning från a-kassan har jag inte fått än och snart varit arbetslös tre månader. Jag klarar mig men det hade varit tufft som ensam.”

”Så ser det ut för många människor därute, tyvärr. Och värre kommer det att bli så länge denna regering inte jobbar för lösningar och alternativ.”

 ”Allt fler är arga på Arbetsförmedlingen, regeringen, rekryteringens processer, ålderismen och synen på arbetslösa som lata .”

Vi har pratat med Unionen som tycker att regeringens hårdare krav på arbetslösa är fel väg att gå. Intervjun med chefsekonomen Tobias Brännemo om vad regeringen borde göra istället väckte många reaktioner. Alla höll dock inte med honom:

”Tack Tobias Brännemo! Väldigt bra artikel! Härligt att se Unionen reagera på nya villkoren.”

”Vad bra att ni tar upp detta.”

”Tänk om de istället förutsätter att folk vill jobba och gör åtgärder som hjälper de som söker jobb i stället för idag förutsätta att du valt att bli arbetslös och gå på bidrag. Handlar väldigt mycket om vilken människosyn man har.”

”Bra att Unionen engagerar sig i frågan! Unionen behöver vara mer synlig i debatten och tydligt uttrycka sin ståndpunkt om arbetslöshetsförsäkringen och den hårda nedtrappningen. Unionen behöver vara hårdare mot politikerna för att synliggöra de ekonomiska konsekvenserna för sina medlemmar.”

”Det här är människor som tidigare aldrig blev långtidsarbetslösa. Att dessa blir långtidsarbetslösa är tecken på att något allvarligt är fel och att hårdare krav på arbetslösa absolut inte är lösningen.”

”Lösningen är varken mera krav på arbetslösa eller meningslösa utbildningar eller sysselsättningar utan lösningen är att göra det lönsammare att anställa folk som INTE är bidragsfinansierade och det går enbart om skatter och sociala avgifter sänks.”

”Samtliga fackförbund borde sluta upp. Är glad ett fackförbund som vågar lyfta på locket!”

”Många som jobbat och bidragit till samhället hela sina liv och drabbas av ofrivillig arbetslöshet - de straffas nu och får leva i fattigdom sista åren innan de får ta ut en alldeles för låg förtidspension. Människor kommer få låna, tigga, söka försörjningsstöd eller leva på sambo, make/maka.”

Kollegas har även skrivit om Maria Westin som har autism som är långtidsarbetslös. Marias starka berättelse och att arbetslivet ofta missar att ta vara på kompetens hos personer med NPF väckte engagemang hos läsarna.

”Artikeln gjorde mig både glad och nedstämd. Glad över att få bekräftelse på att jag inte är ensam, och nedstämd för att få bekräftelse på att om man inte passar mallen blir man bortsorterad.”

”Det är upplyftande att du ser Maria som en vuxen, kapabel människa vilket ofta inte är fallet kan jag intyga. Fortsätt gärna belysa problemet för oss med kapacitet (men inte räknas som helt 100 ;-)) men som ständigt blir bortvalda.”

Som Kirunas största arbetsgivare är det inte ovanligt att flera personer i en familj, till och med generationer bakåt, någon gång arbetat eller arbetar på gruvbolaget LKAB. Så är det även för Linn Fagervall.

Hennes mamma har jobbat på LKAB. Pappa och storasyster gör det fortfarande. Därför tänkte Linn Fagervall göra tvärtom.

– På LKAB ville jag inte hamna. Jag hade stora planer när jag gick på gymnasiet, jag skulle bli arkitekt, berättar hon. 

Men när det var dags för sommarlov mellan årskurs två och tre så gjorde hon det många andra unga gör i Kiruna. Hon började sommarjobba på gruvbolaget.

LKAB kallas "drömdödaren"

På den vägen är det. Jobbet var oväntat kul, omväxlande, hade potential och en puls som tilltalade henne. LKAB hörde också av sig flera gånger innan hon ens tagit studenten för att erbjuda henne jobb, vilket peppade henne ännu mer.

Nu har Linn Fagervall jobbat i snart sex år på LKAB, det senaste året som projektkoordinator. Hon trivs fantastiskt bra och ser sig själv arbeta inom tung industri även i framtiden. Drömmen om att bli arkitekt har hon lagt ner – ska hon utbilda sig så är det kanske till ingenjör eller projektledare.

– Man brukar ju kalla LKAB för drömdödaren efter att man sommarjobbat här första gången. För du tjänar bra, har schysta villkor, kan utvecklas i jobbet och vara ledig för studier. Så man blir gärna kvar, säger Linn Fagervall, men lägger till att lönerna är höga för att man jobbar på obekväma arbetstider och för att arbetet sker i en farlig miljö.

Jobbmöjligheterna är mycket goda på LKAB och i Kiruna. Landets lägsta arbetslöshet finns just i Kiruna där 2,6 procent var arbetslösa i oktober, bland unga 18–24 år var siffran 3 procent.

Svårt att få bostad i Kiruna

För Linn Fagervall innebär det en trygghet här och nu, men också inför framtiden. Hon kan unna sig vardagslyx som resor till solen när mörkret i norr blir kompakt och ändå lyckas spara ganska mycket pengar. Men framför allt kunde hon bli vuxen på riktigt efter gymnasiet då hon flyttade hemifrån.

– Det är svårt att få bostad i Kiruna, men jag hade råd att hyra en svindyr lägenhet som ingen annan ville ha. Nu har jag flyttat hem tillfälligt igen så jag kan spara ihop till en buffert och kanske slippa bolån. På sikt vill jag äga mitt boende, säger Linn Fagervall.

Alla hennes kompisar i Kiruna har arbete, med några få undantag jobbar även de på LKAB. Linn Fagervall jämför sin situation med jämnåriga vänner som bor söderut i landet. Hon upplever att de har det betydligt tuffare att komma in på arbetsmarknaden, vissa har två–tre jobb för att komma upp i samma lönenivåer som Linn.

– Det är en helt annan konkurrens där. Du måste vara utbildad och ha minst tio års erfarenhet för att ens bli anställd. Här är det tvärtom – du lär dig jobbet eftersom vi skriker efter folk.

Råd till arbetslösa: sök er norrut

Det finns såklart nackdelar med Kiruna, som att det är ont om bostäder även om det byggs mycket nytt och att vintrarna är långa, kalla och mörka. Men hon tycker ändå att fler arbetssökande, unga som äldre, borde blicka uppåt mot norr. Om inte annat för att fylla på sitt cv med lite arbetslivserfarenhet.

– Här finns industrierna, det är vi som utvecklar och utökar våra verksamheter. Har du jobbat här några år så blir det nog lättare att få jobb på andra ställen i landet, säger Linn Fagervall.