Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Unionen: ”DO borde agera hårdare”

Det råder allmän amnesti för brott mot diskrimineringslagen, hävdar Lena Svenaeus, tidigare Jämo, som ger Diskrimineringsombudsmannen hård kritik. Även Unionens chefsjurist anser att DO borde vara tuffare.
Niklas Hallstedt Publicerad
colourbox.com
Facken tar ett allt större ansvar för arbetet mot diskriminering i arbetslivet, menar Unionens chefsjurist Martin Wästfelt. colourbox.com

Diskrimineringsombudsmannen, DO, arbetar för ett samhälle fritt från diskriminering. Det står att läsa på myndighetens egen hemsida. Frågan är dock hur man når målet bäst.

Enligt Lena Svenaeus har DO valt fel väg. ”Det råder allmän amnesti för brott mot diskrimineringslagen”, skriver hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Lena Svenaeus hänvisar i sin artikel till en rapport från Unionen enligt vilken bara sex av tio företag gjorde eller planerade att göra en lönekartläggning i fjol. Detta trots lagkrav på årliga kartläggningar. Inte heller har DO några egna sanktionsmöjligheter. I stället arbetar man genom att i första hand påpeka brister och den vägen få ändringar till stånd. I nästa steg har DO möjlighet att vända sig till Nämnden mot diskriminering för ett vitesförläggande. Så långt kommer dock sällan ärendena. I nämndens årsredovisning för 2016 går att läsa att inget ärende om vitesförläggande kommit in.

Martin Wästfelt, Unionens chefsjurist, menar att det finns anledning både för DO och de fackliga organisationerna att vara självkritiska när det gäller arbetet med aktiva åtgärder för att motverka diskriminering. Han tror dock att till exempel lönekartläggningar fungerar bättre på arbetsplatser med kollektivavtal och lokal facklig närvaro.

– Vi borde fokusera mer på de frågorna. Jag tror att både vi och DO har gjort för lite, säger Martin Wästfelt.

– Men DO borde absolut agera hårdare. Vetskapen om att brott beivras gör att man funderar mer på hur man kan bete sig.

Under fyra år, 2013-2016, gjorde 7 800 personer en anmälan om diskriminering, konstaterar Lena Svenaeus. Av dessa ärenden utreddes mellan 10 och 15 procent. I 46 fall landade utredningen i en stämning, i ytterligare 26 fall blev det en förlikning.

Enligt Lena Svenaeus väljer DO bort de flesta diskrimineringsanmälningarna och satsar i stället på informationsåtgärder. Det saknas stöd i lagen för DO:s arbetssätt, anser Svenaeus som efterlyser ett regelverk som garanterar diskriminerade den hjälp de har rätt till.

På myndigheten anser de dock inte att kritiken har särskilt stor bärighet.

– Det här arbetssättet har DO, Agneta Broberg, stöd för i lagen. Även i de genomgångar av verksamheten som Statskontoret och Riksrevisionen gjorde 2011 och 2012 framgick det att myndigheten måste arbeta strategiskt för att kunna lösa uppdraget. Även regeringen har uttryckt sitt stöd för arbetssättet, säger Clas Lundstedt, pressansvarig på DO.

Unionens Martin Wästfelt anser att de fackliga organisationerna tar ett allt större ansvar för arbetet mot diskriminering i arbetslivet – och att medlemmarna också har börjat förstå det.

– När det gäller individärenden har vi blivit bättre. Är man medlem i Unionen och upplever sig som missgynnad i sin arbetssituation kan man vända sig både till DO och oss. I dag har det blivit betydligt naturligare för medlemmarna att vända sig direkt till oss.

Dessutom är sannolikt möjligheten att få stöd större hos Unionen än hos DO, menar han. Detta eftersom ett av DO:s mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar.

– Vi har däremot en skyldighet att driva de här ärendena som alla andra juridiska ärenden. Som medlem har man inte någon absolut rätt att få sitt ärende prövat i domstol, men finns det rättslig grund ska man få hjälp.

På DO anser man för sin del att det finns behov av att se om det går att skapa bättre sanktionsmöjligheter för myndigheten.

– Det DO kan göra i dag om vi anser att någon brutit mot diskrimineringsförbudet är att föra en enskild persons talan i domstol, konstaterar Clas Lundstedt enligt vilken det däremot inte finns några sanktionsmöjligheter om det inte går att identifiera en enskild person som lidit skada. Och det även om DO kan konstatera att ett visst agerande har utgjort diskriminering.

Råder det allmän amnesti för brott mot diskrimineringslagen?

– Det är inte vår bild. Vi genomför tillsyn, utfärdar vägledande tillsynsbeslut och går till domstol i de fall där det finns principiell fråga som behöver prövas. Men vi måste också arbeta på andra sätt, bland annat genom att verka för att få andra att ta en aktiv del i arbetet mot diskriminering. Ingen enskild myndighet kan ta hela ansvaret, säger Clas Lundstedt.

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”

Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Publicerad 2 april 2025, kl 06:00
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor.
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor. Foto: Anders G Warne.

Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.

– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.

Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.

– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.

– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.

Sällan svar på jobbansökan

Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.

Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.

– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.

Får inte ens enklare jobb

Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.

– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.

Medelålders man står med ryggen mot kameran.
Medicinering har hjälpt Erik att må aningen bättre, men psykologstöd gav ingen effekt. Foto: Anders G. Warne

Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.

Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.

– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.

 
Chefer inte förskonade från ålderism

Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.

Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade. 

Text: Katarina Markiewicz