Pandemin har lockat fram människors fantastiska förmåga att ställa om och gjort tydligt att när det blir besvärligt har vi en superkraft – att hjälpas åt. Men det har också gått snett på sina håll, som när man velat peka ut syndabockar och skapa ett vi och ett dem. Ofta med en koppling till ålder. Unga har fått kritik för att de är för sociala och äldre för att de över huvud taget går ut.

Naturligtvis ska vi alla ta ansvar. Men att ställa grupper mot varandra tjänar ingenting till. Och, om man tar på sig empati-glasögonen är det inte svårt att förstå att det är tufft för en gymnasieungdom som inte får gå till skolan eller träffa sina kompisar under en period i livet där just det sammanhanget är viktigare än någonsin. Både för utveckling och hälsa. Eller att en 70-plussare vill göra sina egna inköp i matbutiken – det kanske enda avbrottet från att sitta ensam och isolerad i bostaden. Jag säger inte att det är rätt att strunta i restriktioner, men det går att begripa.

Det har även funnits en tendens att klappa äldre människor på huvudet – diskussionen om att skydda ”våra gamla” har utmynnat i att vissa äldre känt sig som paria, alternativt omyndigförklarade. Kanske hör det samman med det som kallas ålderism, stereotyper kopplat till äldre och åldrande som kan leda till diskriminering.

Den typen av fördomar finns även i arbetslivet. Ann-Mari Niklasson upplevde det när hon inte ville gå i pension. Men hon tog nya tag, hängde i och slutade inte förrän hon fyllt 80.

Läs mer: De fortsatte jobba efter 65

I andra ändan av arbetslivet finns de unga. De har i högre utsträckning drabbats av coronans ekonomiska effekter eftersom många jobbar i branscher som haft det svårt, till exempel inom hotell och service. Läget just nu kan få negativa följder under lång tid i ungas arbetsliv. Där de osäkra, tidsbegränsade anställningarna också är en av bovarna i dramat. Det här har vi på Kollegaredaktionen gjort en spaning om, välkommen att läsa mer. 

Läs mer: Pandemin slår hårt mot ungas jobb