En söndag för nio år sedan satt Malin Hägg på sina föräldrars soffa och grät. Inte stillsamt och lugnt utan högt och fult. Orsaken var en fråga hennes mamma hade ställt under lunchen: Vad ska du göra i veckan?
Det öppnade dammarna till en port som hade varit stängd för länge och som hade sin orsak på jobbet.
Och nu gick hon sönder, mitt framför sina föräldrar.
– Jag var så orimligt trött och utmattad att allt jag kunde göra var att gråta och det gick inte att sluta. Mina föräldrar blev nog chockade av att en enkel fråga kunde starta sådant kaos.
Arbetsmiljön på jobbet var tuff och personalomsättningen hög. Egentligen hade hon inte för mycket att göra, men stämningen var tryckt och kunde skifta snabbt. Att navigera i det krävde mycket energi.
– Jag hade en bild av att den som går in i väggen har högar med papper framför sig och är överhopad med jobb. Men för min del handlade det mer om en psykologisk påfrestning. Samtidigt kände jag att alla har det väl tufft på jobbet ibland? Jag har i alla fall ett jobb.
Efter samtalet på föräldrarnas soffa gick allt snabbt. Telefonsamtal till vårdcentralen. Väntrum med fiskar i akvarium och en läkare i snurrstol som såg bekymrat på Malin Hägg och började med orden: ”Vad du än kommer att berätta nu så kommer jag att sjukskriva dig i två veckor.”
– Det var så oerhört skönt att slippa slåss för att vila. Jag fick utrymme att andas och samla tankarna.
Jag tänkte att om jag är sjukskriven ska jag sitta hemma under en filt, men han sa tvärtom
Alternativen var inte så många. Antingen säga upp sig och börja söka nytt jobb eller gå tillbaka till det gamla. Malin Hägg kunde inte föreställa sig något av alternativen. Sjukskrivningen förlängdes lite i taget. Hon började prata med en terapeut och äta antidepressiv medicin. Hennes sociala nätverk gav henne tid att vara ledsen och trött utan följdfrågor. Och hennes läkare kom med ett gott råd: Bara för att du är sjukskriven från jobbet ska du inte sluta leva. Gör det som får dig att må bra.
– Jag tänkte att om jag är sjukskriven ska jag sitta hemma under en filt, men han sa tvärtom. Gå på en fotbollsmatch, drick vin med dina väninnor. Det som ger energi kommer att hjälpa dig att må bättre, säger Malin Hägg.
Och så blev det. Sakta men säkert. I små steg reste hon sig från trötthet och ångest. Från att ha slagits ur banan och svävat fritt, utan riktning och mål, började vägen att snitsla sig igen. Hon sade upp sig från sitt destruktiva jobb och började söka nytt, med några nya prioriteringar i bakhuvudet: Jag ska jobba där jag mår bra, får respekt och är värdesatt.
– Jag hamnade på bra jobb, men insåg att jag skulle behöva jobba med mig själv också, jag hade tappat allt självförtroende, kände att jag inte kunde fatta beslut eller boka ett möte. Det tog tid att återfå en känsla av att duga igen.
Hur ärlig var du med dina tidigare erfarenheter när du sökte nytt jobb?
– Jag berättade inte allt. Dels tänkte jag att de inte behöver veta allt om mig och mitt privatliv utan vill veta om jag klarar av mitt jobb. Dels ville jag inte snacka skit om en tidigare arbetsgivare. Det finns också så många föreställningar kring personer som gått in i väggen och jag ville inte få en stämpel på mig.
Att komma tillbaka tog längre tid än Malin Hägg hade väntat sig. Egentligen kände hon sig inte redo att börja jobba. Hon var rädd för bakslag och att det som hänt i hennes föräldrars soffa skulle hända igen.
– Jag var kanske naiv i att tro att jag skulle vakna en dag och vara ”frisk” men så är det såklart inte. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer att komma tillbaka, om man i med det syftar på hur jag var innan sjukskrivningen. Jag lever ett helt annat liv nu.
Bakslagen kom, men i mildare form. Även lång tid efter sin sjukskrivning kunde Malin känna sig slutkörd, bryta ihop för småsaker och få ångestpåslag inför vissa arbetsuppgifter. Men där hjälpte hennes nya arbetsgivare henne utan att vara medveten om det.
– Jag hade turen att min första arbetsplats efter sjukskrivningen var väldigt bra. Jag tror inte att de förstod det, men de hjälpte mig verkligen i återhämtningen genom att vara inkännande, förstående och uppmuntrande även om jag inte hade berättat allt om min bakgrund.
Det tog tid att återfå en känsla av att duga igen
I dag jobbar Malin Hägg för sig själv. Det innebär att hon kan styra sin tid kring det som känns viktigt. Hon har lärt sig att – som den gamla klyschan – ”jobba för att leva och inte leva för att jobba”.
När hon ser tillbaka på de signaler som hennes kropp gav henne för nio år sedan, inser hon att det inte gick från noll till hundra. Hennes kropp viskade åt henne att ta det lugnt, varva ned och återhämta sig. Men det var inte förrän på hennes föräldrars soffa den satte ned foten och skrek: nu räcker det!
– Jag sov dåligt, grät ofta, glömde vad jag höll på med. Egentligen visste jag att det var ohållbart men körde på ändå. Jag vill verkligen inte säga att lösningen på en sjukskrivning för stress är att starta eget, för det är det inte. Att driva eget företag kommer med helt andra utmaningar och det passar verkligen inte alla. Men det passar mig.
Skulle hon möta sitt yngre jag skulle hon ändå vara förlåtande. Det är inte så lätt att navigera i ett arbetsliv som kräver mycket av dig.
– Jag skulle säga till mitt yngre jag att hon är starkare än hon tror, att våga lyssna på sig själv och att allt kommer att bli bra.
Del 2 i Kollegas serie Sjuk av stress kommer i morgon, tisdag 27 maj.
Där slår psykologen Sandra Lindström hål på 7 olika myter om stress.
Vad i rehabiliteringen hjälpte dig?
Katrin Hagman, Västerås.
– Att byta arbetsmiljö och arbetsplats hjälpte mig mest. Hjärnan kanske inte har följt med mig som jag önskat kring att lära in nytt, men det har gått bra ändå. Mina kollegor accepterar mig som jag är. Bra arbetskamrater är till stor hjälp.
– Att gå med i Facebookgrupper kring utbrändhet har fått mig att känna mig mindre ensam, liksom stresshanteringen via Hälsocentrum och föreläsningar om min adhd-diagnos.
– Acceptans har varit den svåraste biten men jag försöker att prata med mina hjärnspöken och vara snäll mot mig själv. Vila får jag genom att se på serier och bara boka in en sak på agendan varje vecka.
Eva Lindahl, Växjö.
– För mig innebär skogspromenader harmoni. Då går jag och bollar med mina tankar. Det är himla skönt. Har jag en hund med mig är det ännu bättre för djur ställer inga frågor eller kräver svar på saker.
– En annan sak som hjälper mig är min dotter. Hon pratar aldrig illa om någon eller något och det gör mig lugn och glad.
Peter von Stöckel, Stockholm.
– När det blir för mycket och tankar och funderingar på jobbet följer med till privatlivet så påverkar det framför allt min sömn, möjligheten att somna på kvällen. En ljudbok eller podcast kan vara en lösning, men ofta är de för intressanta och då somnar jag i stället inte på grund av det.
- Det finns en podcast som faktiskt är gjord för att somna till, Somna med Henrik. Den har hjälpt mig många gånger på senare år. Den är tillräckligt intressant för att distrahera från andra tankar, men inte tillräckligt intressant för att hålla mig vaken.
