Det finns en idé om att ökat samarbete mellan arbetsgivarna och andra aktörer underlättar en återgång till arbetslivet för en person som varit sjukskriven för psykisk ohälsa.

Men verkligheten är ofta en annan, framgår av en studie vid Göteborgs universitet.

– Vår analys visar att även om man skulle ha metoder för att få till ett perfekt samarbete så saknar detta betydelse om aktörerna inte har samma målsättning, säger Thomas Hartvigsson, forskare i praktisk filosofi med inriktning mot medicinsk etik och patienträtt.

Han är en av forskarna bakom studien och ger några exempel på målkonflikter.

Arbetsgivare vill få ut så mycket som möjligt av sin personal. Men den ambitionen kan krocka med arbetsmiljöansvaret och uppdraget att försöka få tillbaka personen i arbete.

– Det kan finnas andra potentiella arbetstagare som är mer produktiva och då vill arbetsgivaren kanske hellre anlita någon av dem.

Försäkringskassan har inte koll på jobbet

Försäkringskassan har ett uttalat mål att få tillbaka den sjuke i arbete. Även här finns en inbyggd konflikt.

– Om arbetsplatsen är orsaken till sjukskrivning måste det ske på rätt sätt, annars är det risk att problemen återkommer eller förvärras, säger Thomas Hartvigsson.

Relationen mellan läkare och patient kan också prövas. Vårdgivaren strävar efter att ha en bra relation med patienten, men måste också säga sanningen för att Försäkringskassan ska kunna göra en korrekt bedömning.

– En hel del information som är relevant för bedömning av arbetsförmåga är känslig och kan vara av en sort som arbetstagaren inte vill berätta för sin arbetsgivare.

I andra studier har forskarna mött exempel där arbetsgivare driver på för att få tillbaka den sjukskrivne i arbete, samtidigt som den sjuke själv tycker att det går för snabbt.

– Annan forskning visar att det finns en hel del okunskap om psykisk ohälsa hos de olika aktörerna och dåliga kunskaper om vad de kan förvänta sig av varandra. Det finns arbetsgivare som inte vet vilka anpassningar de kan göra för att underlätta för den som återkommer från sjukskrivning, och det finns de som vill men inte har resurser.

Vilken roll kan facket spela?

– En viktig uppgift för facket är att se till att arbetsgivaren gör det den ska, att bedömningen är rättssäker och balanserad, och att medlemmarna inte far illa.

Försäkringskassan, å sin sida, är beroende av signaler från både arbetsgivare och vården om vilka personer som behöver omfattande stöd för att kunna börja jobba igen.

Men det är inte alltid de signalerna tränger fram.

– Vårt uppdrag är att se till att det påbörjas rehabiliterande åtgärder så snabbt som möjligt. Men det kommer alltid finnas tillfällen där vi inte fångar rätt signaler, säger Michael Boman, områdeschef på Försäkringskassan.

– Man ska också komma ihåg att de flesta som blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa kommer tillbaka i arbete utan att det behövs några särskilda aktiviteter från oss.

En omständighet som kan komplicera tillbakagången är att läkarintyget i inledningen av sjukskrivningen är fokuserat på att beskriva personens oförmåga att arbeta.

– Vi har dubbla uppdrag. Vi ska bedöma om personen har rätt till den sjukpenning den gör anspråk på. Men när vi ser att personen har nedsatt arbetsförmåga och skulle behöva rehabilitering för att komma tillbaka behöver vi växla fokus till vad personens möjliga förmåga är.

Försäkringskassan är beroende av den plan för återgång till jobbet som arbetsgivaren är skyldig att göra, men också av signaler från hälso- och sjukvården om att det finns behov av rehabiliterande insatser.

– Vårt perspektiv är att identifiera under vilka förutsättningar en person kan arbeta och lägga upp en planering tillsammans med insatsansvariga aktörer.

Hur kan en gemensam målsättning se ut?

– Den kan vara ett precisera i vilken omfattning vi tror att personen kan komma tillbaka i jobb. Kan det ske på hel- eller halvtid? Vad krävs det för anpassning eller rehabiliterande åtgärder – eller finns det ett annat jobb hos arbetsgivaren som personen kan klara av.

Lagen om koordineringsinsatser för sjukskrivna patienter infördes 2020. Den innebär att regionerna ska erbjuda koordineringsinsatser för att främja återgången till arbetslivet. En följd av lagen är att vården har anställt rehabkoordinatorer.

– De håller ihop insatserna på den vårdenhet där den sjukskrivne finns, men skickar också signaler till oss om när det är dags att samordna rehabiliterande åtgärder.

Samtidigt konstaterar Michael Boman att företagshälsovården och de rehabkoordinatorer som är knutna till den är en viktig resurs när det behöver vidtas åtgärder på arbetsplatsen.

– När de olika aktörerna diskuterar vad som behöver hända på arbetsplatsen kopplat till anpassning och rehabilitering är företagshälsovården arbetsgivarens viktigaste stöd, säger han.

Branschorganisationen Sveriges Företagshälsors vd Peter Munck af Rosenschöld är inte sen att hålla med:

– Vi tar reda på om det är något i arbetsmiljön som behöver fixas så att problemet inte uppstår igen. Det gör inte primärvården.

Han anser att det borde läggas mer vikt vid att det är just från sitt arbete man blir sjukskriven.

– Det betyder att arbetsplatsen är en oerhört viktig komponent när man ska gå tillbaka till jobbet. När man bedömer individens arbetsförmåga ska man titta på tre saker: motivationen, arbetsmiljön och individens funktionsförmåga.

Därför vänder han sig emot att se på sjukskrivning och rehabilitering ur en rent medicinsk synvinkel.

– Man bör fundera över om inte bedömningen av arbetsförmåga vid framför allt psykiska diagnoser ska flyttas från primärvården till företagshälsovården.

För att fylla i glappet mellan aktörerna pekar Peter Munck af Rosenschöld på två nödvändiga insatser: Klara ut vem som gör vad och se till att den enskilde får rätt stöd.

Vad kan ett gemensamt mål vara?

– De måste vara att så snart som möjligt få en sjukskriven person tillbaka i arbete — för arbete är bra, säger Peter Munck af Rosenschöld.

När Sandra Lindström jobbade kliniskt som psykolog träffade hon hundratals utmattade människor som alla bar på en gemensam skam: Varför kan inte jag hantera livet som alla andra?

Att bemöta påståenden om stress med fakta, forskning och statistik har därför blivit något av hennes kall. Framför allt ur ett jämställdhetsperspektiv, eftersom utmattning på jobbet och i hemmet ofta hänger samman.

Här kommenterar hon sju svårutrotade myter från både arbetsliv och hemmavid.

1. Du måste lära dig att säga nej. 

– Nej, det måste du inte. Det är svårt att säga nej när någon ber dig göra något. Om du är en person som tar ansvar så kommer du att bli tillfrågad oftare och säga ja oftare. Om det är uppgifter på en arbetsplats som är prioriterade så ska det fördelas på alla, annars kommer det att vara samma personer som alltid tar stafettpinnen. Fripassagerarna kommer i sin tur att skapa irritation och osämja.

– Sedan kan det såklart finnas skäl till att vissa personer inte kan göra alla arbetsuppgifter, men då ska det kommuniceras tydligt.

2. Du måste sänka kraven.

– Nej, ha precis så höga krav du vill, men förstå att om du prioriterar upp något får du prioritera ned något annat. Ur ett jämställdhetsperspektiv pratar vi ofta om att kvinnor måste sänka kraven för att inte bli utbrända, men samtidigt vässa armbågarna för att ta sig fram i arbetslivet. Det blir ett dubbelt skuldbeläggande. 

3. Du är extra skör och känslig.

– Det är du inte. Jag möter ofta folk som tror att skörhet är en egenskap hos vissa, men inte hos andra. Skörhet skapas av dåliga arbetsförhållanden och långvarig stress och press.

– Det är viktigt att tänka på att vi har en könssegregerad arbetsmarknad där kvinnodominerad sektor har sämre arbetsmiljö. Sätter man en man i samma sektor löper han samma risk att må dåligt.

4. Stress är farligt.

– Nej, det är inte farligt att känna stress, det gör vi varje dag. Och det är fysiskt omöjligt att sluta känna sig stressad.

– Det som däremot är farligt är om man prioriterar bort tid för återhämtning. Det går inte att bunkra återhämtning eller skjuta på det till senare. När jag möter människor som säger: ”Vila kan jag göra i graven” så säger jag att då kommer du att hamna där tidigare än du tänkt. 

5. Någon annan kommer att göra arbetsuppgiften. 

– Ja, någon kommer att göra det, men risken är att det är samma person som alltid gör sysslor som är osynliga och icke-meriterande.

– Gör det synligt vem som tar anteckningar, fixar med fika eller samlar in pengar till födelsedagspresenter. Finns det uppgifter som ska göras, få upp dem på bordet och prata om vem som gör vad.

6. Kärleken löser allt.

–  Nej, det gör den inte. Kärlek har aldrig hämtat eller lämnat barn på förskolan. Kärlek har aldrig plockat ur en diskmaskin eller vikt en hög med tvätt. Den är grunden för att leva med varandra, men den fördelar inte sysslor i hemmet.

7. Kvinnor vill bestämma i hemmet.

–  Nej, det är inte sant. Här har man blandat ihop att bestämma och ta ansvar. Kvinnor tar ofta ett större ansvar för pliktsysslor i hemmet. Sysslorna i sig är inte ett problem, men man måste ställa sig frågan: Har vi lika mycket tid att umgås med vänner eller gå och träna?

– Traditionellt manliga sysslor som att byta däck på bilen har ofta en tydlig start och ett tydligt slut, medan traditionellt kvinnliga sysslor är mer flytande och gränslösa.

En söndag för nio år sedan satt Malin Hägg på sina föräldrars soffa och grät. Inte stillsamt och lugnt utan högt och fult. Orsaken var en fråga hennes mamma hade ställt under lunchen: Vad ska du göra i veckan?

Det öppnade dammarna till en port som hade varit stängd för länge och som hade sin orsak på jobbet.

Och nu gick hon sönder, mitt framför sina föräldrar.

– Jag var så orimligt trött och utmattad att allt jag kunde göra var att gråta och det gick inte att sluta. Mina föräldrar blev nog chockade av att en enkel fråga kunde starta sådant kaos. 

Arbetsmiljön på jobbet var tuff och personalomsättningen hög. Egentligen hade hon inte för mycket att göra, men stämningen var tryckt och kunde skifta snabbt. Att navigera i det krävde mycket energi.

– Jag hade en bild av att den som går in i väggen har högar med papper framför sig och är överhopad med jobb. Men för min del handlade det mer om en psykologisk påfrestning. Samtidigt kände jag att alla har det väl tufft på jobbet ibland? Jag har i alla fall ett jobb.

Efter samtalet på föräldrarnas soffa gick allt snabbt. Telefonsamtal till vårdcentralen. Väntrum med fiskar i akvarium och en läkare i snurrstol som såg bekymrat på Malin Hägg och började med orden: ”Vad du än kommer att berätta nu så kommer jag att sjukskriva dig i två veckor.”

– Det var så oerhört skönt att slippa slåss för att vila. Jag fick utrymme att andas och samla tankarna.

Alternativen var inte så många. Antingen säga upp sig och börja söka nytt jobb eller gå tillbaka till det gamla. Malin Hägg kunde inte föreställa sig något av alternativen. Sjukskrivningen förlängdes lite i taget. Hon började prata med en terapeut och äta antidepressiv medicin. Hennes sociala nätverk gav henne tid att vara ledsen och trött utan följdfrågor. Och hennes läkare kom med ett gott råd: Bara för att du är sjukskriven från jobbet ska du inte sluta leva. Gör det som får dig att må bra.

– Jag tänkte att om jag är sjukskriven ska jag sitta hemma under en filt, men han sa tvärtom. Gå på en fotbollsmatch, drick vin med dina väninnor. Det som ger energi kommer att hjälpa dig att må bättre, säger Malin Hägg. 

Och så blev det. Sakta men säkert. I små steg reste hon sig från trötthet och ångest. Från att ha slagits ur banan och svävat fritt, utan riktning och mål, började vägen att snitsla sig igen. Hon sade upp sig från sitt destruktiva jobb och började söka nytt, med några nya prioriteringar i bakhuvudet: Jag ska jobba där jag mår bra, får respekt och är värdesatt.

–  Jag hamnade på bra jobb, men insåg att jag skulle behöva jobba med mig själv också, jag hade tappat allt självförtroende, kände att jag inte kunde fatta beslut eller boka ett möte. Det tog tid att återfå en känsla av att duga igen.

Hur ärlig var du med dina tidigare erfarenheter när du sökte nytt jobb?

– Jag berättade inte allt. Dels tänkte jag att de inte behöver veta allt om mig och mitt privatliv utan vill veta om jag klarar av mitt jobb. Dels ville jag inte snacka skit om en tidigare arbetsgivare. Det finns också så många föreställningar kring personer som gått in i väggen och jag ville inte få en stämpel på mig.

Att komma tillbaka tog längre tid än Malin Hägg hade väntat sig. Egentligen kände hon sig inte redo att börja jobba. Hon var rädd för bakslag och att det som hänt i hennes föräldrars soffa skulle hända igen.

– Jag var kanske naiv i att tro att jag skulle vakna en dag och vara ”frisk” men så är det såklart inte. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer att komma tillbaka, om man i med det syftar på hur jag var innan sjukskrivningen. Jag lever ett helt annat liv nu. 

Bakslagen kom, men i mildare form. Även lång tid efter sin sjukskrivning kunde Malin känna sig slutkörd, bryta ihop för småsaker och få ångestpåslag inför vissa arbetsuppgifter. Men där hjälpte hennes nya arbetsgivare henne utan att vara medveten om det.

– Jag hade turen att min första arbetsplats efter sjukskrivningen var väldigt bra. Jag tror inte att de förstod det, men de hjälpte mig verkligen i återhämtningen genom att vara inkännande, förstående och uppmuntrande även om jag inte hade berättat allt om min bakgrund.

I dag jobbar Malin Hägg för sig själv. Det innebär att hon kan styra sin tid kring det som känns viktigt. Hon har lärt sig att – som den gamla klyschan – ”jobba för att leva och inte leva för att jobba”.

När hon ser tillbaka på de signaler som hennes kropp gav henne för nio år sedan, inser hon att det inte gick från noll till hundra. Hennes kropp viskade åt henne att ta det lugnt, varva ned och återhämta sig. Men det var inte förrän på hennes föräldrars soffa den satte ned foten och skrek: nu räcker det!

– Jag sov dåligt, grät ofta, glömde vad jag höll på med. Egentligen visste jag att det var ohållbart men körde på ändå. Jag vill verkligen inte säga att lösningen på en sjukskrivning för stress är att starta eget, för det är det inte. Att driva eget företag kommer med helt andra utmaningar och det passar verkligen inte alla. Men det passar mig.

Skulle hon möta sitt yngre jag skulle hon ändå vara förlåtande. Det är inte så lätt att navigera i ett arbetsliv som kräver mycket av dig.

– Jag skulle säga till mitt yngre jag att hon är starkare än hon tror, att våga lyssna på sig själv och att allt kommer att bli bra.

Del 2 i Kollegas serie Sjuk av stress kommer i morgon, tisdag 27 maj.  
Där slår psykologen Sandra Lindström hål på 7 olika myter om stress.