Upplägget med nationella valrörelser innebär att de inrikespolitiska tvisterna dominerar, oavsett om det är frågor där EU-parlamentet har något att säga till om eller inte. Finns de inte på parlamentets agenda kan man alltid säga att EU har en viktig roll som opinionsbildare. Visst, så kan det vara, men något resultat ger det sällan.
När moderaterna utlovar en Europapolitik som tar Sverige ur den internationella finanskrisen, är det inte särskilt trovärdigt. Knappast heller när kd:s Ella Bohlin utlovar ett tryggare och medmänskligare Europa.
De som gått längst med personval verkar ha klarat sig bäst. Miljöpartiets Carl Schlyter, har genom idogt arbete i Bryssel, blivit en röstmagnet. Liksom Marit Paulsen, "en svensk tant, som inte tiger". Centerns Lena Ek, lanserad som bäst i test, har däremot inte lyckats lyfta sitt parti. Marita Ulvskog försöker förena en EU-kritisk hållning med en övertro på vad EU kan göra åt jobbkrisen.
EU-valet sägs vara ett eldorado för knäppgökar och excentriker, kanske för att allt för många inte bryr sig och inte upplever det som ett riktigt val. Sverige gick visserligen mot strömmen och ökade valdeltagandet en aning. Men alltjämt är det som utspelas i EU snårigt och svårbegripligt, för de flesta. Inte minst för att öppenheten är satt på undantag. Här kan förhoppningsvis uppstickarna, piratpartiet, sätta fart på systemet genom sin nätaktivism.
De konservativa krafterna i parlamentet går stärkta ur valet. Det inger oro hos Europafacket som befarar mer lönedumpning och en politik som bäddar för en ny kasinoekonomi. Istället för en verklig återhämtningsplan, med utbildning, bättre trygghetssystem och en satsning på gröna jobb.
Nu har vi alla chansen att punktbevaka våra parlamentariker så att de lever upp till sina löften. Starka drivande personer kan göra skillnad, även i en församling med 736 ledamöter. Annars är det lätt att simma runt i akvariet i fem år utan att någon bryr sig, som Marit Paulsen uttryckt det.
